Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Irland, men under trycket af den gemensamma faran
kommo de af nordmännen hotade stammarna i S. hvarandra
närmare, och ett viktigt förberedande steg till deras
förening togs, när den piktiske konungen Konstantin I
(789–820) undan vikingarnas härjningar flyttade sitt
rikes religiösa medelpunkt från Iona till Dunkeld
på fastlandet och därigenom fick till en tryggad
plats inom sitt rike förlagd pikternas och skoternas
gemensamma religiösa hufvudort (S:t Columba dyrkades
af bägge folken som deras apostel). Säkerligen var det
äfven under vikingatågens återverkan, som föreningen
mellan pikternas rike och skoternas omsider kunde
genomföras af skoternas, den mindre nationens, konung
Kenneth Mac Alpin, 844. De närmare omständigheterna
vid denna unions tillkomst äro okända, men nyare
skotska häfdatecknare antaga, att Kenneth, som var
son till den skotiske konungen Alpin i Dalriada,
begagnade sig af pikternas genom vikingar vållade
trångmål för att tilltvinga sig erkännande som
deras konung, hvarvid han sannolikt kunde åberopa
några på mödernet ärfda tronanspråk. Det förenade
piktisk-skotiska riket fick till en början namnet Alba
l. Alban (mlat. Albania) och omfattade väsentligen
högländerna fram till Forth och Clyde. Östkusten s. om
Forth tillhörde det northumbriska riket Bernicia,
och på västkusten s. om Clyde kämpade ännu det lilla
brittiska riket Strathclyde för sin själfständiga
tillvaro.
I ändlös växling fortgingo under två århundraden
striderna dels mellan de små staterna i S. inbördes,
dels mellan dem och vikingarna, hvarvid emellertid
Albas konungar trots många nederlag på det hela
taget lyckades rätt väsentligt utvidga sitt rike på
grannarnas bekostnad. Viktigast af dessa förvärf var
eröfringen af Lothian, låglandet n. om Tweed, som
fullbordades af Malkolm II (1005–34) genom segern
öfver Northumberland vid Carham (1018). S. syntes
ett ögonblick på god väg att bli den härskande staten
på Brittiska öarna, men denna utveckling stäcktes
genom Englands danske eröfrarkonung Knut den store,
som 1031 besegrade Malkolm och nödgade denne att
för en tid erkänna engelskt öfverherrskap. Under den
gemensamma kampen mot vikingarna hade hvarje motsats
mellan högländernas pikter och skoter småningom
försvunnit, och i stället framträdde nu en ny motsats,
nämligen mellan högländernas keltiska befolkning
och de företrädesvis angelsaxiska folkelementen i
lågländerna. Sannolikt ligger denna motsats bakom
striderna mellan den i sägner och diktning frejdade
Macbeth (se d. o.), som 1040 störtade Malkolm II:s
sonson konung Duncan (1034–40) och själf efter
en kraftfull, men stormig regering 1057 besegrades af
Duncans med Jarl Siward af Northumberland förbundne
son Malkolm III Canmor (1057–93), under hvars långa
regering ett nytt och betydelsefullt folkelement,
det normandiska, började påverka S:s historia. Malkolm
gaf i sitt rike skydd undan Vilhelm Eröfraren åt den
gamla engelska konungaättens sista telningar Edgar
the Ætheling (se Edgar 2) och dennes syster
Margareta, äktade den sistnämnda och sökte 1070
gerom ett stort härjningståg in på engelskt område
stödja Edgars tronanspråk emot den normandiske
troninkräktaren. Två
år senare bröt Vilhelm in i S.; Malkolm måste, ovisst
i hvilken utsträckning, hylla honom som länsherre,
grep emellertid ånyo till vapen 1079 och 1091, men
blef sistnämnda år af Vilhelm Rufus nödgad att förnya
det länsförhållande, hvari han tidigare måst ställa
sig till dennas fader. Ett nytt invasionsförsök i
Northumberland 1093 kostade honom lifvet. Malkolms
gemål Margareta, som sedermera för sin fromhet
blef kanoniserad, företrädde vid skotska hofvet ett
starkt engelskt och på samma gång intensivt kyrkligt
inflytande, hvilket ytterligare gjorde sig gällande
under sonen Edgar (1097–1107), som gaf sin syster
Eadgyth (Matilda) till äkta åt engelske konungen
Henrik I och sökte förebygga tronstrider efter sin död
genom att förordna om rikets delning mellan bröderna
Alexander I (1107–24), som fick kungatiteln
och landet n. om Forth med en del af Lothian ned till
Edinburgh, och David, hvilken med jarltitel erhöll
Strathclyde och större delen af Lothian. Alexanders
död utan arfvingar (1124) räddade rikets enhet, och
äran af att ha skapat ett trots nationella motsatser
dock fast konsolideradt skotskt rike ungefär inom S:s
nuv. gränser tillkommer David I (1124–53), landets
mest betydande härskare i äldre tider. Under Davids
regering genomfördes i lågländerna samhällsskickets
fullständiga omgestaltning med fullt utbildadt
länsväsen efter anglonormandiskt mönster, medan man
uppe i högländerna troget höll fast vid det keltiska
klanväsendet (se Klan). Städernas utveckling och
inre organisation främjades, och till dem utfärdades
i stor utsträckning kungliga privilegiebref. Nya
biskops- och abbotstift upprättades, och den skotska
kyrkan, hvars inlemmande i det romersk-katolska
kyrkosystemet vid denna tid blef fullständigt,
tryggades mot öfverhöghetsanspråk från ärkestiftet
York. Med hjälp af anglonormandiska baroner
fulländade David det skotska rikets enhet genom
att kufva de bångstyrige keltiske stamhöfdingarna
i det förut nästan själfständiga Moray. Han hade
förvärfvat engelsk earlvärdighet af Huntingdon och
gjorde anspråk på hela Northumberland. I de engelska
tronstriderna mellan Stefan af Blois och kejsarinnan
Matilda inblandade han sig i samband därmed, men
utan varaktig framgång. Hans svage efterträdare,
Malkolm IV (1153–65), nödgades afstå från Davids
northumbriska förvärf och nöja sig med Huntingdon
som län under engelska kronan, och inre oroligheter
försvagade ånyo den skotska konungamakten. Under
Malkolms broder och efterträdare, Vilhelm Lejonet
(1165–1214), fortforo gränstvisterna med England,
och Vilhelm, som 1174 råkade i engelsk fångenskap,
nödgades i fördraget i Falaise (s. å.), erkänna
Henrik II som sin länsherre för hela sitt rike och
åt engelska garnisoner inrymma en rad gränsfästen,
bl. a. Berwick och Roxburgh. När emellertid Henriks
efterträdare Rikard Lejonhjärta förberedde sitt
korståg, lyckades Vilhelm 1182 återköpa såväl
dessa gränsfästen som S:s fulla oberoende. Genom
sitt fördrag (till skydd mot Henrik II af England)
med franske konungen Ludvig VII inledde Vilhelm
den långvariga och för S. ödesdigra, mot England
riktade förbindelsen mellan S. och Frankrike. Denna
förbindelse fortsattes af hans son Alexander II
(1214–49), som i förening med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
