bl. a. alla parlamentsbeslut sedan 1633 förklarades upphäfda och konungamakten faktiskt blef enväldig. "The covenant" upphäfdes, och biskopsämbetet återinfördes i skotska kyrkan. Argyll afrättades (24 maj 1661). S:s verklige styresman var till 1680 statssekreteraren Lauderdale (se Maitland 4) och därpå (från 1681) konungens broder, hertigen af York; båda förföljde skoningslöst de presbyterianske ifrare, som vägrade foga sig i den nya kyrkoordningen. Som konung af S. (1685--88) bar den sistnämnde namnet Jakob VII. En i Monmouths intresse företagen resning under earlen af Argyll (se Campbell 2) krossades (1685), och Argyll afrättades, liksom hans fader efter restaurationen. Med sina skotska undersåtar kom Jakob snart i skarp konflikt genom sin öppet visade katoliseringsifver, och 1688 års revolution i England möttes i S. ej af något nämnvärdt motstånd. En "convention" förklarade formligen (11 april 1689) S:s tron ledig och erbjöd kronan åt Vilhelm af Oranien (1689--1702) och hans gemål Maria (d. 1694), hvilka i Whitehall (11 maj) mottogo anbudet och inför skotska ständerdeputerade aflade sin kröningsed. Deras välde i S. hotades emellertid af en farlig höglandsresning under ledning af Graham of Claverhouse (se Graham 4), hvilken 27 juli med sin klanhär vid Killiecrankie besegrade regeringstrupperna under general Mackay. Graham stupade emellertid själf i striden, och därigenom blef Jakobs sak hopplös. Hans anhängare (se Jakobiter 2) ledo 21 aug. vid Dunkeld ett afgörande nederlag, och denna första jakobitresning hann därigenom aldrig framkalla ett verkligt inbördeskrig. Skotska parlamentet återställde under ledning af konungaparets kommissarie, lord Melville, presbyterianismen (1690), och i högländerna återställdes snart ordningen, hvarvid från regeringshåll en grym oförrätt begicks mot klanen Macdonald (den s. k. Glencoemassakern, febr. 1692; se Glencoe 1). Genom de moderate presbyterianernas slutliga seger i 1690 års parlament och genom de af 1693 års allmänna synod antagna kyrkostadgarna slötos för lång tid de kyrkliga striderna i S., och handelsintressena började nu upptaga det förut af den religiösa konflikten behärskade allmänna intresset bland befolkningen. Ett kolonisationsförsök vid Darienbukten i Syd-Amerika (se Darienkompaniet) fick en synnerligen snöplig utgång (1700), och denna händelse gaf ökad fart åt de unionssträfvanden, som från drottning Annas tronbestigning (1702) på allvar upptogos i både S. och England. Förhandlingskommissarier tillsattes, 23 för England och 21 för S. (nov. 1702), men dessa första förhandlingar blefvo resultatlösa. Ordnandet af tronföljden nödvändiggjorde emellertid snart nya förhandlingar. Skotska parlamentet antog 1703 en Act of security, enligt hvilken S:s ständer skulle, 20 dagar efter suveränens död utan arfvingar, utse en efterträdare, som skulle härstamma från huset Stuart och tillhöra den protestantiska trosbekännelsen. Denne efterträdare skulle emellertid ej få vara den af engelska parlamentet designerade, om ej på förhand åt S. garanterades fullständig frihet i fråga om styrelsesätt, religion och handel. Under trycket af denna skotska åtgärd beslöt man sig i England för nya unionsförhandlingar, och i skotska parlamentet föranledde 1705 unionsfrågan lifliga debatter, under hvilka "jakobiterna" (den Stuartske pretendentens anhängare) förgäfves sökte välta det främst af earlen af Mar (se d. o., sp. 851) och hertigen af Queensberry (se Douglas 22) förfäktade unionsförslaget. Nya kommissarier, 21 från hvartdera landet, utsagos 1706 och utarbetade (16 april--23 juli) ett detaljeradt förslag till unionsartiklar, hvilket efter långvariga förhandlingar antogs af skotska parlamentet 16 jan. 1707 och efter att ha godkänts äfven af det engelska erhöll kunglig sanktion 6 mars s. å. Unionsfördraget stadgade gemensam tronföljd (den hannoverska i enlighet med engelska parlamentets Act of settlement af 1701), de båda konungarikenas förening till United kingdom of Great Britain med gemensamt parlament, hvari S. skulle företrädas af 16 valda peerer i öfverhuset och 45 underhusledamöter. Skottarna fingo full handelsfrihet i England och dess kolonier och bibehöllo sina egna domstolar, skatteväsendet ordnades med hänsyn till S:s mindre ekonomiska bärkraft, och en summa af inemot 400,000 pd st. anslogs från engelskt håll som ersättning för S:s ekonomiska förluster (särskildt i Darienföretaget) och dess framtida delaktighet i ansvaret för den engelska statsskulden. Till den presbyterianska kyrkoformens skydd fogades till unionsfördraget en särskild kyrklig säkerhetsakt, på engelsk sida motsvarad af en liknande för Englands kyrka. Om S:s historia efter 1707 se Storbritannien. Litt.: Den modernaste handboken i skotsk historia är P. Hume Brown, "History of Scotland" (3 bd, 1902--09), som äfven innehåller utförlig bibliografi. Bland äldre sammanfattande arbeten märkas Buchanan, "Rerum scoticarum historia" (1582), D. Dalrymple (lord Hailes), "Annals of Scotland" (2 bd, 1776--79), R. Heron, "History of Scotland" (6 bd, 1794--99), M. Laing, "History of Scotland from the union of the crowns to the union of the kingdoms" (2:a uppl., 4 bd, 1804), P. Fraser-Tytler, "History of Scotland from the accession of Alexander II to the union of the crowns" (9 bd, 1828--43, ny uppl. i 10 bd, 1866), samt sir Walter Scott, "History of Scotland" (2 bd, 1829--30) och "Tales of a grandfather" (1828--31; "Morfars sagor", 1829--33). Bland moderna arbeten må nämnas J. Hill-Burton, "History of Scotland" (2:a uppl., 8 bd, 1873--74), Cosmo Innes, "Scotland in the middle ages" (1860), W. F. Skene, "Celtic Scotland" (3 bd, 1876--80) och "The highlanders of Scotland" (1837), A. Bellesheim, "Geschichte der katholischen kirche in Schottland" (1882), Ch. Rogers, "Social life in Scotland" (3 bd, 1884--86), J. Mackintosh, "The history of civilization in Scotland" (2:a uppl., 4 bd, 1892--97), Stephen, "History of the scottish church" (1896), A. Lang, "History of Scotland" (4 bd. 1900--07) och "A short history of Scotland" (1912), C. H. Craik, "A century of scottish history from the days before 1745" (2 bd, 1901), R. S. Rait, "Outline of the relations between England and Scotland, 500--1707" (s. å.) och "The scottish parliament before the union of the crowns" (s. å.), J. Mac Pherson, "History of the church