det förslag, som de 1607 framlade, mottogs i S. ljumt och rönte i engelska parlamentet så kompakt motstånd, att nästan det enda resultatet af dessa unionssträfvanden blef ett stadgande om, att post-nati, d. v. s. skotska undersåtar, födda efter Jakobs tronbestigning i England, skulle åtnjuta äfven engelsk medborgarrätt. En särskild kommissarie (commissioner) utsågs att i S. vara konungens högste representant under dennes frånvaro. På det kyrkliga området fortfor striden mellan episkopalism och presbyterianism, 1612 fick skotska kyrkan genom parlamentsbeslut biskoplig organisation, och 1618 genomdrefs af ärkebiskop Spottiswoode på en allmän synod i Perth en rad liturgiska beslut, de fem s. k. Perthartiklarna (se Perth, sp. 593), afsedda att skapa likformighet i kyrkobruk mellan den skotska kyrkan och den engelska. Dessa likformighetssträfvanden fortsattes under Karl I (1625--49), som därvid starkt påverkades af sin engelske rådgifvare i kyrkofrågor, ärkebiskop Laud, med hvilken Spottiswoode, som 1635 blef S:s kansler, villigt samverkade. Då den nya liturgien skulle första gången användas i S:t Gileskyrkan i Edinburgh, utbröt emellertid där (23 aug. 1637) ett häftigt tumult, så att gudstjänsten måste afbrytas; hela landet råkade i jäsning, de fyra stånden kräfde genom utsedda ständerkommittéer (tables) liturgiens upphäfvande och biskoparnas aflägsnande ur konungens råd, och nationens öfvervägande flertal förband sig till skydd för sin religion genom National league and covenant, ett aktstycke, som innehöll på en gång en trosbekännelse (grundad på en äldre, af Jakob VI år 1581 gillad) och en edsförpliktelse om gemensamt försvar af "kronan och den sanna religionen". Detta "covenant" började undertecknas 1 mars 1638 och fick allmän anslutning; endast i trakten af Aberdeen vann Karl stöd för en med hans idéer öfverensstämmande edsförpliktelse (the king's covenant). En synod i Glasgow (nov.--dec. s. å.) afskaffade biskoparna, den nya liturgien och Perth-artiklarna utan hänsyn till det upplösningsdekret, hvarmed konungens kommissarie, markisen af Hamilton (se d. o. 9, sp. 1222), sökte hejda dess verksamhet. Konungens anhängare i norr blefvo slagna af earlen af Montrose (se Graham 2), och vid engelsk-skotska gränsen lågo konungens och covenantledarnas trupper länge lägrade midt emot hvarandra, tills omsider en förlikning ingicks (pacifikationen i Berwick, 18 juni 1639), som öfverlät tvistens uppgörande åt S:s parlament och allmänna synod. Synoden i Edinburgh bekräftade Glasgowsynodens beslut och påbjöd allmänt undertecknande af "the covenant" (aug.); parlamentet bekräftade dessa beslut. Karl beslöt emellertid att än en gång vädja till vapnen och nödgades, för att få medel därtill, sammankalla sitt engelska parlament, hvarigenom den skotska resningen blef anledning till utbrottet af den stora konflikten mellan konungamakt och parlament i England. Under general Alexander Leslie (se d. o. 1) bröt skotska hären (aug. 1640) öfver engelska gränsen och besatte Newcastle. Karls svårigheter med "långa parlamentet" i England nödgade honom 10 aug. 1641 till en uppgörelse med skottarna, följd af konungens besök i Edinburgh, där han genom politiska eftergifter och personliga nådevedermälen sökte för sig vinna de presbyterianske ledarna. När året därpå i England konflikten mellan konung och parlament ledde till inbördes krig, visade det sig, att skottarnas sympatier voro delade mellan bägge de stridande parterna, hvilka ifrigt eftersträfvade och växelvis erhöllo deras stöd. Med engelska parlamentet ingicks 1649 ett fördrag (Solemn league and covenant), med hvilket från skotsk sida åsyftades presbyterianismens genomförande äfven i England. En skotsk armé under Al. Leslie (nu lord Leven) ryckte jan. 1644 öfver Tweed, och skotska trupper under David Leslie bidrogo till parlamentshärens seger vid Marston moor (2 juli 1644). I S. stred emellertid samtidigt Montrose för Karls sak och vann rätt betydande framgångar, tills han 13 sept. 1645 besegrades af David Leslie vid Philiphaugh. I maj 1646 sökte Karl sin tillflykt i skotska arméns läger och förde därefter i Newcastle med de presbyterianske ledarna långvariga underhandlingar, som strandade på hans vägran att acceptera "the covenant". Då utlämnade skotska armén (jan. 1647) Karl till engelska parlamentets ombud och återvände hem, sedan den erhållit innestående engelska underhållspenningar. Med den på ön Wight fångne Karl drefvo emellertid skottarna hemliga förhandlingar, resulterande i ett aftal (the engagement), enligt hvilket Karl skulle erhålla hjälp af skotska armén och, i händelse han återvunne sin makt, införa presbyterianismen i England för tre år, undertrycka sektväsendet där och medge, att "the covenant" bekräftades af parlamentet. Skotska parlamentet sände därpå (april 1648) det engelska ett ultimatum med kraf på konungens frigifning och presbyterianismens införande, men den armé Hamilton (juli) förde in öfver gränsen, besegrades (aug.) af Cromwell, som därefter (okt.) vid ett besök i Edinburgh fick till stånd en uppgörelse med presbyterianernas ledare, markisen af Argyll (se Campbell 1). Konungadömets afskaffande i England och Karl I:s afrättning (30 jan. 1649) medförde en ny omsvängning i skottarnas hållning. Skotska parlamentet proklamerade (5 febr.) Karl II som konung af Storbritannien och Irland, han underskref "the covenant", landsteg (juni) i S., men mottogs af presbyterianerna med kylig misstro. Cromwells seger öfver skotska armén vid Dunbar (3 sept. 1650) och misslyckandet af ett nytt skotskt invasionsförsök i England genom Karls nederlag vid Worcester (3 sept. 1651) gjorde fortsatt motstånd mot Cromwell fåfängt. Karl nödgades gå i landsflykt, och S:s styrelse anförtroddes åt engelska kommissarier under ledning af generalerna Monk och Lambert. Kommissarierna ersattes 1655 af ett statsråd, bestående af 8 medlemmar, hvaraf två skottar, till parlamentet i England fingo skottarna sända 30 ombud, och en formlig unionsakt antogs 28 april 1657. Efter Cromwells död och "långa parlamentets" återinkallande framlades juli 1659 ett nytt unionsförslag, som dock aldrig hann slutbehandlas, och när huset Stuart genom restaurationen 1660 återuppsattes på Englands tron, ölvergåfvos unionsplanerna. Karl II (1660--85) erkändes utan svårighet som konung af S., och det skotska parlamentet, som 1661 samlades, lånade villigt sin medverkan till en rad reaktionära åtgärder, genom hvilka