1271 Skytale-Skyter 1212 byggherrarnas öfvermod eller på grund af deras sinne för storslagenhet och monumentalitet, utan helt enkelt fraintvungits af nödvändigheten att i de stora städernas affärscentra skaffa kontors- och arbetslokaler för massor af människor. Äfven i många af Gamla världens större handelsstäder finnas affärshus, som i mångt och mycket erinra om amerikanska förebilder, oaktadt man af gällande lagar och förordningar varit bunden vid mera begränsade höjdmått. En skyskrapa har stundom flera tusen invånare; dessa vistas där endast under arbetstiden; eljest bor där ingen utom nattvakten. Oaktadt den stora byggnadskostnad en skyskrapa på 20 å 30 våningar ofvan jord - och dessutom några under gatans plan - måste betinga, har dock stundom själfva tomten kostat ännu mera. Denna måste alltså i yttersta grad utnyttjas och göras inkomstbringande, en omständighet, som drif-vit byggnaderna i höjden, den dimension, som här kostar minst. För kommunikationerna är i skyskraporna på bästa sätt sörjdt medelst hissar, som i större hus alltid äro flera> "expresshissar", som utan uppehåll gå till de öfversta våningarna, och "lokalhissar", som stanna vid alla. En expresshiss kan gå till väders 200 m. eller mera i minuten. Man kan sålunda utan ansträngning komma till 20:e våningen på omkr. en half minut. Utom hissarna finnes i regel en oansenlig trappa att begagnas i nödfall. De äldre amerikanska skyskraporna, från 1880- och 1890-talen, hade vanligen fasader med horisontal afslutning, och oftast var byggnaden afdelad af tunga horisontala listverk. Då de skåpliknande kolosserna med sina många våningar härigenom blefvo otympliga, kom man senare - i början af 1900-talet - på den idén att göra skyskrapan till hvad den i själfva verket är: ett torn. Man tog sig för att i stor skala efterbilda kända berömda tornbyggnader, såsom San Marcokarapanilen (se Kampa-n i 1) i Venezia, klocktornet Giralda i Sevilla (se d. o., sp. 233-234) m. fl. Den förra, 98 m. hög, har stått modell till Metropolitan life's hus (se New York, sp. 901 och pl. I, fig. 4, en tid "världens högsta hus", 213 m. högt, nu öfverträf-fadt af det 1912 uppförda Woolworth building vid Broadway, 228,6 m., med 55 våningar; se N e w York, sp. 901 och pl. I, fig. 2), det senare till Madison square-tornet (se fig. 23 å pl. IY till art. New York och jfr därmed fig. l i art. Sevilla). För jämförelsens skull må nämnas, att Riddarholms-kyrkans i Stockholm torn har en höjd af 95 m. För att en byggnad med 40 å 50 våningar och af ofvannämnda enorma höjd skall erbjuda betryggande säkerhet mot att omkullstörtas af storm, fordras fast grund och stark konstruktion. I de större amerikanska skyskraporna består stommen af en nitad fackverkskonstruktion af järn eller stål, oftast i förening med betong; fasadbeklädnaden är icke sällan, åtminstone delvis, utförd af huggen sten, såsom granit, marmor etc. Ofta har skyskrapan sin egen kraftstation, komplett vatten-, belysnings- och uppvärmningssystem; den kan dessutom inrymma post-, telegraf- och telefonstation, t. o. m. polisvaktkontor. Ju mer rörelsen i en storstad ökas, desto mer stigma hyrorna och tomt-värdena, och desto högre tvingas man att bygga. Det finnes naturligtvis en gräns, som man af rent tekniska skäl icke kan öfverskrida; men huru högt man än byggt, synes man ännu icke på långt när ha nått den gräns, där säkerheten förbjuder konstruktören att gå längre. - 2. Sjöv., ett trekantigt segel ofvanför skejceln. Det begagnas ytterst sällan. 1. C. G-m. 2. B. N.* Skytale, i det forna Sparta ett slags budkafle eller brefstaf, som regeringsmyndigheterna begagnade för hemliga meddelanden till sina i utlandet varande sändebud och fältherrar. Den bestod af en rund staf, kring hvilken man spiralformigt lindade en smal läderrem, hvarefter meddelandet skrefs på denna tvärs öfver spiralerna. Då remmen sedan löstes från staf ven, kunde skriften ej läsas, förr än den af mottagaren blifvit upplindad på en staf af alldeles samma diameter. A. M. A. Skyter (grek. sky'thai, lat. scythæ) kallades af grekerna de folk, som bebodde det område n. om Svarta hafvet, hvilket närmast motsvaras af hvad som nu vanligen benämnes Syd-Ryssland, mellan floderna Donau i v. och Don (Tanais) i ö. eller stäpperna mellan Karpaterna och Don. Detta område kallades Skytien (lat. Scythia). Folknamnet anses vara af germansk härkomst och häntyda på folkets skicklighet som bågskyttar. Söder om Donaus mynningar, i nuv. Dobrudscha, innehade skyterna någon tid ett område, som efter dem blef kalladt Lilla Skytien (Scythia minor). Under romerska kejsartiden öfvergick namnet Skytien småningom till att beteckna, hvad som var kändt af de ofantliga landsträckor, hvilka nu bilda östra Europa och norra Asien. Denna landmassa tänkte man sig utsträckt till gränserna af Indien och serernas land (Kina) samt delad i två hälfter, genom bergskedjan Emaus, hvilken torde svara mot Himalaya eller Kwen-lun, men som man oriktigt tänkte sig löpa i n. och s. Folkkunskapen har få så svåra spörsmål att utreda, som frågan om dessa folkstammars ursprung och frändskap. Så mycket synes vara styrkt, genom de klassiske författarnas och de sydryska fornfyndens samstämmiga vittnesbörd, att på det skytiska området två folkstammar och två kulturer blandat sig -- den ena nomadisk och af rent mongoliskt eller åtminstone turanskt ursprung, den andra jordbrukande och af arisk härkomst. Det sannolika är, att från de europeiska ariernas urhem, på slätterna mellan Östersjön och Karpaterna, åkerbrukande stammar vid järnålderns början utbredt sig öfver den s. k. svarta jordens rika marker i nuv. Ukrajna, medan det sydligare stäppområdet liksom under alla följande tidsåldrar genomsvärmats af nomadiska röfvarhorder från länderna n. ö. om Kaspiska hafvet. Den härskande stammen, de s. k. kunglige skyterna, synes ha tillhört de senare. Men då intet tyder på olikhet i språk och religion och hvad däraf bevarats företer en omisskännligt arisk prägel, måste segrarna ha antagit de besegrades språk och tro. (Om det för dem utmärkande bruket att skalpera se d. o.) Skyterna, hvilkas namn förekommit först hos Hesiodos, på 800-talet f. Kr., råkade i närmare beröring med hellenerna och deras odling genom Olbia och en mängd andra kolonier, som milesierna i 7:e årh. anlade, på Svarta hafvets långt förut af fenicierna kända nordkust. Vid slutet af samma årh. lära de ha riktat ett fruktansvärdt angrepp mot de västasiatiska