Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skruf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fågelskrämma, "buse"; ansiktsmask med vidriga drag.
R. G.
Skrårätt. Se Skråväsen, sp. 1224.
Skråskott, krigsv. Se Kartesch.
Skråstötta, skpsb., kallas en spira (a å fig. till
art. Kölhala), som för stöttning af masten vid
kölhalning af ett fartyg uppreses i sned riktning
från vaterbordet mot mastens öfra del vid den
fartygssida, som skall nedtryckas. Jfr Kölhala.
J. G. B. (C. K. S.)
Skråtvång. Se Skråväsen, sp. 1221.
Skråväsen, hvad som hör till den forna organisationen
af handtverket. Ordet skrå betecknade urspr.
beredt skinn, pergament, samt därefter på pergament
skrifvet dokument, t. ex. "skråstadga", "byskrå"
(byordning). En förening af personer, som idkade
ett yrke (eller flera närbesläktade yrkesgrenar),
bildad och privilegierad i syfte att främja
medlemmarnas intressen, särskildt de ekonomiska,
men på samma gång verkande som statligt organ och
därför underkastad inskränkningar i sättet för dessa
intressens förverkligande, enligt särskild stadga,
s. k. skråordning, kallades därför skråförening
och slutligen helt enkelt skrå, men i äldre tid
vanligen ämbete eller kompani, d. v. s. yrke eller
yrkesförening.
Handtverkets utveckling ur hemslöjden till ett
förhärskande industriellt driftsystem, som försiggått
redan i den antika kulturen, återupprepades ur
andra förutsättningar i nya former under medeltiden,
dels på feodalgodsen (herrgårdarna) och de kyrkliga
domänerna, där en handtverkarby med huggedrängar
för träslöjd och vagnmakeri, smeder, mjölnare,
bryggare, slaktare m. fl. ofta fann plats bland
de underlydande hofveribyarna, dels vid tings-
och marknadsplatser, där friare köpmans- och
handtverkarsamhällen efter hand uppblomstrade (se
Handtverk). Den ordning och trygghet, som
landsbygdens handtverkare åtnjöto under godsherrens
(furstens), biskopens eller klosterföreståndarens
hägn, reglerades genom privaträttsliga reglementen (se
sp. 1222 om "gårdsämbeten"). De friare handtverkarna
i de vid tings- och marknadsplatser uppblomstrande
städerna synas ha sökt ett motsvarande inbördes
stöd i mera frivilliga sammanslutningar efter
yrken i yrkesföreningar, som efter hand fingo
offentlig-rättslig sanktion af vederbörande
landsherrar (regenter), som väl i början ofta
bekämpat de demokratiska sammanslutningarna,
men sedermera i föreningarna funno ett medel
att kontrollera tillverkningen af och marknaden
med handtverksvaror samt att taga i anspråk
handtverkarnas skatteförmåga. De offentlig-rättsliga
reglementeringarna af föreningsväsendet fingo
formen af privilegier, emedan de förlänade
föreningsmedlemmarna företrädesrättigheter
eller ensamrätt i yrkesutöfningen inom de olika
branscherna. Afsättningens begränsning till
närmaste omnejd (den lokala marknaden) låg till
grund för handtverkets industriella rättsordning,
sådan den utvecklades ur de nämnda källorna, och
dess grundprincip blef, att alla, som inom gebitet
utöfvade ett visst yrke, måste tillhöra föreningen
inom yrket och att således ingen, som icke tillhörde
yrkesföreningen, finge utöfva yrkesarbetet inom
föreningens marknadsområde (skråtvånget).
De medeltida skråordningarnas omedelbara
samband med de romerska handtverkskollegierna anses
numera osannolikt, äfven om de i städer inom forna
romerska kolonier lånat vissa benämningar och bruk
ur klassiska källor. Däremot spåras påverkningar af
gilleväsendet (se Gille). Skråföreningarna voro
nämligen icke blott yrkesföreningar, utan äfven
föreningar för ömsesidig hjälp, i hvilken egenskap
de beredde understöd och tillträde åt skråbrödernas
hustrur och döttrar.
Sveriges stormän och andliga stiftelser
hade visserligen i medeltidens början inom sitt
godshushåll arbetare af olika slag, hvilka ej sällan
voro ofria, men handtverket var i vårt land aldrig
i allmänhet förbundet med ofrihet, och de svenska
städerna uppblomstrade icke så mycket i hägnet af
fursteborgar och biskopssäten som å fria tings- och
marknadsplatser. Köpmännen kommo heller aldrig att
genom sin förmögenhet bli en härskande aristokrati
i de svenska städerna, och de svenske handtverkarna
blefvo därför heller icke under medeltiden utestängda
från rådsplatserna och inflytandet på städernas
styrelse.
Skråföreningarna, som från begynnelsen voro
mera formlösa yrkessammanslutningar, utbildade
småningom skrårätten till ett rättssystem, som
erbjöd stor motståndskraft mot nyare industriella
rättsformer. De teknisk-industriella framstegen
inom produktionen och omsättningen i nyare tid,
manufakturväsen, fabriksindustri och moderna
kommunikationer upphäfde marknadsområdenas lokala
begränsning äfven för handtverket och framtvingade
till slut en ny industriell rättsordning inom nyare
tidens nationalstater med deras nationella och
internationella marknader.
I antiken var rätten att drifva ett yrke ej bunden
vid vissa kvalifikationer eller beroende af någon
myndighets medgifvande. Det fanns inga industriella
monopol eller privilegier och sålunda intet skråväsen,
äfven om handtverkarna hade sina yrkesföreningar
(collegia opificum). Ett mera direkt samband ega
skråna däremot med de organisationer (societates,
brödraskap), som redan under medeltidens första
århundraden, före städernas uppkomst, förefunnos
på konungarnas och de förnäme herrarnas
stora gårdar (ty. fronhöfe). De i regel ofria,
tjänstbarhetsskyldiga personer, som där under en
redan ganska utsträckt arbetsdelning mot underhåll
och bostad arbetade gemensamt för den talrika
gårdsbefolkningens behof, bildade med sin indelning
i mästare, gesäller och lärlingar en gemensamhet
under sin herres eller dennes ställföreträdares
uppsikt och domsrätt. Från de senare skråna skilja
sig emellertid dessa "gårdsämbeten" (ministeria,
officia) därutinnan, att deras medlemmar icke
hade någon rätt att bli upptagna i korporationen
och när som helst af sin herre kunde aflägsnas ur
densamma. De egentliga fria skråna däremot datera sig
från städernas uppkomst eller ökade betydenhet under
1000- och 1100-talen. Liksom köpmännen, krämarna,
skepparna, värdshusvärdarna m. fl. sammanslöto sig
äfven handtverkarna. Denna rörelse, som gick ut på att
vinna större politisk frihet, del i stadens styrelse,
rätt att själfständigt ordna yrkets angelägenheter,
industriell domsrätt, växte med handtverkarnas antal
och välstånd. Dess resultat vardt skråväsendet,
som här och där uppträdde redan på 1100-talet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
