på Irland, men under trycket af den gemensamma faran kommo de af nordmännen hotade stammarna i S. hvarandra närmare, och ett viktigt förberedande steg till deras förening togs, när den piktiske konungen Konstantin I (789--820) undan vikingarnas härjningar flyttade sitt rikes religiösa medelpunkt från Iona till Dunkeld på fastlandet och därigenom fick till en tryggad plats inom sitt rike förlagd pikternas och skoternas gemensamma religiösa hufvudort (S:t Columba dyrkades af bägge folken som deras apostel). Säkerligen var det äfven under vikingatågens återverkan, som föreningen mellan pikternas rike och skoternas omsider kunde genomföras af skoternas, den mindre nationens, konung Kenneth Mac Alpin, 844. De närmare omständigheterna vid denna unions tillkomst äro okända, men nyare skotska häfdatecknare antaga, att Kenneth, som var son till den skotiske konungen Alpin i Dalriada, begagnade sig af pikternas genom vikingar vållade trångmål för att tilltvinga sig erkännande som deras konung, hvarvid han sannolikt kunde åberopa några på mödernet ärfda tronanspråk. Det förenade piktisk-skotiska riket fick till en början namnet Alba l. Alban (mlat. Albania) och omfattade väsentligen högländerna fram till Forth och Clyde. Östkusten s. om Forth tillhörde det northumbriska riket Bernicia, och på västkusten s. om Clyde kämpade ännu det lilla brittiska riket Strathclyde för sin själfständiga tillvaro. I ändlös växling fortgingo under två århundraden striderna dels mellan de små staterna i S. inbördes, dels mellan dem och vikingarna, hvarvid emellertid Albas konungar trots många nederlag på det hela taget lyckades rätt väsentligt utvidga sitt rike på grannarnas bekostnad. Viktigast af dessa förvärf var eröfringen af Lothian, låglandet n. om Tweed, som fullbordades af Malkolm II (1005--34) genom segern öfver Northumberland vid Carham (1018). S. syntes ett ögonblick på god väg att bli den härskande staten på Brittiska öarna, men denna utveckling stäcktes genom Englands danske eröfrarkonung Knut den store, som 1031 besegrade Malkolm och nödgade denne att för en tid erkänna engelskt öfverherrskap. Under den gemensamma kampen mot vikingarna hade hvarje motsats mellan högländernas pikter och skoter småningom försvunnit, och i stället framträdde nu en ny motsats, nämligen mellan högländernas keltiska befolkning och de företrädesvis angelsaxiska folkelementen i lågländerna. Sannolikt ligger denna motsats bakom striderna mellan den i sägner och diktning frejdade Macbeth (se d. o.), som 1040 störtade Malkolm II:s sonson konung Duncan (1034--40) och själf efter en kraftfull, men stormig regering 1057 besegrades af Duncans med Jarl Siward af Northumberland förbundne son Malkolm III Canmor (1057--93), under hvars långa regering ett nytt och betydelsefullt folkelement, det normandiska, började påverka S:s historia. Malkolm gaf i sitt rike skydd undan Vilhelm Eröfraren åt den gamla engelska konungaättens sista telningar Edgar the Ætheling (se Edgar 2) och dennes syster Margareta, äktade den sistnämnda och sökte 1070 gerom ett stort härjningståg in på engelskt område stödja Edgars tronanspråk emot den normandiske troninkräktaren. Två år senare bröt Vilhelm in i S.; Malkolm måste, ovisst i hvilken utsträckning, hylla honom som länsherre, grep emellertid ånyo till vapen 1079 och 1091, men blef sistnämnda år af Vilhelm Rufus nödgad att förnya det länsförhållande, hvari han tidigare måst ställa sig till dennas fader. Ett nytt invasionsförsök i Northumberland 1093 kostade honom lifvet. Malkolms gemål Margareta, som sedermera för sin fromhet blef kanoniserad, företrädde vid skotska hofvet ett starkt engelskt och på samma gång intensivt kyrkligt inflytande, hvilket ytterligare gjorde sig gällande under sonen Edgar (1097--1107), som gaf sin syster Eadgyth (Matilda) till äkta åt engelske konungen Henrik I och sökte förebygga tronstrider efter sin död genom att förordna om rikets delning mellan bröderna Alexander I (1107--24), som fick kungatiteln och landet n. om Forth med en del af Lothian ned till Edinburgh, och David, hvilken med jarltitel erhöll Strathclyde och större delen af Lothian. Alexanders död utan arfvingar (1124) räddade rikets enhet, och äran af att ha skapat ett trots nationella motsatser dock fast konsolideradt skotskt rike ungefär inom S:s nuv. gränser tillkommer David I (1124--53), landets mest betydande härskare i äldre tider. Under Davids regering genomfördes i lågländerna samhällsskickets fullständiga omgestaltning med fullt utbildadt länsväsen efter anglonormandiskt mönster, medan man uppe i högländerna troget höll fast vid det keltiska klanväsendet (se Klan). Städernas utveckling och inre organisation främjades, och till dem utfärdades i stor utsträckning kungliga privilegiebref. Nya biskops- och abbotstift upprättades, och den skotska kyrkan, hvars inlemmande i det romersk-katolska kyrkosystemet vid denna tid blef fullständigt, tryggades mot öfverhöghetsanspråk från ärkestiftet York. Med hjälp af anglonormandiska baroner fulländade David det skotska rikets enhet genom att kufva de bångstyrige keltiske stamhöfdingarna i det förut nästan själfständiga Moray. Han hade förvärfvat engelsk earlvärdighet af Huntingdon och gjorde anspråk på hela Northumberland. I de engelska tronstriderna mellan Stefan af Blois och kejsarinnan Matilda inblandade han sig i samband därmed, men utan varaktig framgång. Hans svage efterträdare, Malkolm IV (1153--65), nödgades afstå från Davids northumbriska förvärf och nöja sig med Huntingdon som län under engelska kronan, och inre oroligheter försvagade ånyo den skotska konungamakten. Under Malkolms broder och efterträdare, Vilhelm Lejonet (1165--1214), fortforo gränstvisterna med England, och Vilhelm, som 1174 råkade i engelsk fångenskap, nödgades i fördraget i Falaise (s. å.), erkänna Henrik II som sin länsherre för hela sitt rike och åt engelska garnisoner inrymma en rad gränsfästen, bl. a. Berwick och Roxburgh. När emellertid Henriks efterträdare Rikard Lejonhjärta förberedde sitt korståg, lyckades Vilhelm 1182 återköpa såväl dessa gränsfästen som S:s fulla oberoende. Genom sitt fördrag (till skydd mot Henrik II af England) med franske konungen Ludvig VII inledde Vilhelm den långvariga och för S. ödesdigra, mot England riktade förbindelsen mellan S. och Frankrike. Denna förbindelse fortsattes af hans son Alexander II (1214--49), som i förening med