1279 Skytte Finlands lagmansdöine. Hans arbetsdrift och duglighet gjorde honom lika användbar i alla förvaltningsbestyr, men själf betraktade han de diplomatiska värfven som sin egentliga lefnadsuppgift. Hans fullständiga herravälde öfver latinet, tidens diplomatiska och publicistiska språk, och hans retoriska konst, denna tid lika viktig för audienssalen som för katedern, gjorde honom också företrädesvis därtill egnad. Som statsman stod S. ur många synpunkter i en viss motsats till Axel Oxenstierna och ännu mera till dennes broder, riks-drotsen. Han var visserligen ej demokrat, men i stället en byråkrat på absolutistisk grund med politiska sträfvanden, som gjorde honom till föregångare för envåldstidens män. Han nitälskade för lärdom och folkupplysning, inrättade bl. a. Skytteanska professuren (se d. o.) vid Uppsala universitet och stiftade 1637 Skytteanska skolan i Ålem (se d. o.). Han hade sig anförtrodd äfven lapparnas undervisning (jfr Skytteanska skolan 2). På inrådan af S. utvidgades gymnasiet i Dorpat 1632 till universitet, hvars kansler S. blef, hvarjämte han förberedde inrättandet af en hofrätt där. Utan att afvakta formlig kallelse begaf han sig efter Gustaf II Adolfs död hem till Sverige för att få deltaga i riksstyrelsens ordnande, hvarvid han t. o. m. troddes aspi-rera på en plats bland riksförmyndarna. Dessa planer misslyckades likväl, och S. måste nöja sig med presidentskapet i Göta hofrätt, hvartill han utnämndes 1634. En ny beskickning till Danmark, Holland och England efter slaget vid Nördlingen gaf hans i dessa länder förut aktade namn ny ära. Under det kritiska året 1635 stod S. i spetsen för dem, hvilka i Sverige ifrade för ett fredsslut på hvilka villkor, som kunde erhållas, äfven med afstående från eröfringarna i Tyskland. Före Axel Oxenstiernas återkomst från Tyskland 1636 var S. otvifvelaktigt en af rådets mest använda och betydande medlemmar. Efter denna tid aftog dock i väsentlig mån hans inflytande. Hans sista offentliga uppdrag var att med Oxenstierna deltaga i fredsunderhandlingarna vid Brömsebro. Jfr P. Sondén, "J. S. och Oxenstiernorna" (i "Hist. tidskr." 1900). - Hans dotter Vendela S., f. 1608, d. 1629, egde för sin tid ovanliga kunskaper, i synnerhet i språk, och uppträdde som författarinna. Hon kallades af Stiernhielm "sexus et sjeculi miraculum" (sitt köns och sitt århundrades underverk). Hon var gift med landshöfdingen i Österbotten Hans Kyle. 2. I^ars S., den föregåendes brorson, kon-vertit, f. omkr. 1610, d. 1696 i Eom, var 1641 -47 svensk resident i Portugal och öfvergick där till katolicismen. 8 juli 1647 blef han under namnet Laurentius a Divo Paulo (efter aposteln Paulus) i klostret S. Francisco de Alan-quer vigd till franciskanmunk. Han stannade i detta kloster till 1654. företog därefter en resa till Heliga landet, för hvilken hans "Pcregrinatio sancta" redogör, och kom 1655 till Kom, där han tillbragte sitt återstående lif i klostret Araceli på Capitolium. 1668-76 var han drottning Kristinas biktfader. S. egde stor språkkännedom och betydlig insikt i statskunskap. Han utgaf Con-fessio veritatis ecclesice catholicce (1652), Pere-cjrinatio sancta jratris Laurentii a D. P. Sueci \ (1658), Scala pietatis (1668), Ramus Olivce Sep-tentrionalis revirescens (1672) m. m. 3. Bengt S., son till S. l, statsman, f. 30 sept. 1614, d. 23 juli 1683 i Stockholm, fulländade sina studier vid universiteten i Uppsala och Dorpat och följde 1629 generalen friherre J. Spens på en beskickning till England, där han jämte brodern blef slagen till riddare af Karl I. Han blef 1633 kammarherre hos drottning Kristina, 1637 assessor i Käkningekam-maren och 1640 kammarråd. Genom lärdom, kvickhet och smidigt uppförande vann han drottningens ynnest, blef 1646 landshöfding i Uppsala län och 1647 tillika i Stockholms län, hvilken befattning han afsade sig 1649. Han var landtmarskalk vid riksdagen i Stockholm 1647, utnämndes 1648 till riksråd och s. å. till Dorpats akademis kansler. Kristinas nyckfullhet samt S:s afund och oroliga lynne aflägsnade honom emellertid från drottningen. 1651 begaf han sig utan tillstånd till Kon-stantinopel och underhandlade på vägen med furst Kåköczi i Siebenburgen, hvilken redan då visade stor ifver att angripa polackerna, samt kom hem först 1652. Han anklagades då för delaktighet i Messeniernas sammansvärjning, men frikändes af brist på bevis. S. förvärfvade ånyo Kristinas förtroende och vågade t. o. m. begära greflig värdighet, hvilket dock misslyckades. I rådet talade han i dec. 1654 för kriget mot Polen, förnämligast för den nytta Sverige skulle kunna ha af besittningen af Preussen. 1655 blef S. ståthållare i Estland. S. å. fick han ock till en tid ledningen af Sveriges angelägenheter i Litauen och förmådde hertigen af Kurland att förklara sig för- svenska kronans vasall. Guvernörsposten i Estland lämnade han emellertid redan 1656, såsom det ser ut, på grund af konungens onåd. Under Karl X:s sista regeringsår lefde han som enskild man i London, där han ifrigt sökte göra propaganda för bildandet af ett stort protestantiskt statsförbund under svensk ledning, vistades sedan i Tyskland, men måste på regeringens befallning resa hem i början af 1662 och intog åter sin plats i rådet, till ringa belåtenhet för sina medbröder. I tydlig afsikt att aflägsna honom, utnämnde honom regeringen 1663 till president i Wismarska tribunalet och till svensk legat i Tyskland, men ännu vid årets slut hade S. icke rest; regeringen förklarade då "Kongl. Maj:s allvarlige vilja vara", att han genast skulle bege sig till Tyskland. Under allehanda förevändningar dröjde S. det oaktadt. Han ville nämligen såsom hertig Adolf Johans förnämste anhängare och rådgifvare stanna i Stockholm under riksdagen 1664. Men under just denna riksdag tvangs S. två gånger att föreställa hertigen hans olämpliga uppförande, och för sin delaktighet i hertigens rådslag blef han vid riksdagens slut afsatt från alla sina ämbeten. S. begaf sig då till