Skottspole. Se Väfning. Skottspole-Halle. Se Halle, sp. 1120. Skottsystem, bot. Se Skott, sp. 1142. Skottsår. Se Sår. Skott-tecken, jaktv., alla de märken och tecken, hvaraf man kan sluta, om och huru ett påskjutet djur, som ej blir på platsen, är såradt. Dylika tecken äro dels djurets beteende vid projektilens anslag och så länge det under flykten är inom synhåll -. djurets sätt att "teckna i skott" -. dels afskjutna hår å skottplatsen (se d. o.) samt blod på skottplatsen och i spåren. För sårade djurs eftersökande och jaktens humanisering är en rätt tydning af skott-tecken af största vikt. G. G. Skottvidd, krigsv., afståndet från ett eldvapens mynning till den punkt, där kulbanan träffar vågplanet genom mynningen, vågrät skottvidd, eller ock till den punkt, där banan skär siktlinjen, skottvidd på siktlinjen. Den senare är mindre än den förra, om målet är öfverhorisontellt, tvärtom om det är underhorisontellt. Skottviddens storlek beror i främsta rummet på projektilens utgångshastighet och belastning samt på vapnets elevation. Till följd af luftmotståndet uppnås största skottvidden ej vid 45°, såsom fallet skulle vara i lufttomt rum, utan vid en elevation, som understiger den nyssnämnda med ett visst mått, större, i den mån utgångshastigheten är större. Sålunda ligger gränsen för skottviddsökningen hos en kastpjäs vanligen vid 40 à 42°, hvaremot den vid en kanon med hög utgångshastighet uppnås redan vid 30 å 35°. Med de kraftigaste nu i bruk varande kanonerna, 41 cm. kustkanoner med omkr. 850 m. utgångshastighet, kan uppnås en skottvidd af närmare 30 km. Ang. skottvidden vid öfriga vapen se Handeldvapen, Haubits, Kanon och Mörsare. Jfr Kulbana och Riktning. G. af Wdt. Skottår. Se Kronologi, sp. 40. Skotussa, forngrekisk stad i Tessalien (Pelasgiotis) s. om Larissa, anses ha varit den första plats, på hvilken det sedan till Dodona (se d. o.) flyttade oraklet gett sina svar. Ruiner finnas vid Supli. I närheten ligga de i forntiden under namnet Kynoskefalai (se d. o.) kända bergshöjderna. J. C. Skotväg, detsamma som lunnväg. Se Lunnkälke. Skougaard [skau'går]. 1. Lorentz Severin S. (med konstnärsnamnet Skougaard-Severini), norsk sånglärare, f. 1837 vid Farsund, d. 1885 i New York, studerade för Garcia, Duprez och Panofka, debuterade i Saluzzo 1860 som Edgardo i "Lucia" samt uppträdde med framgång på flera orter i Tyskland, Italien och Skandinavien (i Stockholm sjöng han 1864 Fernando i "Leonora" och Manrico i "Trubaduren"). 1866 bosatte han sig i New York och blef en af denna stads mest eftersökta sånglärare, utmärkt för grundlig metod, samt höll årliga elevkonserter. Bland hans elever märkes svenske sångläraren K. A. Lagerheim. I Kristiania uppträdde S. sista gången som Ernani 1876. 2. Johan Kristian S., den föregåendes broder, ingenjör, f. 31 juli 1847 i Ekvaag, vid Farsund, har sedan 1873 haft anställning i statens vägväsen, sedan 1904 som "veidirektör". Han har tagit en mycket framstående del i arbetet för vägarnas utveckling och utgett bl. a. Det norske veivæsens historie, I (1899), II (1914). l.A.L.* 2. K.V.H. Skovgaard [skah'går], danska målare. 1. Peter Kristian Thomsen S., f. 4 april 1817 i trakten af Ringsted, d. 13 april 1875, var elev af konstakademien i Köpenhamn och af J. L, Lund, men den akademiska undervisningen passade föga för hans lynne. Han tog hufvudsakligen intryck af Höyen som rådgifvare och af sin kamrat Lundbye; han tecknade efter naturen och målade porträtt och små interiörer med figurer. Med ens framstod han som en betydande skildrare af dansk^ natur i Skogsparti vid Jægerspris (1843), som inköptes för K. målerisamlingen, där äfven flera af hans följande målningar hamnade. 1845 vann han utställningsmedaljen. 1854 reste han till Italien, som han sedan åter besökte 1869. Han fick professors titel 1860, men blef först 1864 medlem af akademien. Han skildrade naturen i olika delar af Danmark, framför allt i Dyrehaven vid Köpenhamn. Den sista större tafla, han fullbordade (1875), skildrade en Sommardag i Dyrehaven med förbidragande åskväder (konstmuseet). I återgifvandet af bokskogens karaktär stod S. främst bland de samtida danske målarna. Hans studium - yttrade Lundbye - omfattade först och sist "grönskans lif, från det stora trädet till den lilla fina gräsplantan". Hans styrka låg i behandlingen af begränsade motiv, det atmosfäriska lifvet sysselsatte honom mindre; därför kan det ligga något torrt öfver hans stämningsskildring. Han gaf öfver hufvud mindre stämningar än fakta. Måleriskt stå hans studier högre än hans genomarbetade taflor. Men han hade den skarpaste blick för naturens former, för "allt som hör jorden till och som gror upp ur jorden". Typiska för hans landskapskonst äro hans parkmotiv med yppig vegetation ; trots det omsorgsfullt och tålmodigt analyserande och minutiöst detaljerade i hans sätt att måla och trots den hårda, oljetrycksartade färgen ge de ett dekorativt intryck. Han gaf det danska landskapet en stil, som blef af betydelse för samtidens och för senare tids danska naturskildring. S. är representerad i Köpenhamns konstmuseum af ett 20-tal landskap, dessutom af prof på hans interiör- och porträttmåleri (det förträffliga porträttet af skulptören Freunds hustru 1861), i Hirschsprungs museum (12 landskap och flera teckningar), i Glyptoteket och norska nationalgalleriet. Monografi af Röder (1902). - 2. Joakim Frederik S., den föregåendes son, f. 18 nov. 1856 i Köpenhamn, lärde teckna af fadern, sattes i målårlära och studerade vid konstakademien 1871-76, biträdde under elevtiden F. C. Lund vid dekoreringen af taket i Viborgs domkyrka (1874-75), debuterade med små solida, men ganska torra landskap, målade Fårklippning på Lolland (1878,