Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skottland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransmännen och de engelske baronerna deltog i den strid mot
konung Johan utan land, som ledde till utfärdandet
af Magna charta (1215). Hans son och efterträdare
Alexander III (1249–86) gifte sig 1251 med engelske
konungen Henrik III:s dotter Margareta, och det
engelska inflytandet gjorde sig ofta gällande under
maktstriderna mellan de skotske stormännen under
Alexanders minderårighet. Myndig 1262, försvarade
denne 1263 tappert sitt land mot ett härjningståg
af norske konungen Håkan Håkansson och lyckades 1266
från Norge åt S. återvinna de 1102 af konung Magnus
Barfot eröfrade, men dock aldrig fullständigt med
norska riket införlifvade Suderöarna och Man mot
årlig skatt. Då han genom en olyckshändelse plötsligt
afled och med honom den gamla konungaätten utdog,
erkändes i öfverensstämmelse med ett redan 1284
fattadt rådsbeslut hans späda dotterdotter, norske
konungen Erik Magnussons dotter Margareta ("flickan
från Norge") såsom skotsk tronarfvinge. Edvard I af
England skyndade att göra engelska kronans gamla
anspråk på öfverhöghet öfver S. gällande, och
de skotske stormännen nödgades samtycka till hans
yrkande, att Margareta skulle förmälas med hans son
Edvard. Hennes död på öfverresan till S. 1290 (se
Margareta, norska prinsessor 5) blef signalen till
en lång period af förbittrade tronstrider.
Ej mindre än tolf tronkräfvare framträdde, af hvilka
dock endast tre på allvar kunde ifrågakomma:
John Baliol, Robert Bruce och Henry Hastings,
alla härstammande från döttrar till Vilhelm
Lejonets broder, earl David af Huntingdon. Såväl
tronkräfvarna som S:s stormän anmodade Edvard I
att slita tronföljdstvisten, och han tilldömde
(1292) S:s krona åt John Baliol (se Baliol 1),
hvilken fogligt erkände sig vara engelske konungens
vasall för hela S. Edvards stränga utkräfvande
af sina länsherrerättigheter väckte i S. allmänt
missnöje, Baliol sökte frigöra sig från beroendet, men
besegrades vid Dunbar och nödgades afsäga sig kronan
(1296). Edvard tilltvang sig allmänt erkännande som
härskare öfver S., bortförde den gamla hyllningsstenen
från Scone och uppdrog landets styrelse åt tre
engelska stormän. Dessas hårda regemente väckte den
skotska nationalkänslan till nytt lif, och en om
den Engelbrektska resningen i Sverige påminnande
folkrörelse uppstod redan 1297 under ledning af
en man ur lågadeln, William Wallace, en med
fältherreegenskaper rikt begåfvad folkhjälte, som
sedermera sagan och dikten omgett med sitt poetiska
skimmer. Wallace vann 1297 en glänsande seger öfver
engelsmännen vid Stirling, men besegrades 1298 af
Edvard vid Falkirk och nedlade därpå sin värdighet som
rikshöfvitsman, sökte senare vid franska hofvet och
i Rom vinna stöd för S:s sak mot Edvard, men råkade
efter återkomsten i dennes händer och afrättades som
förrädare (1305). Den skotska oafhängighetsrörelsen
flammade emellertid ånyo upp redan 1306, då under
ledning af Robert Bruce (1306–29), en sonson till
Baliols medtäflare om kronan (se Bruce 2). Var
Wallace den skotska folkrörelsens Engelbrekt,
så blef Robert Bruce dess Karl Knutsson, dock sin
svenska motbild vida öfverlägsen i uthållighet och
statsklokhet. Länge hade han obeslutsam vacklat
mellan det engelska och det skotska partiet, men
det dråp han och hans män 1306 begått på en af
Edvards främsta skotska förtroendemän, John Comyn,
tvang honom att rifva alla bryggor mellan sig och
Englands konung. Han kröntes s. å. i Scone till
konung af S., hade först mycket svårt att vinna
understöd af de oenige stormännen, men gynnades å
andra sidan af tronskiftet i England 1307: den kloke
och kraftfulle Edvard I afled och efterträddes af sin
oduglige son Edvard II. Understödd förnämligast af de
tappre stormännen sir James Douglas (se Douglas 2)
och sir Thomas Randolph samt af sin broder Edvard
Bruce, kämpade Robert Bruce med växlande lycka
mot engelsmännen, till dess han omsider lyckades
tillfoga engelska hären ett afgörande nederlag vid
Bannockburn 24 juni 1314. Robert Bruce var därefter
S:s obestridde härskare och hvälfde stora planer att
mot engelsmännen samla äfven de keltiska folkelementen
på Irland och i Wales. Hans broder Edvard lyckades
1316 bli krönt till konung af Irland, men stupade
1318 i strid med engelsmännen vid Dundalk, och den
nya skotska konungaättens högtflygande planer stäcktes
genom detta nederlag. Robert återvann 1318 Berwick åt
S. och afslöt 1323 med Edvard II ett stillestånd på 13
år, dock utan att därvid vinna formligt erkännande af
sin kungavärdighet. Det gafs först året efter Edvard
II:s afsättning, genom fördraget i Northampton (1328),
i hvilket Edvard III uppgaf alla den engelska kronans
anspråk på herravälde öfver S. Två år tidigare hade
Robert i Cambuskenneth hållit det första skotska
parlament, hvari ombud för köpstäderna deltogo
(den första riksförsamling i S., som kallade sig
själf parlament, hade 1292 hållits af John Baliol i
Scone, men där hade endast representanter för adel,
prästerskap och fribönder varit tillstädes). Till
Roberts förtjänster om S. hör äfven ordnandet af
landets försvarsväsen genom noggranna stadganden
om värnplikt och årliga mönstringar (wapinschaws);
under hans regering gjordes början till upprättande
af en skotsk flotta. Hans son och efterträdare
David II (1329–71; se Bruce 3, sp. 319) vistades som
minderårig en lång tid i Frankrike (1334–41), medan
hans förmyndare förde en hård strid mot engelsmännen
och deras verktyg, tronkräfvaren Edvard Baliol
(se Baliol 2), John Baliols son. Sedan regenten sir
Archibald Douglas under ett försök att undsätta den
af engelsmännen belägrade gränsstaden Berwick lidit
ett svårt nederlag vid Halidon hill (1333), erkände
Edvard Baliol Edvard III af England som sin länsherre
för hela S. och afträdde till honom Berwick. Utbrottet
af "hundraårskriget" mellan England och Frankrike
(1339) lättade det engelska trycket på S., men då
David II, närmast i franskt intresse, 1346 företog
ett härnadståg inåt Durham, led han nederlaget vid
Neville’s cross (17 okt. s. å.) och föll i engelsk
fångenskap, hvarur han mot en mycket dryg lösesumma
frigafs först 1357. Tryckt af den aldrig till fullo
betalda riksskulden till England, ingick den svage
David 1363 ett hemligt aftal med Edvard III om, att
denne, om David aflede utan manlig afkomma, skulle
efterträda honom på S:s tron; S. skulle dock inträda i
denna union som ett, åtminstone till namnet, oberoende
rike med eget parlament och infödda ämbetsmän. Skotska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
