earlen af Angus (se Douglas 13), hvilken var Henrik VIII:s lydiga redskap. Söndringen inom landet ökades genom spridning af reformationens läror, för hvilka Patrick Hamilton blef den förste martyren i S. (1528). Den skotska reformationens sak gynnades af Henrik VIII, men det katolskt kyrkliga inflytandet förband sig med det franska och blef därigenom det förhärskande, i all synnerhet efter Jakobs andra giftermål (med Maria af Guise, 1538) och upphöjandet af den hänsynslöse David Beaton till ärkebiskop af S:t Andrews och S:s primas (1539). Med England utbröt 1542 ett gränskrig, hvarunder en skotsk härstyrka led nederlag vid Solway Moss (23 nov.), och tre veckor senare afled Jakob, efterlämnande endast en späd dotter, Maria Stuart (1542--68), under hvars stormiga regeringstid striden mellan katolicism och protestantism i S. inträdde i sitt afgörande skede och samtidigt därmed äfven den slutliga lösningen förbereddes af den politiska hufvudfrågan för S., valet mellan fortsatt allians med Frankrike eller förening med England. Under Marias minderårighet, då regentskapet innehades först af earlen af Arran (se Hamilton 3, sp. 1220) och sedan (från 1554) af änkedrottningen, Maria af Guise (se Maria, skotska drottningar 1), fortgick under ideliga stormansstrider kampen mellan franskt och engelskt inflytande, och under dessa år kom den af John Knox (se d. o.) ledda, strängt kalvinistiska skotska reformationsrörelsen till fullt genombrott. Afrättningen af den evangeliske predikanten George Wishart (jan. 1546) följdes kort därpå (29 maj s. å.) af mordet på den skotska katolicismens ledande man, kardinal Beaton, och i engelsk-protestantiskt intresse företog 1547 Englands protektor, hertigen af Somerset, en invasion i S. i syfte att genomdrifva engelsk-skotsk allians och giftermål mellan den unga skotska drottningen och konung Edvard VI. Somerset segrade vid Pinkie utanför Edinburgh (10 sept.), men kunde ej fullfölja segern. Under änkedrottningens regentskap växte det franska inflytandet och nådde sin höjdpunkt, då den unga, sedan 1548 i Frankrike uppfostrade drottningen 1558 förmäldes med dauphin Frans och vid hans tronbestigning 1559 blef drottning af Frankrike. I S. utbröt s. å. ett protestantiskt uppror, hvilket föranledde först fransk och sedan äfven engelsk väpnad intervention samt omsider ledde till det protestantiska partiets fullständiga seger (fördraget i Edinburgh, 5 juli 1560). Maria Stuart, som dec. s. å. blifvit änka, återkom aug. 1561 till S. för att personligen öfvertaga regeringen. (Om hennes korta och stormiga regering se Maria, skotska drottningar 2.) Hennes lättsinne, kulminerande i giftermålet (maj 1567) med earlen af Bothwell, hvilken allmänt utpekades som hennes andre gemåls, lord Darnleys (se Stuart), mördare, framkallade ett allmänt uppror. Marias anhängare besegrades vid Carberry hill (15 juni), och själf inspärrades hon på slottet Loch Leven. Sedan hon (2 maj 1568) lyckats rymma därifrån och fått väpnad hjälp af den mäktiga släkten Hamilton, besegrades ånyo hennes här vid Langside (13 maj), och hon nödgades fly till England, där hennes oförsonliga fiende drottning Elisabet genast lät fängsla henne. Redan 24 juli 1567 hade hon nödgats afsäga sig kronan till förmån för sin späde son i äktenskapet med Darnley, Jakob VI (1567--1625). I dennes namn utöfvades regentskapet först af Maria Stuarts halfbroder, earlen af Moray (se Stuart), en duglig, reformationens sak varmt hängifven statsman, som emellertid redan 23 jan. 1570 mördades på anstiftan af släkten Hamilton. Regentskapet öfvergick till Darnleys fader, den svage earlen af Lennox (se Stuart), formligt inbördeskrig rasade under hans kortvariga regenttid, och han stupade 4 sept. 1571 i en strid med Maria Stuarts anhängare och följdes som regent utaf earlen af Mar (se d. o., sp. 851), hvilken emellertid, liksom förut Lennox, endast var ett redskap i händerna på earlen af Morton (se Douglas 14), en af den skotska reformationens kraftigaste och hänsynslösaste världslige förkämpar. Då Mar i okt. 1572 aflidit, efterträdde Morton honom som regent; han lyckades omsider maj 1573 återeröfra slottet i Edinburgh, hvilket sedan 1569 innehafts af Maria Stuarts anhängare. Därefter styrde han med kraft, men mött af växande impopularitet inom skilda samhällslager, till mars 1578, då genom en stormanskupp den 12-årige konungen förklarades myndig. Faktiskt låg regeringsmakten under den närmaste tiden i händerna på Guisernas från Frankrike 1579 anlände förtroendeman Esmé Stuart (se d. o.), earl af Lennox, en kusin till konungens fader. Lennox lyckades 1581 få Morton dödsdömd och afrättad för förment medbrottslighet i mordet på Darnley och sökte sedan i hemlighet förbereda marken för Maria Stuarts återuppsättande på tronen och återställande af den katolska kyrkans maktställning i S. Hans makt bröts plötsligt genom en protestantisk stormanskupp, den unge konungens bortröfvande till slottet Ruthven (the raid of Ruthven, aug. 1582), och Lennox måste återvända till Frankrike (dec.). S. å. grundlades universitetet i Edinburgh. Jakob lyckades (juni 1583) rymma och grep nu själf regeringstyglarna med stöd af earlen af Arran (se Stuart) som sin främste rådgifvare (till 1585). Jakobs ledande grundtanke var att bli drottning Elisabets efterträdare på Englands tron, och han sökte därför, oviss, om detta mål bäst kunde nås med katolsk eller protestantisk hjälp, att i sin kyrkopolitik alltjämt hålla olika vägar öppna för sig, liksom han äfven länge inom utrikespolitiken loverade mellan de katolska makterna och Elisabets England. Därigenom kom han i allt skarpare konflikt med de efter Knox' död af Andrew Melville (se d. o.) ledde skotske presbyterianerna, i all synnerhet som han med hänsyn såväl till sin egen kyrkopolitiska åskådning som till en framtida engelskskotsk union alltjämt ifrade för rotfästande af biskopsämbetet inom S:s kyrka. Oklarheten i Jakobs vankelmodiga politik ökades ytterligare af den starka påverkan, som utöfvades på honom af hans i rask följd växlande gunstlingar, och stormännens inbördes fejder fortforo alltjämt, med sina växlingar influerande på konungamaktens utöfvande. Jakobs uppstigande på Englands tron (1603) inleder ett nytt skede i S:s historia. Han önskade, att "kronornas förening" skulle leda till fullständig union mellan England och S., och förhandlingskommissioner från båda länderna utsågos 1604, men