fågelskrämma, "buse"; ansiktsmask med vidriga drag. R. G. Skrårätt. Se Skråväsen, sp. 1224. Skråskott, krigsv. Se Kartesch. Skråstötta, skpsb., kallas en spira (a å fig. till art. Kölhala), som för stöttning af masten vid kölhalning af ett fartyg uppreses i sned riktning från vaterbordet mot mastens öfra del vid den fartygssida, som skall nedtryckas. Jfr Kölhala. J. G. B. (C. K. S.) Skråtvång. Se Skråväsen, sp. 1221. Skråväsen, hvad som hör till den forna organisationen af handtverket. Ordet skrå betecknade urspr. beredt skinn, pergament, samt därefter på pergament skrifvet dokument, t. ex. "skråstadga", "byskrå" (byordning). En förening af personer, som idkade ett yrke (eller flera närbesläktade yrkesgrenar), bildad och privilegierad i syfte att främja medlemmarnas intressen, särskildt de ekonomiska, men på samma gång verkande som statligt organ och därför underkastad inskränkningar i sättet för dessa intressens förverkligande, enligt särskild stadga, s. k. skråordning, kallades därför skråförening och slutligen helt enkelt skrå, men i äldre tid vanligen ämbete eller kompani, d. v. s. yrke eller yrkesförening. Handtverkets utveckling ur hemslöjden till ett förhärskande industriellt driftsystem, som försiggått redan i den antika kulturen, återupprepades ur andra förutsättningar i nya former under medeltiden, dels på feodalgodsen (herrgårdarna) och de kyrkliga domänerna, där en handtverkarby med huggedrängar för träslöjd och vagnmakeri, smeder, mjölnare, bryggare, slaktare m. fl. ofta fann plats bland de underlydande hofveribyarna, dels vid tings- och marknadsplatser, där friare köpmans- och handtverkarsamhällen efter hand uppblomstrade (se Handtverk). Den ordning och trygghet, som landsbygdens handtverkare åtnjöto under godsherrens (furstens), biskopens eller klosterföreståndarens hägn, reglerades genom privaträttsliga reglementen (se sp. 1222 om "gårdsämbeten"). De friare handtverkarna i de vid tings- och marknadsplatser uppblomstrande städerna synas ha sökt ett motsvarande inbördes stöd i mera frivilliga sammanslutningar efter yrken i yrkesföreningar, som efter hand fingo offentlig-rättslig sanktion af vederbörande landsherrar (regenter), som väl i början ofta bekämpat de demokratiska sammanslutningarna, men sedermera i föreningarna funno ett medel att kontrollera tillverkningen af och marknaden med handtverksvaror samt att taga i anspråk handtverkarnas skatteförmåga. De offentlig-rättsliga reglementeringarna af föreningsväsendet fingo formen af privilegier, emedan de förlänade föreningsmedlemmarna företrädesrättigheter eller ensamrätt i yrkesutöfningen inom de olika branscherna. Afsättningens begränsning till närmaste omnejd (den lokala marknaden) låg till grund för handtverkets industriella rättsordning, sådan den utvecklades ur de nämnda källorna, och dess grundprincip blef, att alla, som inom gebitet utöfvade ett visst yrke, måste tillhöra föreningen inom yrket och att således ingen, som icke tillhörde yrkesföreningen, finge utöfva yrkesarbetet inom föreningens marknadsområde (skråtvånget). De medeltida skråordningarnas omedelbara samband med de romerska handtverkskollegierna anses numera osannolikt, äfven om de i städer inom forna romerska kolonier lånat vissa benämningar och bruk ur klassiska källor. Däremot spåras påverkningar af gilleväsendet (se Gille). Skråföreningarna voro nämligen icke blott yrkesföreningar, utan äfven föreningar för ömsesidig hjälp, i hvilken egenskap de beredde understöd och tillträde åt skråbrödernas hustrur och döttrar. Sveriges stormän och andliga stiftelser hade visserligen i medeltidens början inom sitt godshushåll arbetare af olika slag, hvilka ej sällan voro ofria, men handtverket var i vårt land aldrig i allmänhet förbundet med ofrihet, och de svenska städerna uppblomstrade icke så mycket i hägnet af fursteborgar och biskopssäten som å fria tings- och marknadsplatser. Köpmännen kommo heller aldrig att genom sin förmögenhet bli en härskande aristokrati i de svenska städerna, och de svenske handtverkarna blefvo därför heller icke under medeltiden utestängda från rådsplatserna och inflytandet på städernas styrelse. Skråföreningarna, som från begynnelsen voro mera formlösa yrkessammanslutningar, utbildade småningom skrårätten till ett rättssystem, som erbjöd stor motståndskraft mot nyare industriella rättsformer. De teknisk-industriella framstegen inom produktionen och omsättningen i nyare tid, manufakturväsen, fabriksindustri och moderna kommunikationer upphäfde marknadsområdenas lokala begränsning äfven för handtverket och framtvingade till slut en ny industriell rättsordning inom nyare tidens nationalstater med deras nationella och internationella marknader. I antiken var rätten att drifva ett yrke ej bunden vid vissa kvalifikationer eller beroende af någon myndighets medgifvande. Det fanns inga industriella monopol eller privilegier och sålunda intet skråväsen, äfven om handtverkarna hade sina yrkesföreningar (collegia opificum). Ett mera direkt samband ega skråna däremot med de organisationer (societates, brödraskap), som redan under medeltidens första århundraden, före städernas uppkomst, förefunnos på konungarnas och de förnäme herrarnas stora gårdar (ty. fronhöfe). De i regel ofria, tjänstbarhetsskyldiga personer, som där under en redan ganska utsträckt arbetsdelning mot underhåll och bostad arbetade gemensamt för den talrika gårdsbefolkningens behof, bildade med sin indelning i mästare, gesäller och lärlingar en gemensamhet under sin herres eller dennes ställföreträdares uppsikt och domsrätt. Från de senare skråna skilja sig emellertid dessa "gårdsämbeten" (ministeria, officia) därutinnan, att deras medlemmar icke hade någon rätt att bli upptagna i korporationen och när som helst af sin herre kunde aflägsnas ur densamma. De egentliga fria skråna däremot datera sig från städernas uppkomst eller ökade betydenhet under 1000- och 1100-talen. Liksom köpmännen, krämarna, skepparna, värdshusvärdarna m. fl. sammanslöto sig äfven handtverkarna. Denna rörelse, som gick ut på att vinna större politisk frihet, del i stadens styrelse, rätt att själfständigt ordna yrkets angelägenheter, industriell domsrätt, växte med handtverkarnas antal och välstånd. Dess resultat vardt skråväsendet, som här och där uppträdde redan på 1100-talet,