- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25. Sekt - Slöjskifling /
1235-1236

(1917) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skuggspel - Skúlason, Einarr - Skuld - Skuld (mytologi) - Skuldebref l. Skuldsedel (Förskrifning, Revers)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

poerwa" (1896), E. Littmann, "Arabische schattenspiele" (1901), G. Jacob, "Erwälmungen des schattentheaters in der weltliteratur" (1906) och "Geschichte des schattentheaters" (1907), FlögelBauer, "Geschichte des grotesk-komischen" (1914), och Y. Hirn, "Barnlek" (1916). Skúlason, Einar r. Se Einarr Skúlason. Skuld. 1. Jur., det, som man har rättslig förpliktelse att till annan utge (debitum), dock ej gärna för annat fall, än då fråga är om penningbetalning. Uttrycket begagnas här således i samma betydelse som gäld (jfr Fordran och Skuldebref). Men därjämte förekommer "skuld" i bemärkelse af vållande och betecknar sålunda vare sig brist på aktsamhet af beskaffenhet att medföra rättsligt ansvar för därigenom skeende brott eller skadegörande handling (culpa i motsats till dolus), eller ock i allmänhet sådan felaktighet i viljebestämningen, som grundlägger dylikt ansvar (culpa i vidsträckt mening, omfattande jämväl dolus). För detta senare fall används ofta särskildt termen subjektiv skuld, i motsats hvartill det något oegentliga uttrycket objektiv skuld skulle utmärka den omständighet, att en någon tillfogad skada kan ledas tillbaka till annan person såsom dess fysiska orsak. Om moralisk skuld talar man, då det lägges någon till last sådant, som anses orätt, men ej kan ådraga honom ansvar af juridisk natur. Jfr Elektriska anläggningar, sp. 234, och Skadeersättning. -. 2. Teol., ofta väsentligen liktydigt med "synd". Dock finnes för det noggrannare språkbruket en bestämd skillnad mellan dessa två begrepp. Karakteriseringen af en handling, ett tillstånd o. s. v. som "synd" l. "syndigt" innebär närmast ett rent objektivt värdeomdöme, ett konstaterande af den faktiska, objektiva motsägelsen eller oemotsvarigheten mellan denna handling o. s. v. och det ideella krafvet, det sedliga idealet. Däremot ligger i beteckningen af det onda som "skuld" alltid tillika en hänvisning till dess ursprung i en personlig vilja och ett häfdande af dennas ansvar för sin "synd". Medan därför all skuld nödvändigtvis tillika är synd, är det en inom teologien mycket diskuterad fråga, om också all synd kan sägas ha karaktären af skuld. Den äldre protestantismen bejakar afgjordt denna fråga. Så häfdas det t. ex. i Augsburgiska bekännelsen (art. II), att äfven "arfsynden" konstituerar en skuld i egentligaste mening. I den nyare teologien ha ofta gensagor höjts mot denna lära, såsom stridande mot det moderna personlighetsmedvetandet och ytterst ledande till ett försvagande af det sedliga allvaret i skuldens begrepp: endast för handlingar, som föregåtts af ett ("fritt" och medvetet) val, kan människan på allvar känna sig ansvarig; där detta moment saknas, har synden därför mindre karaktären af skuld än af en människan öfverväldigande makt. ett "öde". På senaste tid synes emellertid en tendens göra sig gällande att åter närma sig till den äldsta protestantiska uppfattningen, och detta just under åberopande af det fördjupade, sedliga och religiösa personlighetsmedvetandet. Viljan betecknar för den moderna personlighetsuppfattningen ej blott en förmögenhet bland andra, som här och där skulle ingripa i själslifvets förlopp, medan detta på andra punkter skulle bära prägeln af ett blott passivt skeende. Den medvetna, aktiva viljan utgör fastmer själfva personlighetens väsen, och lika visst som hvarje medvetandesakt, äfven den mest aktiva, från en synpunkt ter sig som betingad af faktorer, som viljan förefunnit och som oberoende af henne göra sig gällande, står dock hela det psykiska lifvet, äfven i sina skenbart mest passiva moment, tillika i relation till personlighetens centrum, den enhetliga viljan, får därigenom själft alltid i någon mån del af dess aktivitetskaraktär och kan därför aldrig i samma mening som de fysiska processerna få prägeln af något rent passivt. Också i "synden" finnes det därför alltid på en gång ett moment af passivitet och af aktivitet, af "öde" och af "skuld". Men visserligen gör sig aktiviteten i olika moment gällande med mycket olika, styrka, och däraf betingas då ock olika grader af "skuld". - Till medvetande om sig själf som personlighet och som vilja kommer nu den enskilde först i gemenskapen med andra personligheter, genom mötet med andra viljor. Därför växer också skuld- och ansvarsmedvetandet i klarhet och djup, i samma mån som gemenskapslifvet fördjupas. Sin fulla skärpa får det därför först i det allomfattande gemenskapsförhållandet, i Gudsgemenskapen. Och för den religiösa åskådningen innesluter därför skuldens begrepp ej blott hänvisningen till människans personliga ansvar, utan också den tanken, att hvarje synd ytterst är en synd mot Gud och en dom, hur än domen så att säga inför ett blott mänskligt forum må utfalla, dock alltid ådrar ansvar eller "skuld" inför Gud. Jfr C. Stange, "Möderne probleme des christlichen glaubens" (1910), F. W. Foerster, "Schuld und suhne" (1911; "Brottet och dess försonande", 1913), J. Lindskog, "Schleiermachers lära om synden" (1912), och N. J. Göransson, "Evangelisk dogmatik", II (1916). 1. A. W.* 2. E. B-. Skuld. 1. Nord. myt. Se Nornor. - 2. Syster till Rolf Krake (se denne). Skuldebref 1. Skuldsedel, äfven Förskrifning, Revers, jur., kallas ett skriftligt erkännande af en utgifvaren ensidigt åliggande betalningsförpliktelse (skuld). Skuldebref vet är vanligen upprättadt i form af en förbindelse att betala penningar med angifvande af belopp, betalningstid, räntans storlek o. s. v. samt med påteckning af vittnen, till intyg om underskriftens äkthet. Skuldebref tillkommer oftast i sammanhang med penningförsträckning och innehåller då en utfästelse att återbetala den "lånfångna" (först äckta) summan. Men skuldebref kan äfven dels af se prestation af till myckenhet och godhet bestämda varor, detta är dock sällsynt, dels utges till ordnande eller erkännande af skuld, som uppkommit på helt annat sätt än medelst försträckning. Skuldebrefvet har i det hela samma beviskraft som hvarje annat skriftligt bevis, men ett särskildt värde därigenom, att det innehåller en förklaring af just den person, mot hvilken rättsanspråket närmast riktar sig. Någon fullständig och än mindre någon möt-bevis uteslutande beviskraft eger det dock naturligen icke. I denna punkt finnas för öfrigt till en del särskilda bestämmelser. Dessa äro företrädesvis gifna med afseende på den summariska rättegång, i hvilken fordringsanspråk kunna göras gällande, för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Oct 31 16:56:13 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfce/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free