1213 Skrock- och offsokner-Skromberga 1214 ning, sägen om öfvernaturliga krafters ingripande i sinnevärlden o. d. Skrock- och offsokner, jur., ett uttryck, som förekommer i den yngre medeltidsrätten i fråga om konungens domsrätt. Det säges i Landslagen, att konungen må återbryta alla "skroksokner ok alla ofsokner", d. v. s. rätta hvad som på grund af falska berättelser blifvit orätt dömdt (skroksokner) eller hvad som blifvit för mycket utsökt eller för strängt dömdt (offsokner). Äfven sedan en fast instansordning upprättats, bibehölls uttrycket för att beteckna konungens personliga rätt att återbrvta dom. Så i fullmakten för Svea hofrätt af 14 febr. 1614, hvari hof-rätten bemyndigas att döma konungens dom, konungens rättmätiga höghet att bryta alla skroksokner och alla offsokner efter lagen oförkränkt. Dessa ord synas dock redan på Gustaf II Adolfs tid icke längre ha varit i allmänt bruk. Uttrycket förekommer emellertid ännu i 1700-talets grundlagar, men användes icke i 1809 års regeringsform, som i denna del föreskrifver allenast, att det tillkommer Högsta domstolen att upptaga och afgöra alla ansökningar att konungen må bryta dom åter, som vunnit laga kraft, eller återställa laga tid, som försuten är. Numera tillkommer motsvarande befogenhet dels Högsta domstolen, dels Kegeringsrätten, den senare i mål af beskaffenhet att kunna tillhöra dess slutliga pröf-ning, den förra beträffande alla öfriga sådana ansökningar. R. F. § 18. Jfr ock 31 kap. Rättegångsbalken. V. Sgn. Skrof, skpsb., själfva fartygskroppen utan rigg, skorsten, inredning och inventarier. J- G. B.* Skrofelkällan. Se Gr e n n a f o r s a. Skrofler, Skrofulös (lat. scrophulce, scrophu-losis, af scrofa, sugga), med., en nästan uteslutande hos barn eller yngre individer förekommande kronisk sjukdom, som i sin utbildade form karakteriseras af ansvällda lymfkörtlar på halsen, hvarigenom denna missbildas och arsväller - däraf det egendomliga namnet, som antyder likheten med den klumpiga halsen på ett svin -, samt vidare af vissa sjukdomslokalisationer till och symtom från huden, slemhinnor, sinnesorgan (ögon och öron), ben och ledgångar. - Angående skrofulosens orsaker ha långvariga vetenskapliga strider stått. Redan Laénnec (d. 1826) ansåg den på grund af lymfkörtlarnas ostigt förändrade utseende vara identisk med tuberkulos, Virchow bestred detta. Efter Kochs upptäckt af tuberkelbacillen och sedan man i ett stort antal fall uppvisat närvaron af dylika baciller i de af sjukdomen angripna körtlarna och benen, ansågs skrofulosens identitet med tuberkulos för en afgjord sak. Mån^a auktoriteter (Baumgarten m. fl.) bibehålla och försvara fortfarande denna åsikt (den uni-tariska). Mycket synes dock tala för en viss skillnad (dualism) mellan begreppen skrofulos och tuberkulos. Skrofulosen är enligt denna ståndpunkt en kronisk infektionssjukdom, sannolikt orsakad af mi-krokocker, i hvilkas gynnsamt beredda jordmån inom körtlar och bensystem en tuberkulos, uppvisad genom närvaron af baciller, sedermera sekundärt slår sig ned. Således ett exempel på en infektiös symbios (samlefnad af olika smittämnen). Skrofulosens uppkomst gynnas säkerligen af en medfödd eller genom dålig hygien förvärfvad konstitutionell svaghet. Skrofulosen uppenbarar sig därigenom, att en rad inflammatoriska processer uppträder i huden och å slemhinnor, särskildt läpparnas, näsans och ögonens, med ansvällning af de lymfkörtlar, som afleda lymfströmmen från de inflammerade slemhinnorna inåt kroppen, således i första hand svalgmandlarna och halsens ytliga eller djupa lymfkörtlar, samt därigenom, att inflammationer uppstå i ledgångar och benändar. Ju längre sjukdomen fortskridit, desto vanligare blir förekomsten af tuberkulos i de djupare liggande inflammations-härdarna (körtlar och ben) genom tuberkelbacillens växt ned genom de angripna lymfbanorna. - Sjukdomen angriper företrädesvis de fattigare klassernas, under dåliga hygieniska förhållanden lefvande barn under de tjugu första lefnadsåren. Den är något vanligare hos flickor än hos gossar. Man brukar sedan gammalt skilja mellan en s. k. torpid och en er etisk form af skrofulosen. Den torpida formen karakteriseras af osundt klumpiga ansiktsdrag, svullna, såriga läppar och näsvingar och af ea viss andlig och kroppslig tröghet hos den sjuke, under det att den eretiska typen har en spenslig, mager kroppsbyggnad, tunn genomskinlig hud och visar en ökad allmän liflighet. Skrofulosen visar tre sjukdomsstadier, af hvilka det första, "den exsudativa diatesens" stadium, kännetecknas af hudutslag, slemhinnekatarrer, ?nsvällning af svalgmandlar, inflammation i ögats bindehinna (ögon-skrofler, flykten) samt af ringa körtelansvällning å halsen. I det andra stadiet nå körtelsvullnaderna starkare utveckling, ostvandlas och kunna smälta till variga abscesser med fistelbildningar utåt huden. Det tredje stadiet åter är sjukdomens öfver-gång efter pubertetsåldern till ett kroniskt lidande i luftvägarnas och digestionskanalens slemhinnor, ofta kompliceradt af tuberkulos samt af tuberkulösa benaffektioner. Förloppet af en skrofelsjukdom kan i sitt tidiga stadium vara gynnsamt, men de äldre, svårare formerna föra tyvärr alltför ofta till döden i tuberkulösa sjukdomar med olikartad lokalisation, i lungor, tarmar eller bensystem. Skrofulosens profylax är allmän god hygien i den tidiga barnaåldern. Mycket göres i var tid för att underlätta de fattiga klassernas kamp mot detta barnens lidande, t. ex. genom skollofskolonier och sanatorier (se Sanatorium) särskildt vid kusten eller fjällen för de utbildade eller svårare fallen. Frisk luft, stärkande diet, ljumma salta bad äro våra hufvudmedel mot det onda. ofta lämpligen understödda af medikamentösa medel, särskildt jod-preparat, såsom fiskolja, jodjärv o. s. v. I. H. Skrofulos [-lås], detsamma som skrofler (se d. o.). - Skrofulos, behäftad med skrofler. Skromberga, stenkolsfält i Ekeby socken, Malmöhus län. omedelbart s. om Bi.lesholmsfältet, bear-betadt af S. stenkols- och lerindustri-a.-b. (bildadt 1886; aktiekapital 1,505,000 kr.), i hvilket Höga-näs-Billesholms a.-b. har majoriteten. Fastän de båda här förekommande kolflötserna (se Skånes stenkolsförande formation) sammanhänga med dem i Billesholms- och Bjufsfälten och tillhöra samma växtförande zoner som dessa, skilja de sig icke obetydligt från dem både i lagerbeskaffenhet och mäktighet. Yid S. har hufvudsakligen den undre flötsen varit föremål för brytning, enär den öfre flötsen öfverallt är föga mäktig och utgöres på