1239 Skullnlng-Skum 1240 gen 1223 själf öfvertagit regeringen, sökte han på allt sätt vinna S. Detta eggade blott S:s äregirighet, han höjde upprorsfanan, men blef besegrad och dödad (se vidare Håkan, norska konungar, sp. 42-43). S:s maktlystna, stridbara härskargestalt är en af hufvudpersonerna i Ibsens drama "Kongsemnerne". Jfr Norge, sp. 1422. och Peter Skulesson. K. V. H. Skullning, metall., oregelbundenheter i masugnsgången, bestående däri, att innehållet i masugnen under smältningen icke sjunker ned oafbrutet, utan ryckvis, med mer eller mindre oregelbundna mellanrum. Meningarna äro delade om orsaken till skullningen. Sedan gammalt har den ansetts oftast uppkomma därigenom, att halfsmält gods sintrar fast vid masugnspipans väggar på något ställe, där de af en eller annan anledning blifvit för högt upphettade. En nyare åsikt är, att den beror därpå, att de uppåtstigande gaserna söka sig upp företrädesvis utefter ugnsväggarna, där beskickningen är luckrare, under det att den närmare midten håller sig mera kompakt. Slutligen har, särskildt i Tyskland, framhållits, att orsaken skulle vara, att kol vid dissociation af koloxid utfälles på malmstyckena och tilltäpper passagen mellan dem. -- Skullningen är till stor olägenhet därigenom, att på grund af de stora växlingar, som orsakas i temperaturen i masugnsstället genom beskickningens ojämna nedsjunkande, tillverkningen af ett jämnt och likartadt tackjärn försvåras eller rent af omöjliggöres. F. S-e. Skulor, allehanda slags matrester. Jfr Renhållningsväsen, sp. 1392. Skulptur (lat. sculptūra, af scu'lpere, rista, mejsla), bildhuggarkonst (se d. o.), bildsnideri. I ett mycket förgängligt material utföres stundom i Norden för nöjes skull s. k. snöskulptur, vanligen koiossalbilder i människo- eller djurgestalt, hopknådade af kram snö och utan anspråk på finare detaljbehandling. -- Skulptēra, utföra bildhuggeriarbete, hugga eller skära ut, mejsla, snida. -- Skulpturāl, statyliknande. -- Skulptör, fem. skulptris, bildhuggare. Skultuna. 1. Socken i Västmanlands län, Norrbo härad. 8,932 har. 2,340 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Västerås stift, Domprosteriet. 2. Koppar- och mässingsverk, armaturfabrik, verkstäder för manufakturartiklar och patronhylsor samt metallgjuteri, beläget vid Svartån i ofvannämnda socken med underlydande i Lillhärads socken, 2 km. från S. station på linjen Tillberga--Ramnäs af Stockholm--Västerås--Bergslagens järnväg. 22,5 mtl, tax. till 1,147,700 kr., samt annan fastighet, tax. till 1,475,000 kr. (1915). Det anlades af kronan på grund af ett Karl IX:s bref 11 febr. 1607, men driften utarrenderades åt enskilda, af hvilka kunna nämnas 1612 mäster Jak. Johansson, mässingsmakare, på 1620-talet Arendt Toppengiesser från Aachen, som sedan anlade ett mässingsbruk vid Vällinge, 1638 Wijnandt Nacken, 1644 stockholmsborgaren Hans Ludvig Schütz, 1670 Abraham Cronström, 1676 kammarrådet Is. Cronström o. s. v. 1715 skatteköpte bröderna Claes och Peter Mathiesen bruket med därunder lydande hemman och lägenheter, och särskildt den senare som efter broderns död öfvertagit hela egendomen, uppdref tillverkningen och ökade jordegendomen. Han gjorde S. till fideikommiss, som efter hans död (1749) först förvaltades af änkan, sedan af dottern, gift med bergsrådet K. Browall, adl. Adlerwald, och efter hennes död (1772) af sönerna, af hvilka Karl Jakob (d. 1829) efter 1811 var ensam innehafvare af bruket, som han skötte med stor framgång, så att tillverkningen var uppe öfver 1,000 skeppund och öfver 7,100 ringar. På arfvingarnas ansökan upphäfdes fideikommissnaturen, och S. öfvergick till ryttmästaren K. R. och kaptenen P. Hammarskjöld och förvaltades af den senares son ryttmästaren K. V. Hammarskjöld, en energisk och begåfvad man, som dock på grund af djärfva och mindre väl planerade företag nödgades göra konkurs 1849 och lämnade landet. Efter en vidlyftig process tillerkände K. M:t K. R. Hammarskjölds arfvingar deras del i S., nämligen kapten A. M. Nordenskjöld och kommendörkapten K. F. Löwenborg, hvarjämte arfvingarna efter friherrinnan Hedvig Rappe innehade 1/6. Tillträdet skedde 1857, och 1860 beslöto delegarna att bilda ett aktiebolag. 1902 ingick S. jämte Granefors koppar- och mässingsbruk och Nordiska metall-a.-b. i Västerås i Svenska metallverkens försäljnings-a.-b., hvars rörelse 1907 öfvertogs af A.-b. Svenska metallverken, hvilket sedan aflösts af Nya a.-b. Svenska metallverken, som genom köp 1912 förvärfvat S. bruk med underlydande. 29 dec. 1913 hemsöktes det af en svår eldsvåda, som ödelade nästan hela bruket (valsverket, rör- och tråddrageriet, kopparslageriet och pressverkstaden). De tre förstnämnda afdelningarna ha nu förlagts till Västerås. Skum, fys.j en intim blandning af en gas och en vätska, t. ex. luft och vatten. Rena vätskor bilda aldrig skum, utan endast lösningar, innehållande ämnen, som starkt nedsätta lösningsmedlets ytspänning (se K a p i 11 a r i t e t, sp. 843) och som bilda sega eller nästan fasta hinnor på vätskans yta. Då ytspänningen erfar proportionsvis den största ändringen genom de första små tillsatserna af det lösta ämnet, så äro ofta minimala mängder, t. ex. 3 . 10~~7 gr. pepton, tillräckliga för att på en yta af l kvcm. framkalla ständig skumbildning därigenom, att en ytterst tunn fast hinna ständigt nybildas. Om uppkomsten af sega eller fasta hinnor på ytan förhindras, förhindras äfven skumbildningen, hvilket t. ex. kan ske genom tillsättning af något ämne, som nedsätter ytspänningen hos lösningsmedlet starkare än hvad det skumbildande ämnet förmår, till följd hvaraf detta undantränges från ytan, eller genom tillsats af ämnen, som visserligen icke förmå tränga undan det skumbildande ämnet, men som förmå förhindra uppkomsten af en seg eller fast hinna på ytan. Om man t. ex. till en saponin-lösning (se S a p o n i n e r) sätter litet isosmörsyra, som starkt nedsätter vattnets ytspänning, bildas icke något hållbart skum. Tillsättes alkohol till en saponinlösning, uppkommer icke heller något skum, emedan i detta fall någon hinna af nyss nämnd beskaffenhet icke bildas. - Ett föremåls färg beror på hvilken eller hvilka ljussorter, som det absorberar af det påfallande ljuset (jfr Färg, sp. 270). Ett föremål, som ej absorberar något ljus, utan totalt reflekterar alla ljussorter (se R e-