ha klaviaturen ordnad med hänsyn till i språket gängse ljudkombinationer, s. k. universal-tangentbord, ha typhjulsmaskiner med fördel klaviaturen ordnad efter s. k. ideal-system, hvilket innebär, att tangentbordets nedre rad uppbär de bokstäfver, som förekomma intill 70 proc., mellersta raden intill 24 proc. och öfversta raden intill 6 proc. Som skrifmaskiner betecknas jämväl en sorts skrifapparater, kallade "index-" l. "visarmaskiner" samt "entangentsmaskiner". De bestå i de flesta fall af en ring, rulle eller gummiplatta, som med ena eller båda händerna inställes för det tecken, som man önskar aftrycka. Som exempel på sådana apparater må anföras: Hall, Globe, Graphic, Merritt, Kosmopolit, Schapiro, Columbia, Victor, American. För skrifning i böcker finnas särskildt byggda maskiner, såsom Elliot & Hatch, International text book och Elliot-Fisher (fig. 15). Hit kunna äfven räknas kombinerade skrif- och räknemaskiner (se Räknemaskin). Aug. J-n.

Fig. 1. Indisk stålgriffel för inristning af skrift å palmblad.

Fig. 2. Romersk stylus, hvarmed skrift inristades i vaxtaflor.

Fig. 3. Persisk rörpenna.

Fig. 4. Gåspenna från slutet af medeltiden.

Fig. 5 o. 6. Kinesisk och (nederst) japansk skrifpensel.

Skrifmaterial, den gemensamma benämningen på de medel och redskap, som användas för åstadkommande af skrift, fördelas naturligt i följande grupper: det, hvarpå man skrifver (ristar, målar), det, hvarmed man skrifver o. s. v. (penna, mejsel, pensel m. fi.), och slutligen det, hvarmed skriften utföres (bläck, färgämne). De äldsta för skrift använda ämnena voro sten, trä och metall. Den egyptiska skriftens historia innesluter äfven de äldsta skrifmaterialens. Under den aflägsnaste perioden uthöggos skriftbilderna uti sten (klippväggar, tempelmurar, sarkofager, obelisker o. d.) i upphöjdt arbete, senare framställdes de i fördjupning, något, som var förenadt med vida mindre tidsspillan, och slutligen öfvergick man till konturteckningar. De fördjupade bilderna fylldes stundom med hvit kalk eller harts, stundom äfven med brokig emalj, hvarigenom de kunde synas på långa afstånd. Redan egypterna använde emellertid utom de nämnda ämnena äfven djurhudar och tyg (linne, bomull, t. ex. i de kring mumierna virade s. k. byssosbindlarna, som ofta i hela sin ofantliga längd voro fyllda med bilder och skrift). De sistnämnda slagen af skrifmaterial kräfde naturligtvis andra skrifredskap än den förut begagnade mejseln, och så kommo pensel och rör i bruk. -- I samma mån som skrifkonstens användning utsträcktes, erfors alltmer behofvet af ett lätt och användbart material. Följden däraf blef uppfinningen af konsten att förfärdiga papyrus (se d. o. med fig.), en uppfinning, som gjordes i Memfis. Man eger ännu i behåll en urgammal papyrusrulle af bestämbart datum, hvars ålder går upp till öfver 3,750 år, och säkerligen är uppfinningen vida äldre. På papyrus skrefs vanligen med svart bläck, som bereddes af sot och gummi. Men därjämte förekommo äfven rödt och gult bläck, det förra tillverkadt af blyoxid, det senare af ockra. Assyrierna, hvilka, till följd af sitt lands naturbeskaffenhet, hade ringa tillgång till klippor och stenar, förfärdigade plattor och cylindrar af ler, på hvilka skriften intrycktes, hvarefter materialet brändes (se Kilskrift). Sålunda finnas bevarade i assyriska och babyloniska byggnader fortlöpande inskrifter på väggar, golf, pelare o. d., hvilka äro sammansatta af vid hvarandra fogade lerplattor, alabasterskifvor o. d. Men äfven för kilskriften användes tidigt lättare material, såsom djurhudar, papyrus, väfnader o. d., på hvilka skriften framställdes medelst färg. Så skola, enligt araben Abu Djafir Attavaris vittnesbörd, lagstiftaren Zarathustras skrifter ha nedskrifvits på 12,000 kohudar. Kineserna använde i forna tider taflor af metall eller bambu, på hvilka skriften utfördes medelst spetsiga grifflar. I 2:a årh. af vår tidräkning började man måla på tyg (linne och siden) medelst en trästicka med uppmjukad spets. Hundra år senare infördes i Kina bruket af papper, och samtidigt trädde penseln (fig. 5) i trästickans ställe. Ännu i dag utgöras kinesernas skrifmaterial af papper, pensel och tusch. Ett urgammalt skrifmaterial är palmens blad, som särskildt i Indien, på Ceylon m. fl. ställen haft och ännu har vidsträckt användning. Skriften ristas med ett skarpt instrument (fig. 1) och framträder inom kort i en mörkare ton än själfva bladet, beroende af luftens inverkan på det ristade stället. De klassiska folken begagnade till underlag för skrift utom sten och metall äfven trätaflor försedda med ett öfverdrag af vax, hvarpå skrefs med en metallgriffel (lat. stylus, fig. 2). Skriften kunde i detta fall lätt utplånas (lat. tabula rasa) och taflan följaktligen användas förnyade gånger. Likaledes begagnades tidigt papyrus, som hämtades från Egypten, och detta material var under en följd af tusen år det förhärskande, till dess Ptolemaios II i Egypten förbjöd all utförsel däraf. Papyrusbristen