guldringar. Gripar och sfinxer äro vanliga motiv på guldföremålen. Kvinnan bar ett gyllene diadem och f. ö. en mängd guldsmycken. Särdeles värdefull var en hos henne anbragt vas af elektron med reliefbilder af väpnade skyter (se fig. 15 å pl. III till art. Ryssland, Förhistorisk tid). Vasen liknar den ofvannämnda från Voronesj. Många andra kärl af brons och silfver anträffades i grafven samt vidare elfenbensrester af en grafkista med de vackraste grekiska ingraverade teckningar, som äro kända. Man ser exempelvis Paris' dom, rofvet af Leukippos' döttrar och äfven skytiska jaktscener. I alldeles öfvervägande grad innehöll grafven föremål af grekisk tillverkning, afsedda för den skytiska marknaden. I några högar i Kubandalen ha iakttagits väldiga hästoffer. En hög vid Kostromskaja innehöll 22 hästskelett, en annan vid floden Ul omkr. 400. Många enklare skytiska grafvar äro kända från guv. Kiev. Den skytiska kulturen eger otvifvelaktigt ett visst samband med den sibiriska bronsålderskulturen kring Jenisej, men detta förhållande är ännu ej klarlagdt. Likaså torde resterna af skytisk kultur ha öfvat inflytande på folkvandringstidens germanfolk, och ännu fram på 800-talet e. Kr. gjorde sig på silfverkärl, funna i rysk jord, nedärfda skytiska motiv gällande. Från helleniskt område inträngde tidigt motiv till skyternas land. Därför finnas där också efterbildningar af arkaisk grekisk konst. Likaså öfvade assyrisk konst tidigt ett visst inflytande. Utmärkande för skytisk konst är användningen af djurmotiv och djurornament. Man finner lejon, renar, bockar, harar, roffåglar, mera sällan hästar. Muskulaturen är stundom angifven med en volut eller en S-kurva. Stundom smyckas djurfigurens yta med andra smärre djurbilder. Med människomotiv lyckades skyterna sämre. Skytisk keramik har påträffats, gjord för hand. De bästa lerkärlen importerades dock från grekiskt område, mestadels rödfiguriga. Skyterna voro ett folk, som delvis färdades och lefde i vagn eller på hästryggen. En föreställning om deras klumpiga, fyrhjuliga vagnar, liknande en nutida zigenarvagn, erhåller man genom de små leksaksvagnar af lera, som hittats i grafvar vid Kertj. Litt.: Tolstoj och Kondakov, "Russkija drevnosti" (6 dlr, 1888--89; d. I--III utg. i fransk öfv. af S. Reinach: "Antiquités de la Russie méridionale", 1891), och Ellis H. Minns, "Scythians and greeks" (1913). T. J. A. Skytien. Se Skyter. Skytiska språken, de språk, som talades af skyterna (se d. o.), äro ännu fullkomligt okända. De rester, som finnas däraf, äro endast nomina propria i grekisk eller latinsk form. Af detta högst ovissa material ha Miillenhoff och andra velat draga den slutsatsen, att dessa språk skulle vara eranska. Enligt andra tillhörde de skytiska språken den uralaltaiska språkstammen, hvarför några, mest engelska, språkforskare nyttja benämningen "skytiska språk", liktydande med uralaltaiska eller turanska. H. A. (D. M.) Skytnings-stue, no. Se Bergen, sp. 1441. Skytopolis, grek. Se Bet-Sean. Skytt, gammalt namn på eldvapen. Skyttaback, sjöv., ett under medeltiden i Norden förekommande mindre slags krigsfartyg om 80 lästers dräktighet, bemannadt med omkr. 30 man. R. N.* Skyttar, krigsv., kallas vanligen det manskap vid infanteriet, som utför striden i spridd ordning (se d. o.), och med skyttelinje betecknas den af nämnda skyttar bildade linjen. Denna kallades förr öppen, då två eller tre steg af fronten anslogos för hvarje skytt, samt sluten l. anryckt, då skyttarna hade mycket små mellanrum mellan hvarandra. Numera göres skyttelinjen mycket öppen eller gles under förflyttning under fientlig eld, då flera sådana glesa skyttelinjer kunna följa efter hvarandra för att sammansluta, när eld skall afges. Till följd af den betydelse eldstriden erhållit och den spridda ordningens ofta återkommande användning har skyttelinjen blifvit infanteriets viktigaste och oftast förekommande strids-formering. -- Med skyttar betecknas stundom ett särskildt slag af infanteri, som dock vanligen förekommer under benämningen skarpskyttar (sed. o.). C. O. N. Skyttarnas dag, en dag, som, på kapten P. G. Sjövalls initiativ och efter anordningar af föreningen Skyttesakens vänner i Malmöhus län, rikets flesta frivilliga skytteföreningar fr. o. m. 1913 firat för att väcka eller underhålla intresset för den frivilliga skytterörelsen Dagen brukar högtidlig-hållas medelst flaggning, parader, täflings- och fältskjutningar, fosterländska tal och föredrag, musik, sång och samkväm i olika former, och genorn sparbössor, försäljning af skyttetecken rn. m. insamlas därvid medel till skytterörelsen. Till dagens kostnader bidraga vidare "understödjande medlemmar" landet rundt med afgifter. Dagen har firats 3 aug. (1913), 24 maj (1914), 6 juni (1915) och 2 juli (1916) samt har nu fastställts till första söndag i juli, som ej på grund af kyrklig högtid är därtill olämplig. Skytte. 1. Bot. Se Lophodermium. -- 2. Jaktv., äldre benämning på det slags jakt, hvarvid villebrådet nedlägges medelst skott. Skytte kom alltså att stå i motsats till fångst. Då fångsten senare kom att spela en mera underordnad roll, blef jakt liktydigt med skytte; och man skiljer nu ofta på jakt (i inskränkt mening) och fångst, medan benämningen skytte kommit ur bruk. 2. G. G. Skytte, Martin, biskop, f. antagligen omkr. 1480, d. 30 dec. 1550 i Åbo, tillhörde en frälseätt, som redan på 1300-talet omtalas i finska handlingar. Sedan han erhållit undervisning i Raumo skola och Åbo katedralskola, inträdde han i dominikanklostret i Sigtuna. Sedermera företog han en studieresa i utlandet, och efter återkomsten valdes han 1522 till prior i nämnda kloster, hvarefter han 1524 genom konung Gustafs åtgörande utnämndes till dominikanordens generalvikarie i Skandinavien. Hans personliga egenskaper voro sådana, att Gustaf Vasa kunde tro sig i honom finna den man han behöfde vid besättandet af den ledig vordna biskopsstolen i Åbo. Hela hans verksamhet vittnar nämligen om en mild och eftergifvande karaktär. S. invigdes 12 jan. 1528 till biskop i Åbo. Han begärde icke påfvens stadfästelse, men ansågs dock, emedan han blifvit invigd enligt kanoniska former, berättigad att fullgöra alla med biskopsämbetet förbundna förrättningar. S. gaf vika för konungens reformatoriska