anordningar inom gesällernas "broderskap" se Gesäll.) Alla skråväsendets inskränkningar i den enskildes frihet i den allmänna välfärdens intresse hade med afsättningsförhållandenas och yrkesteknikens dåvarande beskaffenhet i det stora hela endast välgörande verkningar. Då den enskilde snart hade nått gränserna för sin produktions omfång, riktade sig hans bemödanden i stället på att framställa bättre, mera omväxlande och i synnerhet mera konstnärligt fulländade produkter. II. Förfallet. Förfallets tid, som kan räknas från slutet af 1500-talet, ehuru spår därtill framträdde redan tidigare, framkallades af en mängd samverkande omständigheter. Den absoluta furstemakten visade oblidhet mot en stadsstyrelse i händerna på demokratiska korporationer. Världshandelns förändrade gång och forna marknaders stängning eller försvårade tillgänglighet till följd af en merkantilistisk skyddspolitik försämrade afsättningstillfällena. Teknikens utveckling ställde kraf på en utsträcktare arbetsfördelning, efter hvilken den gamla ordningen med sina för hvarje särskildt skrå noga utstakade produktionsarter hade svårt att lämpa sig. Där en utvidgad marknad fordrade industriell verksamhet i stor skala, visade skråväsendet med sina stränga föreskrifter om fackuppgifterna för de skilda yrkena och en maximal produktion, som ej finge öfverskridas, sin olämplighet för de nya förhållandena. Att förena yrkesmän af skilda fack i ett företag förbjöds af skråprinciperna, t. ex. träarbetare, smeder, målare och sadelmakare i en vagnfabrik. Den försvårade konkurrensen framkallade hos skråna en förändrad anda; småaktig rivalitet och förhatlig egennytta trädde i stället för det forna intresset för yrkesskicklighetens utveckling och de skråbestämmelser om lärlingstid, gesäll- och mästarprof m. m., som tillkommit för att tjäna handtverkets och därmed äfven konsumenternas bästa, utnyttjades till förfång för andras lika rätt att drifva yrket. Sträfvandena gingo alltmera ut på att genom skråna förnämligast tillförsäkra ett mindre antal privilegierade familjer deras ekonomiska existens. Så kunde numera rätten till mästerskapet bli föremål för köp af skrået, hvarvid de privilegierades familjemedlemmar oerhördt gynnades; söner till icke mästare kunde ofta blott genom giftermål med en mästares dotter eller änka komma i åtnjutande af yrkesrätt. En allt märkbarare klasskillnad upprätthölls mellan arbetsgifvarna och deras arbetare, hvilka därför äfven fingo sin ställning inom skråföreningarna försämrad och till gengäld utvecklade sina gesällföreningar (se Gesäll). Icke sällan genomdrefs skråets "slutenhet" (ett bestämdt antal mästare), något, som fordom ansetts som ett straff, eller dess "spärrning" (främlingars inkompetens till inträde). I alla händelser sökte man genom strängare kompetensvillkor, ökade inträdesafgifter, gesälltidens förlängning, mästerprofvets urartande till chikan och penningutpressning försvåra främlingars inträde. Emot andra skrån och främmande inkräktande vakade man ängsligt öfver sina privilegier. Denna period var skråprocessernas, liksom "fuskar"- och "bönhas"-förföljelsernas tid (se Bönhas). Öfver alla dessa "handtverksmissbruk" kunde klagomål icke utebli, hvilka likväl inför den härskande meningen om skråna som gamla privilegier och välförvärfvade privaträttigheter endast långsamt lyckades göra sig hörda. Med de merkantilistiska idéerna om staten som källan för rätten till yrkesdrift, om statens högsta förmynderskap öfver all individuell ekonomisk verksamhet, om dess plikt att tillgodose den allmänna välfärdens kraf bröt sig emellertid äfven den uppfattningen småningom väg, att dessa skråprivilegier voro gifna till det helas båtnad och därför kunde återkallas, om det åsyftade ändamålet icke vunnes. Denna nya uppfattning gaf sig också praktiskt uttryck. 1700-talet utmärktes af reformer i nästan alla skråförhållanden. På alla punkter upphäfdes eller minskades skrånas forna befogenhet, och stadsmyndigheterna trädde i deras ställe. Skrånas betydelse af fria korporationer trädde alltmer i skuggan för deras nya karaktär af organ för statens näringspolitik. Sin makt att skapa frimästare begagnade öfverheten allt oftare. Och den nya storindustrien, den egentliga fabriksnäringen, anses icke behöfva en skråmässig organisation; statlig "koncession" blef för hvar och en tillfyllest för att drifva densamma. I England utbildade sig en fullständig näringsfrihet, redan då 1562 års lärlingslag tolkades därhän, att alla efter densammas utfärdande uppkomna, liksom alla utom de gamla stadskommunerna befintliga näringar skulle betraktas som fullkomligt fria. Skrånas industriella privilegier afskaffades formellt 1835, sedan de faktiskt redan länge varit betydelselösa. Äfven på kontinenten skaffade sig Rousseaus läror om en naturlig frihet samt fysiokraternas och Adam Smiths åsikter om skadligheten af statens förmynderskap och om korporationers menliga tryck på den individuella företagsamheten allt kraftigare gehör. I Frankrike upphäfdes, efter Turgots öfvergående reformer 1776, skråna år 1791. I Preussen förlorade de alla företrädesrättigheter genom Steins och Hardenbergs lagstiftning 1810--11. En viss reaktion inträdde 1845, då rätten att hålla lärlingar, och ännu starkare 1849, då rätten att drifva handtverket i flera yrken gjordes, ehuru icke uteslutande, beroende af medlemskap i yrkets handtverkarförening, "innung" (se d. o.). I de flesta öfriga tyska stater försvunno skråprivilegierna med näringsfrihetens införande i början af 1860-talet, och 1869 års "Gewerbe-ordnung" gaf enhetliga bestämmelser därom för hela Tyskland. Som "freie innungen" till gemensamt främjande af gemensamma yrkesintressen, ordnande af lärlings- och gesällväsen, arbetsförmedling, reseunderstöd, förliknings- och skiljedomsväsen, yrkesinspektion samt kommunikationer med offentliga myndigheter, ega de emellertid fortfarande bestånd, och en agitation för privilegiernas återupplifvande pågår sedan 1874. Enligt lag af 1897 kan på begäran af en "fri innung" inträdet i densamma göras obligatoriskt för alla handtverkare inom visst område efter förordnande af vederbörande administrativ myndighet (fakultativ "zwangsinnung"). Denna rätt har inemot en tredjedel af alla "innungen" i Tyskland brukat. Äfven samorganisationer ha bildats i form af "innungsverbände", och numera eftersträfvas en officiell centralorganisation ("Reichsinnungsamt"). I Österrike, där 1859 års lag om näringsfrihet bibehöll ett slags obligatoriska