men först på 1300- och 1400-talen nådde sin egentliga blomstring. Denna blef ganska kortvarig i Syd-Europa, och i Väst-Europa förlorade skråna tidigt sin betydelse i följd af köpmännens öfvermakt och manufakturväsendet. Sin största utveckling fick skråväsendet i Tyskland (och Österrike) samt Skandinavien, där dess kvarlefvande verkningar sträckte sig ända in på 1800-talet. Skråna voro verksamma äfven som politisk-militäriska institutioner. Som sådana hade de andel i stadens styrelse, fungerade som valkorporationer vid tillsättande af stadens råd och utöfvade stundom direkta förvaltningsåligganden. Medlemskap i ett skrå var ofta villkor för borgarrätt i staden. Vakt- och krigstjänsten var fördelad på skråna o. s. v. Skrånas historia företer två olika faser: blomstringens och förfallets tid. Gränsskälet kan sättas i slutet af 1500-talet. I. Blomstringen. Skrårättigheterna motsvarades af plikter; skråna borde tillgodose konsumenternas intressen genom att kontrollera varornas godhet, och prisens rättmätighet samt främja sitt eget handtverks liksom stadens gagn och heder. Däraf fick skrånas förhållande till stadens myndigheter karaktären af en blandning af beroende och frihet. Stadens öfverhet stod alltid som en högre instans färdig att inskrida, där skrårättigheterna öfverskredos. Då skrået vidare var en sammanslutning till inbördes bistånd och dess grundtankar voro jämlikhet och broderskap, så måste hvarje särskild skråmedlems individuella frihet i väsentlig mån inskränkas till förmån för de öfriges välgrundade kraf. Den fria konkurrensen var utesluten, och icke endast rätten att utöfva ett yrke, utan äfven sättet för yrkets utöfvande var regleradt efter principer, som inneburo ett genomfördt näringstvång. 1. Skråets organisation berodde på de industriella personernas indelning i mästare, gesäller och lärlingar (se vidare d. o.). De förstnämnde voro skråets egentliga medlemmar, de båda senare klasserna dess skyddsmedlemmar, som icke blott i alla yrkesangelägenheter, utan äfven i sina tvister, med mästarna såväl som inbördes, samt i fråga om brott mot handtverkets sed eller ära stodo under skråets domsrätt. Lärlingarna liksom gesällerna tillhörde mästarnas hushåll. För inträde i hvarje klass voro bestämda villkor föreskrifna, och vid den tekniska utbildningen lades stor vikt. Men de båda lägsta klasserna voro blott genomgångsstadier, och någon särskild arbetarklass fanns ännu icke. 2. Rätten att utöfva handtverket, mästerskapet, betingades i regel af medlemskap i skrået. Denna rätt förbehöllo sig stadens myndigheter att i undantagsfall medge äfven åt icke-skråmedlemmar, frimästare. 3. Mästerskapet berodde i sin ordning på bestämda kvalifikationer i moraliskt och tekniskt afseende: fläckfritt rykte, hvartill äfven räknades äkta börd, och insikt i handtverket. Som förutsättningar för denna senare gällde en bestämd läro- och tjänstetid, vandringsskyldighet och stundom en s. k. pröfvotid. Senare tillkommo fordringar om mästarprof, mästerstycken och borgarrätt. 4. Hvarje skrås medlemmar egde att ensamma inom staden och dess omkrets förfärdiga och afyttra det resp. handtverkets alster. Detta monopol var själfva hörnstenen i hela skråföreningens väl befästa byggnad. Men rätten betingades af den motsvarande plikten att tillse, att konsumenterna erhöllo goda varor till skäligt pris. Om denna plikt ej fullgjordes, kunde öfverheten inkalla främmande handtverkare eller tillåta köpmännen att införa varor utifrån och i alla händelser genom regelbundet återkommande marknader bereda tillfälle till främmande konkurrens. 5. Samma dubbla syftemål, konsumenters och producenters intresse, framkallade vidare väsentliga inskränkningar i de enskilde skråmedlemmarnas frihet att ordna sin yrkesdrift. I förra afseendet: föreskrifter om produktionssättet, om det material, som fick användas, om varornas form, storlek och kvalitet i allmänhet, om beställningars levererande i rättan tid, om pristaxor. Brott häremot var belagdt med böter och t. o. m. kroppsstraff. Obrukbara eller fördärfvade varor konfiskerades eller förstördes. Dit höra vidare regelbundna visitationer af verkstäderna, uppsikt öfver mästaren vid fabrikationen, skråföreståndarnas pröfning af de färdiga varorna och skråpolisens inskridande mot ohöfviskt beteende mot allmänheten. Å andra sidan skulle skrået garantera alla sina medlemmar ekonomisk själfständighet och skälig utkomst. Därför måste till de öfrigas förmån den enskildes produktion och afsättning tåla inskränkningar. Alla borde, om möjligt, arbeta under samma produktionsvillkor. Sålunda kunde t. ex. råmaterial gemensamt anskaffas för skråets räkning, eller borde den enskilde, där han tilläts att göra själfständiga inköp, åtminstone underrätta skråbröderna om sin källa. Ofta stadgades bestämda inköpsplatser och inköpstider till förhindrande af s. k. "förköp". Arbetslönerna bestämdes af skrået, liksom ett visst, mindre antal gesäller för hvarje mästare, bestämd arbetstid, en enda verkstad samt ofta ett maximum för tillverkningen. De enskilde voro förbjudna att associera sig inbördes eller med utanför stående. Staden eller skrået i dess helhet skulle, om produktion i större skala visade sig nödig, i stället inskrida. Slutligen, om möjligt, likhet i afsättningsvillkoren. 6. Alla dessa föreskrifter bildade tillsammans ett vidlyftigt system af rättssatser, skrårätten, som af skrådomstolen tillämpades. Till denna af skråets egna medlemmar sammansatta domstol gingo alla tvister skråmedlemmarna emellan, innan de kommo inför ordinarie domstol; dessutom alla skråsaker och brott mot skrårätten; slutligen var domstolen organ för skråets polismyndighet. Det strängaste straff, hvartill den kunde döma, var emellertid, utom böter i penningar eller varor, uteslutning ur skrået, för alltid eller på viss tid. I de allmänna skråordningar för Sverige och Finland, i hvilka skrårätten sammanfattades fr. o. m. midten af 1600-talet (se nedan), omtalas, i st. f. medeltidens två ord. stämmor vid Valborgs- och Mickelsmässotiderna, fyra ord. föreningssammanträden om året, de s. k. kvartalen, vid hvilka föreningsafgifterna erlades, kvartalspenningarna. Kvartalen bevistades af en ord.