parlamentet förkastade emellertid 1364 denna unionsplan, och då David 1371 afled, efterträddes han, i enlighet med ett redan 1318 fattadt parlamentsbeslut, af sonen till Robert Bruces dotter Marjorie, Robert the Stewart, tillhörande den normandisk-skotska släkten Fitzalan, hvilken innehade ärftlig värdighet som steward (drots) af S. och upptagit denna ämbetstitel som släktnamn (Stewart; senare stafvadt Stuart, se d. o.). Robert II (1371--90), huset Stuarts stamfader på S:s tron, var vid sin tronbestigning redan bruten af ålderdomskrämpor, och hans son Robert III (1390--1406) hade några år före sin faders död genom en olyckshändelse blifvit vanför; ingendera mäktade med behöflig kraft häfda sin kungliga myndighet mot de själfrådige stormännen eller göra slut på de med korta afbrott ständigt ånyo uppflammande gränsstriderna med England, hvilka fördes med växlande lycka. Af skotska framgångar i dessa strider är i sägen och diktning mest frejdad den seger James Douglas (se d. o. 5), hvilken dock själf stupade i slaget, vann vid Otterburn 1388, då Henry Percy ("Hotspur") togs till fånga af skottarna. Vid Homildon hill (1403) var det Henry Percys och hans faders tur att segra; och skottarnas anförare Murdoch Stuart och Archibald Douglas (se d. o. 7) togos till fånga. Efter Robert III:s död inträdde en stormig, för den skotska konungamakten olycklig och för rikets själf bestånd farlig period, hvarunder hvarje ny konungs regering inleddes af en lång minderårighetstid, som gaf fritt spelrum åt stormännens inbördes fejder; de fyra följande konungarna dogo en våldsam död. Jakob I (1406--24) hade kort före faderns frånfälle, stadd på resa till Frankrike, råkat i engelsk fångenskap. Regentskapet i S. fördes, liksom under Robert III:s och en god del af Robert II:s tid, af den förstnämndes kraftfulle broder Robert Stuart, hertig af Albany, hvilken genom den seger Alexander Stuart, earl af Mar, vann vid Harlaw 1411 öfver den keltiske höfdingen Donald, definitivt bröt de keltiske stormännens i västra S. försök att tillkämpa sig fullständigt oberoende af kronan. Albany grundlade äfven universitetet i S:t Andrews, det första i Skottland, 1411. I det 1415 åter uppblossande kriget mellan England och Frankrike deltogo skotska hjälptrupper under befäl af regentens son, John Stuart, earl af Buchan, på den franska sidan. Jakob I, hvilken omsider frigifvits 1424 och med kraft gripit sig an värfvet att söka få bukt med stormännens själfsvåld, befäste ytterligare den fransk-skotska förbundsvänskapen genom 1428 års fördrag om äktenskap mellan hans dotter Margareta och dauphin (sedermera Ludvig XI). Sedan Jakob fallit offer för en sammansvärjning af missnöjda stormän, följde under sonen Jakob II:s (1437--60) minderårighet en ny period af vilda stormansfejder mellan släkterna Douglas, Livingstone och Crichton, och den fortsattes, sedan Jakob 1449 själf öfvertagit regeringen, af en lika häftig strid (från 1450) mellan honom själf och den efter högsta makten i staten sträfvande släkten Douglas. Dessa blodiga strider slutade med Jakobs seger; ätten Douglas' på fästen och stora jordegendomar grundade makt i södra S. bröts, och släktgodsen indrogos till kronan eller bortförlänades till konungens anhängare i striden. Under Jakobs regering inrättades 1451 i Glasgow S:s andra universitet. Konungen inblandade sig under sina sista år som huset Lancasters bundsförvant i "Rosornas krig", och omkom under ett härnadståg. Under sonen Jakob III (1460--88) fortsattes till en början S:s inblandning i de engelska tronstriderna, men stillestånd afslöts 1464 och förnyades 1473, hvarigenom lugnare förhållanden, dock ibland störda af smärre gränsfejder, inträdde mellan de båda grannländerna. Stormansfejderna i S. gingo sin gilla gång, och själf hade konungen att bekämpa två af sina bröder, hertigen af Albany och earlen af Mar, af hvilka den förre måste gå i landsflykt och 1482 för sitt kraf på kronan vann understöd af Edvard IV i England och dennes broder Rikard af Gloucester (sedermera Rikard III). Rikard ledde i Albanys intresse en engelsk invasion i S., men redan 1483 nödgades Albany åter gå i landsflykt, och de inre striderna i England efter Edvard IV :s död aflägsnade den därifrån hotande faran. Under ett nytt stormansuppror stupade Jakob på flykten från slagfältet vid Sauchieburn. Genom sitt giftermål (1469) med Margareta, dotter till Kristian I af Danmark och Norge, hade han åt S. förvärfvat de norska kronländerna Orkney- och Shetlandsöarna, hvilka Kristian lämnat i pant för hemgiften, som han aldrig blef i stånd att utbetala. Redan under David II:s regering hade man börjat delegera en del af parlamentets befogenheter åt en vid sessionens slut vald kommitté, och detta institut fick under namnet Lords of the articles sin fulla utbildning under Jakob III:s regering, ökande stormännens inflytande på konungamaktens och städernas bekostnad. Jakob IV (1488--1513) förnyade alliansen med Frankrike (1491) och förband sig därvid till krig mot England, om denna makt anfölle Frankrike. Han gaf 1495 skydd åt den tronkräfvande bedragaren Perkin Warbeck (se d. o.) och företog de följande åren några infall öfver engelska gränsen, men slöt 1502 fördrag med Henrik VII om ständig fred mellan England och S., ömsesidigt försvar samt giftermål mellan Jakob och Henrik VII:s dotter Margareta Tudor. Detta giftermål, som fullbordades 1503, förberedde föreningen mellan S:s och Englands kronor hundra år senare. Tvister om hemgiftens försenade inbetalning bragte Jakob i konflikt med svågern Henrik VIII, hvars anslutning till "heliga ligan" (1511) mot Frankrike ytterligare ökade spänningen mellan England och Frankrikes bundsförvant S. Eggad af franska hofvet, beslöt sig Jakob för krig, men hans invasion i England (aug. 1513) slutade med det förkrossande nederlaget vid Flodden (9 sept. s. å.), där såväl Jakob som den skotska adelns främsta män stupade. Under Jakobs regering grundlades 1494 i Aberdeen S:s tredje universitet, och i många former började renässanstidens bildning göra sitt inflytande märkbart i landet. Den långa förmyndarregeringstid (till 1528), som inledde Jakob V:s regering (1513--42), kännetecknades af häftiga strider mellan släkterna Stuart, Douglas och Hamilton samt af ständig makttäflan mellan det franska inflytandet, representeradt af regenten John Stuart, hertig af Albany, och det engelska, som främst företräddes af konungens styffader,