nära stationen S. vid Uppsala--Gäfle järnväg. Det anlades 1869--70 af firman Astrup & Sörensen, köptes 1885 af Stora Kopparbergs bergslag för 4 mill. kr., däri inbegripet försäljningssumman (3,8 mill. kr.) för firmans skogar och fastigheter i Dalarna, och har af denna egare utvidgats, så att det nu intar främsta rummet bland svenska sågverk. Sågverket, till hvilket stockarna (öfver 1 mill. stockar försågas årligen) framföras genom en 11 km. lång kanal från Dalälfven, omfattar 16 ramar, 6 kantverk och 5 stafverk, 5 hyflar och 4 klyfsågar samt 1 bandsåg, lådfabrik och mek. verkstad. Årstillverkningen är omkr. 40,000 stds sågade och hyflade trävaror. 1900 anlades en sulfitfabrik (6 kokare, 3 torkmaskiner), som producerar omkr. 25,000 ton prima sulfitcellulosa, hvaraf en del används till framställning af omslagspapper i en med sulfitfabriken förenad pappersfabrik, som färdigbyggdes 1912, och 1904 en sulfatfabrik (6 kokare, 2 torkmaskiner), som med utskottsträ från sågverket framställer omkr. 18,000 ton oblekt, blekbar och stark sulfatmassa. Af utskottsluten från Domnarfvets pappersbruk och S:s sulfitfabrik, som förr fick rinna bort oanvänd, tillverkas numera etylalkohol (sulfitsprit) af högsta kvalitet. Af ångorna, som bortgå från sulfatkokarna, vinnas terpentin och harts. Hamnen har en kajlängd af 1,800 m. och intar fartyg af nära 6 m. djupgående. För arbetarnas kvinnliga familjemedlemmar har bolaget inrättat en husmodersskola. Hela anläggningen var 1915 tax. till 3,523,000 kr. och bolagets jordbruksfastigheter vid S. (1,67 mtl) till 154,200 kr. Wbg. Skutting, sportv. Se Issegling, sp. 1009. Skuttu kallas inom Dalarna (Transtrands och Lima socknar) de långa stänger, hvarmed, vid färd i älfvar, båten skjutes uppför forsarna; båten "skottas". E. E. Skuttunge, socken i Uppsala län, Bälinge härad. 7,970 har. 1,039 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Uppsala stift, Ulleråkers kontrakt. Inom socknen, vid Sotmyra, påträffades 1916 en stenåldersboplats, belägen 40 m. ö. h., den högst belägna af de hittills inom Uppland påträffade. Folkmålet i S. är behandladt af E. Grip i en afh. 1901. Skvader, i Norrland mycket omtaladt fabeldjur, bastard mellan hare och tjäder. Skvadron (fr. escadron), benämning för en viss afdelning kavalleri. Ordet förekom första gången under förra hälften af 1600-talet och betecknade då en för taktiskt ändamål bildad truppstyrka af vare sig infanteri eller kavalleri. Småningom blefvo skvadronerna mera fasta, och vid infanteriet utbyttes benämningen mot slutet af 1600-talet mot bataljon. Kavalleriskvadronen blef fortfarande endast en taktisk förening af 2--4 kompanier, hvilka i administrativt hänseende voro regementets underafdelningar. Mot slutet af 1700-talet blef skvadronen småningom äfven den administrativa enheten, då kompaniindelningen bortföll. Den senare bibehölls dock af fransmännen under de napoleonska krigen och finnes ännu kvar i engelska armén, och skvadronen bildas där af 2 kompanier, kallade troops. Skvadronen är kavalleriets grundenhet, den, som under vanliga förhållanden alltid uppträder samlad på slagfältet, och dess styrka utgör inom de flesta arméer numera omkr. 150 man, i Sverige 120. -- Inom franska armén indelas trängen i skvadroner (bataljoner) på 4 kompanier; i tyska armén har benämningen trängskvadron fått ersätta det förut brukliga kompani. -- Chef d'escadron utgör i franska armén benämning på majorsgraden vid kavalleriet och artilleriet. C. O. N. Skvadronera (ty. schwadronieren, af schwadron, skvadron), skryta, skräfla, vara stortalig. Skvadronshingsthållning, ett åtagande af vissa rusthåll att, mot befrielse från alla rusthållningen åtföljande skyldigheter med undantag af trosspassevolansen, hålla en s. k. skvadronshingst, som kostnadsfritt tillhandahölls för betäckning af skvadronens nummerston och mot bestämd afgift äfven af ston tillhöriga enskilda personer. Skvadronshingsthållningen, grundlagd 1776, till en början gällande blott Lifregementet till häst, erhöll sin senare organisation mellan åren 1818--40 och bestämdes genom k. bref 1 mars 1901 skola upphöra med utgången af 1904, men hade långt dessförinnan förlorat sin praktiska betydelse. E. T. N. Skvadronspredikant, krigsv. Se Fältpredikant. Skvalbank, väg- o. vattenb. Se Bankett 2. Skvallerkompass, sjöv. Se Hängkompass. Skvallerkål, bot., namn på Ægopodium Podagraria L. (se Ægopodium). Skvalpbleck. Se Cisternvagn, sp. 352. Skvalperup, fordom fiskeläge. Se Malmö, sp. 674. Skvalpljud. Se Perkussion, sp. 500. Skvalthjul. Se Vattenhjul. Skvaltkvarn. Se Kvarn, sp. 368--369. Skvaltorre, jaktv., äldre benämning på orrtuppar, som spela ensamma. G. G. Skvattram, bot. Se Ledum. Skvira, stad i ryska guv. Kiev, vid Skvirka, en biflod till Ross. 16,295 inv. (1897). Skvär, stundom förekommande stafning i st. f. square (se d. o.). Skvättesläktet, Saxicola, zool.) tillhör fam. trastfåglar (Turdidce), ordn. tättingar (Passeri-formes) bland fåglarna. Näbben är svag och rak, med en smal upphöjd kant mellan näsborrarna; mungiporna äro försedda med borsthår. Vingarna äro af medelmåttig längd och stjärten kort, vanligen med ett hvitt band vid roten. Skvät-torna äro lifliga, parvis lefvande fåglar, som uppehålla sig på steniga och öppna ställen, på åkrar och bland buskar, men aldrig i större skogar. Deras föda består uteslutande af insekter, maskar och andra smådjur. Sina bon lägga de på marken eller i hål bland stenar. De äro flyttfåglar, som lämna oss om hösten och återkomma tämligen tidigt om våren till sina häckplatser. S t e n-skvättan (S. oenanthe; se fig.) har ryggen gråaktig, men pannan och ett band öfver ögonen hvita samt är inunder hvit-aktig. Kroppslängd 150-160 mm. Ungarna äro på hufvudet och halsen beströdda med små rost-gulaktiga fläckar samt på bröstet tecknade med mörkare tvärband och fläckar, således mycket olika de gamla. Stenskvättan har mycket vidsträckt geo- Stenskvätta.