Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skråväsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poerwa" (1896), E. Littmann, "Arabische
schattenspiele" (1901), G. Jacob, "Erwälmungen
des schattentheaters in der weltliteratur" (1906)
och "Geschichte des schattentheaters" (1907),
FlögelBauer, "Geschichte des grotesk-komischen"
(1914), och Y. Hirn, "Barnlek" (1916).
Skúlason, Einar r. Se Einarr Skúlason.
Skuld. 1. Jur., det, som man har rättslig förpliktelse
att till annan utge (debitum), dock ej gärna för annat
fall, än då fråga är om penningbetalning. Uttrycket
begagnas här således i samma betydelse som gäld (jfr Fordran och Skuldebref). Men därjämte
förekommer "skuld" i bemärkelse af vållande och
betecknar sålunda vare sig brist på aktsamhet
af beskaffenhet att medföra rättsligt ansvar
för därigenom skeende brott eller skadegörande
handling (culpa i motsats till dolus), eller ock
i allmänhet sådan felaktighet i viljebestämningen,
som grundlägger dylikt ansvar (culpa i vidsträckt
mening, omfattande jämväl dolus). För detta senare
fall används ofta särskildt termen subjektiv skuld,
i motsats hvartill det något oegentliga uttrycket
objektiv skuld skulle utmärka den omständighet, att en
någon tillfogad skada kan ledas tillbaka till annan
person såsom dess fysiska orsak. Om moralisk skuld
talar man, då det lägges någon till last sådant,
som anses orätt, men ej kan ådraga honom ansvar
af juridisk natur. Jfr Elektriska anläggningar,
sp. 234, och Skadeersättning. -. 2. Teol., ofta
väsentligen liktydigt med "synd". Dock finnes för
det noggrannare språkbruket en bestämd skillnad
mellan dessa två begrepp. Karakteriseringen af
en handling, ett tillstånd o. s. v. som "synd"
l. "syndigt" innebär närmast ett rent objektivt
värdeomdöme, ett konstaterande af den faktiska,
objektiva motsägelsen eller oemotsvarigheten mellan
denna handling o. s. v. och det ideella krafvet, det
sedliga idealet. Däremot ligger i beteckningen af det
onda som "skuld" alltid tillika en hänvisning till
dess ursprung i en personlig vilja och ett häfdande
af dennas ansvar för sin "synd". Medan därför all
skuld nödvändigtvis tillika är synd, är det en inom
teologien mycket diskuterad fråga, om också all
synd kan sägas ha karaktären af skuld. Den äldre
protestantismen bejakar afgjordt denna fråga. Så
häfdas det t. ex. i Augsburgiska bekännelsen
(art. II), att äfven "arfsynden" konstituerar en
skuld i egentligaste mening. I den nyare teologien ha
ofta gensagor höjts mot denna lära, såsom stridande
mot det moderna personlighetsmedvetandet och ytterst
ledande till ett försvagande af det sedliga allvaret
i skuldens begrepp: endast för handlingar, som
föregåtts af ett ("fritt" och medvetet) val, kan
människan på allvar känna sig ansvarig; där detta
moment saknas, har synden därför mindre karaktären af
skuld än af en människan öfverväldigande makt. ett
"öde". På senaste tid synes emellertid en tendens
göra sig gällande att åter närma sig till den äldsta
protestantiska uppfattningen, och detta just under
åberopande af det fördjupade, sedliga och religiösa
personlighetsmedvetandet. Viljan betecknar för den
moderna personlighetsuppfattningen ej blott en
förmögenhet bland andra, som här och där skulle
ingripa i själslifvets förlopp, medan detta på
andra punkter skulle bära prägeln af ett blott passivt skeende. Den
medvetna, aktiva viljan utgör fastmer själfva
personlighetens väsen, och lika visst som hvarje
medvetandesakt, äfven den mest aktiva, från en
synpunkt ter sig som betingad af faktorer, som
viljan förefunnit och som oberoende af henne göra
sig gällande, står dock hela det psykiska lifvet,
äfven i sina skenbart mest passiva moment, tillika i
relation till personlighetens centrum, den enhetliga
viljan, får därigenom själft alltid i någon mån del
af dess aktivitetskaraktär och kan därför aldrig i
samma mening som de fysiska processerna få prägeln af
något rent passivt. Också i "synden" finnes det därför
alltid på en gång ett moment af passivitet och af
aktivitet, af "öde" och af "skuld". Men visserligen
gör sig aktiviteten i olika moment gällande med
mycket olika, styrka, och däraf betingas då ock
olika grader af "skuld". - Till medvetande om sig
själf som personlighet och som vilja kommer nu den
enskilde först i gemenskapen med andra personligheter,
genom mötet med andra viljor. Därför växer också
skuld- och ansvarsmedvetandet i klarhet och djup, i
samma mån som gemenskapslifvet fördjupas. Sin fulla
skärpa får det därför först i det allomfattande
gemenskapsförhållandet, i Gudsgemenskapen. Och
för den religiösa åskådningen innesluter därför
skuldens begrepp ej blott hänvisningen till människans
personliga ansvar, utan också den tanken, att hvarje
synd ytterst är en synd mot Gud och en dom, hur än
domen så att säga inför ett blott mänskligt forum
må utfalla, dock alltid ådrar ansvar eller "skuld"
inför Gud. Jfr C. Stange, "Möderne probleme des
christlichen glaubens" (1910), F. W. Foerster, "Schuld
und suhne" (1911; "Brottet och dess försonande",
1913), J. Lindskog, "Schleiermachers lära om synden"
(1912), och N. J. Göransson, "Evangelisk dogmatik",
II (1916). 1. A. W.* 2. E. B-.
Skuld. 1. Nord. myt. Se Nornor. - 2. Syster till Rolf
Krake (se denne).
Skuldebref 1. Skuldsedel, äfven Förskrifning,
Revers, jur., kallas ett skriftligt erkännande af en
utgifvaren ensidigt åliggande betalningsförpliktelse
(skuld). Skuldebref vet är vanligen upprättadt
i form af en förbindelse att betala penningar med
angifvande af belopp, betalningstid, räntans storlek
o. s. v. samt med påteckning af vittnen, till intyg
om underskriftens äkthet. Skuldebref tillkommer
oftast i sammanhang med penningförsträckning och
innehåller då en utfästelse att återbetala den
"lånfångna" (först äckta) summan. Men skuldebref
kan äfven dels af se prestation af till myckenhet
och godhet bestämda varor, detta är dock sällsynt,
dels utges till ordnande eller erkännande af
skuld, som uppkommit på helt annat sätt än medelst
försträckning. Skuldebrefvet har i det hela samma
beviskraft som hvarje annat skriftligt bevis, men
ett särskildt värde därigenom, att det innehåller
en förklaring af just den person, mot hvilken
rättsanspråket närmast riktar sig. Någon fullständig
och än mindre någon möt-bevis uteslutande beviskraft
eger det dock naturligen icke. I denna punkt finnas
för öfrigt till en del särskilda bestämmelser. Dessa
äro företrädesvis gifna med afseende på den summariska
rättegång, i hvilken fordringsanspråk kunna göras
gällande, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
