handtverksföreningar, togs 1883 ett stort steg hän emot skråsystemets förnyande, en reaktion, som gjort sig gällande äfven i Ungern 1884. I Ryssland upphäfdes skråprivilegierna 1865, i Rumänien på 1860-talet, i Spanien 1813 och 1820 (ehuru återgång sedermera förekommit), i de forna italienska staterna successivt sedan 1770, i konungariket Italien fullständigt 1864 och 1878, i Schweiz (där de aldrig förekommit i "urkantonerna") 1848, i Belgien 1795, i Nederländerna 1819 och 1824, i Danmark 1857 och i Norge 1839. Sveriges äldsta skråhandling är Magnus Erikssons stadga för skräddarna i Stockholm 1356. I densamma föreskrifves, att till staden inflyttande skräddare skola underkastas (läro- och) pröfvotid och därpå förvärfva mästerskap inför "borgmästarna och skräddarnas förmän", hvarvid de skola visa sig ega en gäldfri förmögenhet af minst 20 mark. Straff och böter utfästas för tillverkare af underhaltigt arbete. Stadgan förutsätter redan ett utbildadt skråväsen inom ett yrke i hufvudstaden. Från senare hälften af 1400-talet finnas skråordningar bevarade för flera yrken. Inflyttade tyska handtverkare ha öfvat direkt och starkt inflytande vid de svenska skrånas organisation, hvarom de många tyska lånorden i handtverksspråket bära vittne. Skrån omtalas i Visby stadslag (under namn af ammet, "ämbete", yrke). Gustaf I, hvars politik gick ut på att fördela näringarna på land och stad efter hvarderas lämplighet för desamma, koncentrerade handtverken väsentligen i städerna och förordnade om deras organiserande i skrån, ehuru han förbehöll sig rätt att medge utanför stående tillstånd att drifva yrket. Karl IX, som var ännu gynnsammare stämd för skråna, särskildt för de "slutna", och som ytterligare inskränkte handtverksdriften på landet, utfärdade skråstadgar för enskilda yrken i enskilda städer. En liknande politik fullföljdes af Gustaf II Adolf; skråorganisationen vann alltjämt terräng, men skråstadgarna kräfde alltid statsmyndigheternas sanktion, och adelns rätt att hålla handtverkare till eget husbehof var en väsentlig inskränkning i skråmonopolet. Den första allmänna skråordningen, liberalare än de föregående partiella och provinsiella, gafs 1669. Den förbjöd slutna skrån och öppnade tillträde till skrået för enhvar, som redligen lärt handtverket. Frimästarens rätt erkändes. 1720 års skråordning har i hufvudsak öfverensstämmande stadganden. Friare grundsatser gåfvo sig längre fram (1739) uttryck i "hallordningen" och "manufakturprivilegierna", som ställde manufakturer och fabriker (eg. textil- och den finare järnindustrien) utanför skråordningen. Ett kraftigt inlägg mot "Skråämbetena" gjorde A. Chydenius 1766 med en stridsskrift under denna titel, och samma meningar, som i utlandet företrädts af Rousseau och Adam Smith uti detta ämne, funno sedermera allt talrikare förfäktare i Sverige och Finland. 1821 års förordning ställde tillverkning icke blott af de varor, som icke förfärdigades i de egentliga handtverken, utan äfven af egentliga handtverksvaror, om tillverkningssättet var ett annat än handtverkens, under manufakturprivilegiernas skydd. 1846 upphäfdes skråna och ersattes af handtverksföreningar (se d. o.). Mästerprof bibehölls som villkor för handtverksdrift i stad. 1864 infördes fullständig näringsfrihet (se d. o.). En viss reaktion mot näringsfriheten har inträdt äfven i vårt land under de sista årtiondena, och därvid har man också förordat ett återupplifvande af vissa bland skråväsendets traditioner, bl. a. genom nya befogenheter för (de fria) handtverksföreningarna. I vårt land har en sådan "medelståndspolitik" i handtverksståndets intresse funnit sitt organ i Sveriges handtverksorganisation sedan 1905 (se Handtverksorganisation). Jfr Gesäll, Gille och Handtverk. Litt.: Sveriges äldsta skråordningar m. m. äro utg. under titlarna "Skråordningar" (1856; bl. a. Magnus Erikssons stadga för skräddarna 1356, skomakarnas skrå 1474 -- se Skomakarmästarföreningen --, smedernas 1479 och murarnas 1487; jfr fig. 5) och "Småstycken på forn svenska" (1868--81; bl. a. timmermännens skrå 1454) genom G. E. Klemming i Svenska fornskriftssällskapets samlingar; "Meddelanden från Nordiska museet" 1897 och 1898 innehålla skråordningar från 1600-talet för repslagare och målare i Stockholm m. m. Se f. ö. J. Lundell, "Om handtverksskrån, näringsfrihet och arbetets organisation" (1846), W. Berg, "Samlingar till Göteborgs historia" (1: 237--404, 1882), Kl. Lundin och A. Strindberg, "Gamla Stockholm" (1880--82; 3:e uppl. 1912), A. Raphael i "Ekonomiska samhällslifvet" (2: 311--362, 1902), E. Sommarin, "Skråtvånget" (i "Verdandis småskrifter", 1904), G. Hazelius, "Om handtvärksämbetena under medeltiden" (i "Bidrag till vår odlings häfder", utg. af Nordiska museet, 9, 1906; redogörelse för skråväsendets uppkomst och utveckling i utlandet till omkr. 1500; med litteraturförteckning i ämnet). -- Danmarks Gilde- og Lavsskraaer, utg. af C. Nyrop (1899--1904), C. Nyrop, "Haandværksskik i Danmark" (1903), Fr. Pio, "Laugsvælden i Danmark" (i "Den fri konkurrences gennembrud i England", 1902). -- W. Müller, "Zur frage des ursprunges der mittelalterlichen zünfte" (1910; med fullständiga litteraturanvisningar). Se ock W. Stieda, "Zunftwesen" (1911; i Conrads "Handwörterbuch der staatswissenschaften" VIII, 3). Rphl. (E. F. K. S-n.) Skråämbete. Se Skråväsen. Skräboån kallas den 5 km. långa å, som förenar Ifösjön med Östersjön och som kan anses bilda fortsättning af den i södra Småland i två armar på 160-164 m. höjd upprinnande Holje- l. Näsumsån, omkr. 48 km. lång, som ock mottager afloppet från sjön Immeln (se d. o.), Filkesjön (2 kvkm.), Raslången (4,9 kvkm.) och Halensjön (4 kvkm.). Ifösjön upptar ock afloppen från Oppmannasjön (14 kvkm.) i v. och Lefrasjön (2,2 kvkm.) i ö., hvilka båda sjöar endast genom smala landremsor äro skilda från Ifösjön. Hela detta vattensystem har ett nederbördsområde af 1,040 kvkm. Wbg. Skräcka, sjöv., lossa något på beläggningen af ett tåg samt gång på gång släppa efter något litet på ett mycket styft tåg, som hotar att springa (brista). Jfr Släcka. R. N Skräcka, zool., stundom namn på storskraken l. körfågeln (Mergus merganser). Se Andfåglar, sp. 958. Skräckväldet. Se Frankrike, sp. 1154 och 1158. Skrädbila l. Bila, timmermansverktyg, som används