den stora expeditionen mot denne längre fram på
våren, liksom i de därpå följande förhandlingarna,
men beseglade ej den öfverenskommelse, som med den
förre konungen ingicks för att snart brytas. 1534
slöt sig S. till Kristian III och gjorde god tjänst i
grefvefejden. Han medföljde 1535 den svenska flotta,
som Gustaf Vasa sände till sin svåger Kristian III:s
hjälp mot lybeckarna. Med anledning af hans hustrus
1560 nedskrifna framställning har man förr trott,
att S. var denna flottas öfverbe-fälhafvare, men
detta är knappt sannolikt, och de äldsta svenska
källorna veta ingenting därom. Måhända var han
sidoordnad den svenske amiralen Måns Svensson Some,,
först som krigsknektarnas befälhafvare, senare
som anförare för de danska fartygen. Den förenade
flottan förstörde den lybska i Svendborg sund och
satte därigenom Kristian III:s trupper i stånd att
komma öfver till Själland; senare blockerade den
Köpenhamn och Malmö. Hur stor del af äran för den
vunna segern, som bröt hanseaternas makt i Norden,
bör tillskrifvas de enskilde anförarna, är nu omöjligt
att afgöra. Men S. måste säkerligen ha gjort god
tjänst, eftersom hans landsmän gåfvo honom tillnamnet
"Danmarks våghals" (eg. "våghals för Danmark"),
och Kristian III utnämnde honom till riksråd 1537
samt till länsman på Hälsingborg efter hans svärfar,
marsken Tyge Krabbe. S. behöll denna post till 1555,
var tillika länsman i Landskrona 1548-55 (där uppförde
han slottet och de nya fästningsverken) och sedan 1558
på Laholm, som han tappert försvarade mot svenskarna
1565 och 1568. Han hade 1555 lämnat flottan, men
måste 1563 ånyo gå i tjänst och anförde flottan i
det oafgjorda sjöslaget vid Gottland. -- Hans hustru
Elsebe Krabbe, f. 1514, d. 1578, var psalmist.
E. Ebg.
Ehd.
Skram. 1.
Erik S., dansk författare, f. 10 mars 1847
i Köpenhamn, gick 1864 från skolan som frivillig
ut i kriget samt sårades och togs till fånga i
striden på Als, blef student 1866, fick titeln
löjtnant 1868 samt var stenograf i riksdagen 1872,
kanslist i folketinget 1894 och sekreterare i
försvarskommittén 1902--08. En längre tid var han
redaktionssekreterare i "Morgenbladet" och senare
litterär och dramaturgisk medarbetare i tidningar
och tidskrifter samt medräknades af G. Brandes
bland "det möderne gjennembruds msend". S. var
1893--96 ordf. i Studentersamfundet och blef 1912
ordf. i Författerforeningen. Han har skrifvit flera
berättelser, Herregaardsbilleder (1877), Gertrude
Colbjörnsen (1879; 2:a uppl. 1898), Agnes Vittrup
(1897) och Hellen Vige (1898), intressanta, med
fin språkkonst utförda skildringar af unga flickor,
skådespelet Ungt bal (1895) och samlingen
Hinsides
graensen. Erindringer fra Sönderjylland (1888).
2.
Bertha Amalie S., norsk-dansk författarinna, född
Alver, vardt 1884 den föregåendes hustru, f. 22
aug. 1847 i Bergen, d. 15 mars 1905 i Köpenhamn,
kom från ett förmöget köpmanshem, som upplöstes
af ekonomisk ruin, då hon var uppvuxen. Knappt
adertonårig, gifte hon sig med en sjökapten Müller,
som hon åtföljde under flerårisra resor, tills det
olyckliga äktenskapet upplöstes 1878. Hon började
nu författa, skref tidningsartiklar och vitterhet;
som hennes egentliga debut betraktas berättelsen
Madam Höjers leiefolk (1882, i "Nyt tidsskrift").
1885 utgaf hon romanen
Constance Ring,
en nedslående skildring af en i sitt äktenskap
olycklig kvinnas öden, ett af hennes hufvudmotiv,
som återkommer i
Fru Ines (1891) och
Forraadt
(1892), båda i
Kjaerlighed i nord og syd (1891; 2:a
uppl. 1907). En kärnpunkt i hennes författarskap är
också framställningen af ärftlighetens obevekligt
hårda lag. Den starkt naturalistiska romancykeln
Hellemyrsfolkene (Sjur Gabriel 1887, To venner
s. å., S. G. Myre 1890 och Afkom 1898, höjdpunkten
af hennes alstring) behandlar under denna synpunkt
en västnorsk familjs strid under flera släktled för
att nå upp till välstånd ur fattigdom. Svagare äro
Köpenhamnsskildringarna
Professor Hieronymus (2:a
uppl. 1895) och dess fortsättning
Paa Sct. Jörgen
(s. å.), med angrepp på den psykiatriska behandlingen
på Kommunehospitalet och med egna lefnadsrön från
dess afdelning för nervsjuka. Julehelg (1900) är
en liten blidare novell. En stort anlagd roman,
Mennesker (ett fragment utg. 1905), hann hon
icke fullborda. Hennes skådespel Agnete (1903),
som skildrar en olycklig kvinna, har uppförts med
framgång äfven i Sverige. Sedan 1901 uppbar hon
årligt författarunderstöd från Danmark och ville
i nervöst tillspetsad polemik (
Landsforraedere,
1901) häfda, att hon nationellt tillhörde Danmark och
ej Norge. Hennes Samlede arbeider ha utkommit 1905--07
och 1911--12. Se A. Tiberg, "A. S." (1910).
1. E. Ebg.
2. K. V. H.
Skramstad, Ludvig, norsk målare, f. 1855 på Hamar,
d. 1913 i München, utbildade sig hufvudsakligen
i Düsseldorf och München. Hans landskap, ofta
vinterstämningar i dimma eller skymning, blefvo
mycket omtyckta. S. är representerad i norska
nationalgalleriet af en serie färglagda teckningar.
G--g N.
Barkskrapa med stålblad.
Skrapa. 1. Trädg., verktyg för aflägsnande af
mossa, lös bark m. m. på trädstammar. - 2. Fisk. Se
Fiskredskap, sp. 453. -- 3. Se Ryktborste.
Skraparen, konsth. Se Apoxyomenos.
Skrapning, med., operativt borttagande af
hyper-trofiska partier. Vid sjukdomar i näsan (se
Näs-sjukdomar, sp. 351), svalget, lifmodern etc. kunna
inflammerade och förtjockade slemhinnepartier
aflägsnas förmedelst små slefvar - af olika form
och längd --, hvilkas kanter äro skarpslipade.
J. A.
Skrapnos, en gammal lek med olika formade stickor,
mest försedda med små ojämnheter, taggar
