fransmännen och de engelske baronerna deltog i den strid mot konung Johan utan land, som ledde till utfärdandet af Magna charta (1215). Hans son och efterträdare Alexander III (1249--86) gifte sig 1251 med engelske konungen Henrik III:s dotter Margareta, och det engelska inflytandet gjorde sig ofta gällande under maktstriderna mellan de skotske stormännen under Alexanders minderårighet. Myndig 1262, försvarade denne 1263 tappert sitt land mot ett härjningståg af norske konungen Håkan Håkansson och lyckades 1266 från Norge åt S. återvinna de 1102 af konung Magnus Barfot eröfrade, men dock aldrig fullständigt med norska riket införlifvade Suderöarna och Man mot årlig skatt. Då han genom en olyckshändelse plötsligt afled och med honom den gamla konungaätten utdog, erkändes i öfverensstämmelse med ett redan 1284 fattadt rådsbeslut hans späda dotterdotter, norske konungen Erik Magnussons dotter Margareta ("flickan från Norge") såsom skotsk tronarfvinge. Edvard I af England skyndade att göra engelska kronans gamla anspråk på öfverhöghet öfver S. gällande, och de skotske stormännen nödgades samtycka till hans yrkande, att Margareta skulle förmälas med hans son Edvard. Hennes död på öfverresan till S. 1290 (se Margareta, norska prinsessor 5) blef signalen till en lång period af förbittrade tronstrider. Ej mindre än tolf tronkräfvare framträdde, af hvilka dock endast tre på allvar kunde ifrågakomma: John Baliol, Robert Bruce och Henry Hastings, alla härstammande från döttrar till Vilhelm Lejonets broder, earl David af Huntingdon. Såväl tronkräfvarna som S:s stormän anmodade Edvard I att slita tronföljdstvisten, och han tilldömde (1292) S:s krona åt John Baliol (se Baliol 1), hvilken fogligt erkände sig vara engelske konungens vasall för hela S. Edvards stränga utkräfvande af sina länsherrerättigheter väckte i S. allmänt missnöje, Baliol sökte frigöra sig från beroendet, men besegrades vid Dunbar och nödgades afsäga sig kronan (1296). Edvard tilltvang sig allmänt erkännande som härskare öfver S., bortförde den gamla hyllningsstenen från Scone och uppdrog landets styrelse åt tre engelska stormän. Dessas hårda regemente väckte den skotska nationalkänslan till nytt lif, och en om den Engelbrektska resningen i Sverige påminnande folkrörelse uppstod redan 1297 under ledning af en man ur lågadeln, William Wallace, en med fältherreegenskaper rikt begåfvad folkhjälte, som sedermera sagan och dikten omgett med sitt poetiska skimmer. Wallace vann 1297 en glänsande seger öfver engelsmännen vid Stirling, men besegrades 1298 af Edvard vid Falkirk och nedlade därpå sin värdighet som rikshöfvitsman, sökte senare vid franska hofvet och i Rom vinna stöd för S:s sak mot Edvard, men råkade efter återkomsten i dennes händer och afrättades som förrädare (1305). Den skotska oafhängighetsrörelsen flammade emellertid ånyo upp redan 1306, då under ledning af Robert Bruce (1306--29), en sonson till Baliols medtäflare om kronan (se Bruce 2). Var Wallace den skotska folkrörelsens Engelbrekt, så blef Robert Bruce dess Karl Knutsson, dock sin svenska motbild vida öfverlägsen i uthållighet och statsklokhet. Länge hade han obeslutsam vacklat mellan det engelska och det skotska partiet, men det dråp han och hans män 1306 begått på en af Edvards främsta skotska förtroendemän, John Comyn, tvang honom att rifva alla bryggor mellan sig och Englands konung. Han kröntes s. å. i Scone till konung af S., hade först mycket svårt att vinna understöd af de oenige stormännen, men gynnades å andra sidan af tronskiftet i England 1307: den kloke och kraftfulle Edvard I afled och efterträddes af sin oduglige son Edvard II. Understödd förnämligast af de tappre stormännen sir James Douglas (se Douglas 2) och sir Thomas Randolph samt af sin broder Edvard Bruce, kämpade Robert Bruce med växlande lycka mot engelsmännen, till dess han omsider lyckades tillfoga engelska hären ett afgörande nederlag vid Bannockburn 24 juni 1314. Robert Bruce var därefter S:s obestridde härskare och hvälfde stora planer att mot engelsmännen samla äfven de keltiska folkelementen på Irland och i Wales. Hans broder Edvard lyckades 1316 bli krönt till konung af Irland, men stupade 1318 i strid med engelsmännen vid Dundalk, och den nya skotska konungaättens högtflygande planer stäcktes genom detta nederlag. Robert återvann 1318 Berwick åt S. och afslöt 1323 med Edvard II ett stillestånd på 13 år, dock utan att därvid vinna formligt erkännande af sin kungavärdighet. Det gafs först året efter Edvard II:s afsättning, genom fördraget i Northampton (1328), i hvilket Edvard III uppgaf alla den engelska kronans anspråk på herravälde öfver S. Två år tidigare hade Robert i Cambuskenneth hållit det första skotska parlament, hvari ombud för köpstäderna deltogo (den första riksförsamling i S., som kallade sig själf parlament, hade 1292 hållits af John Baliol i Scone, men där hade endast representanter för adel, prästerskap och fribönder varit tillstädes). Till Roberts förtjänster om S. hör äfven ordnandet af landets försvarsväsen genom noggranna stadganden om värnplikt och årliga mönstringar (wapinschaws); under hans regering gjordes början till upprättande af en skotsk flotta. Hans son och efterträdare David II (1329--71; se Bruce 3, sp. 319) vistades som minderårig en lång tid i Frankrike (1334--41), medan hans förmyndare förde en hård strid mot engelsmännen och deras verktyg, tronkräfvaren Edvard Baliol (se Baliol 2), John Baliols son. Sedan regenten sir Archibald Douglas under ett försök att undsätta den af engelsmännen belägrade gränsstaden Berwick lidit ett svårt nederlag vid Halidon hill (1333), erkände Edvard Baliol Edvard III af England som sin länsherre för hela S. och afträdde till honom Berwick. Utbrottet af "hundraårskriget" mellan England och Frankrike (1339) lättade det engelska trycket på S., men då David II, närmast i franskt intresse, 1346 företog ett härnadståg inåt Durham, led han nederlaget vid Neville's cross (17 okt. s. å.) och föll i engelsk fångenskap, hvarur han mot en mycket dryg lösesumma frigafs först 1357. Tryckt af den aldrig till fullo betalda riksskulden till England, ingick den svage David 1363 ett hemligt aftal med Edvard III om, att denne, om David aflede utan manlig afkomma, skulle efterträda honom på S:s tron; S. skulle dock inträda i denna union som ett, åtminstone till namnet, oberoende rike med eget parlament och infödda ämbetsmän. Skotska