1277 Skytte 1278 sträfvanden, men iakttog mycken måtta i reformationsverket. I ritualen infördes småningom partiella förändringar; mässan firades första gången 1531 i Åbo domkyrka på svenska språket; vigvattnet, krisman och sista smörjeisen afskaffades; men i grunddragen bibehölls den gamla ritualen. Konungens anspråk att få del i kyrkans egendom gjorde honom bekymmer. Kort efter sitt tillträde till ämbetet måste han förbinda sig att afstå första årets lön och för framtiden årligen erlägga en betungande skatt af bl. a. 1,000 mark penningar. Tillika beröfvades S. det gamla biskopsresidenset, Kuustö slott, som enligt en k. befallning af 3 juni 1528 raserades, hvarjämte Kuustö gård indrogs till kronan. Därefter var S. någon tid jämförelsevis fredad för konungens anspråk. (Att han åtnjöt Gustaf Vasas gunst framgår däraf, att denne 1530 erbjöd honom Uppsala ärkebiskopsstol.) Men sedan Gustaf Vasa antagit den mot biskopsmyndigheten fientlige Georg Norman till sin rådgifvare i kyrkliga frågor, framlades nya anspråk. S. anhöll 1544 om förbättradt underhåll, hvaremot han till konungen lofvade afstå Gammelgård i Lampis socken, hvilket gods tillhört hans syster. 1545 befallde konungen två sina befallningsmän att taga biskopens prebendehemman och all hans tionde i beslag för kronans räkning, emedan den gamle biskopen icke förmådde erlägga sin skatt, ej heller sköta godsen. Nedslagen, begärde S. afsked från biskopsämbetet. Han förblef biskop, men Mikael Agricola (se d. o.) förordnades 1548 till hans koadjutor. Fastän med betydligt minskade inkomster, fann S. utväg att vid utländska universitet underhålla medellösa landsmän, som utbildade sig till blifvande lärare i den finska kyrkan. Den finska biskopskrönikan nämner åtta, bland dem Mikael Agricola och Paul Juusten. S. är begrafven i Åbo domkyrka. M. G. S. Skytte, svenska adliga ätter, härstammande från borgmästaren i Nyköping Bengt Nilsson Skräddare. Dennes yngre söner, Lars Bengtsson (d. 1634 som ståthållare sedan 1625 på Stockholms och Uppsala slott samt dess län) och Johan Bengtsson Schroderus (se S. 1), adlades med namnet S., den förre 1619, den senare 1603. Den förres ätt, S. till Sätra (n:r 154), utgick på manslinjen 1696 med hans son Lars S. (se S. 2), men på hans ätts nummer introducerades 1650 hans äldre broders 1645 adlade son Håkan Nilsson (f. 1603, landshöfding i Kristianstads och Blekinge län 1658-70, d. 1688), från hvilken den nu lefvande ätten S. till Sätra härstammar. Hans son N i l s S. (f. 1656, ej 1653, d. 1720) var 1700-04 öfverste och chef för Smålands tremänningsregemente och efterlämnade en dagbok för åren 1675-1720, som utgaf s 1901. Johan S. upphöjdes 1624 i friherrtigt stånd med Duderhoff (se d. o.) i Ingermanland till fri-herreskap, med hans son Bengt (se S. 3) utgick den friherrliga ätten på manslinjen 1683. - Bengt Nilsson Skräddares äldste son, Nils Bengtsson, var fader dels till den ofvannämnde på ätten S. till Sätra adopterade Håkan Nilsson, dels till Bertil Nilsson (d. som öfverste för Kronobergs regemente 1667), som 1648 adlades med namnet S. (adliga ätten S. n:r 429) och med hvars son den framstående ämbetsmannen och krigaren Karl Gustaf S. (vice guvernör i Skåne 1709 och 1711-16, guvernör 1716-17, general 1716, friherre 1715, men ej introducerad) denna ätt 1717 utdog på svärdssidan, dels till landt- och proviantmästaren Karl Nilsson (d. 1668), som 1651 adlades likaledes med namnet S. (adliga ätten S. n:r 665) och med hvars son ätten (okändt när) utgick. -. Bengt Nilsson Skräddares yngre broder, handlanden och rådmannen i Nyköping Henning Nilsson Schiitte (d. 1646), hade sönerna Joakim Skytte (f. 1617, d. som kammarråd 1678), som 1650 adlades med namnet Skyttehielm (med sonen öfverstelöjtnanten Joakim utgick hans ätt på svärdssidan 1696), och Henning S. (Schiitte), biskop (se denne, sp. 1281). 1. Johan Bengtsson S., statsman, f. 1577 i Nyköping, d. 25 mars 1645 i Söderåkra prästgård, ej långt från Brömsebro, son till borgmästaren Bengt Nilsson Skräddare (33 släktofversik-ten), studerade under namnet Schroderus i Nyköping och vid kollegiet i Stockholm samt fulländade sin bildning under nio års tid genom studier vid Europas ryktbaraste vetenskapssäten. Utrustad med grundlig och omfattande lärdom, ovanlig vältalighet och vidsträckt världskännedom, antogs han vid sin hemkomst, 1602, efter ständernas hörande till lärare för prins Gustaf Adolf. Han fick ock handleda hertig Johan af Östergötland och öfva tillsyn vid Karl Filips och de öfriga kungliga barnens undervisning. Han adlades 1603, hvarvid han antog namnet S. efter en utslocknad adlig ätt, besläktad med hans möderne, samt blef samtidigt sekreterare i kansliet och fick uppdrag att å konungens vägnar tala till de i Kalmar församlade Göta rikes ständer. För att underhandla om förbund med England och, om möjligt, vinna prinsessan Elisabets hand åt Gustaf Adolf afsändes han 1610 jämte Gustaf Stenbock till London. Under denna resa var han i Lübeck utsatt för ett anslag, som gick ut på att gripa honom och föra honom till Polen. Följande år utnämndes S. till ståthållare öfver Västmanland, och 1612 lämnades mot hans egen önskan vården om rikets kammarväsen i hans händer, hvilket han därefter förestod i aderton år med titel af kammarråd. 1615 sändes S. till danska hofvet för att söka utverka någon eftergift vid erläggandet af Älfsborgs lösen, hvilket dock ej lyckades, och 1617-18 vistades han i Holland och England för att utverka penninglån, hvarvid han af Jakob I blef slagen till riddare. 1617 blef S. riksråd, 1622 Uppsala akademis kansler, 1624 fick han Duder-hoffs friherreskap i östersjöprovinserna, senare biskopsstiftet Wormditt i Westpreussen i förläning, 1629 blef han generalguvernör öfver Livland, Ingermanland och Karelen med särskildt uppdrag att ordna justitie- och undervisningsväsendet i de nyförvärfvade länderna. S. innehade ock Norra