nister 147, snickare 139, sömmerskor 111, järnvägsfolk 91, chaufförer 80, seminarister och andra studerande 78, folkskol- och andra lärare 73 o. s. v. Programmen ha bestått af teatrarnas bästa repertoarstycken. I landsorten är ett antal lokalafdelningar organiseradt, som arbeta efter i hufvudsak samma principer som publikorganisationen i Stockholm. Under sommarmånaderna har Skådebanan sedan 1911 bedrifvit en ganska omfattande verksamhet med kringresande friluftsteatrar. Dessa sällskap ha i första hand besökt ungdomsmöten och andra stora sommarfester, där publiken ofta uppgått till flera tusen. Skådebanans styrelse är förlagd till Stockholm och består af 7 ordinarie medlemmar, af hvilka två från landsorten, och 5 suppleanter. Sekreterare och verkställande ledamot af styrelsen är sedan föreningens tillkomst skriftställaren Valter Stenström, företagets upphofsman. Skådebröd, hebr. lekem kappanim, ansiktets bröd, d. v. s. bröd, som skola ligga inför Guds ansikte i helgedomen, enligt den till grund liggande föreställningen, att offret är en Guds spis (jfr 3 Mos. 21: 8, 17), omtalas första gången i berättelsen om Davids uppehåll i Nob, där han åt af dem (1 Sam. 21: 6), därefter vid beskrifningen af Salomos tempel 1 Kon. 7: 48. Efter denna beskrifning har förmodligen den yngsta pentateukkällan (P) tecknat sina föreskrifter i 2 Mos. 25: 23--30. Jfr Kultbröd. E. s-e. Skådepenning, dets. som medalj (se d. o.). Skåderätt, namn på bilder i något förgängligt material, såsom socker, mjöl o. d., af praktfulla, stundom fantastiska rätter, som ej voro bestämda att förtäras, utan endast att som ett slags bordsprydnader fägna ögat. De förekommo under medeltiden och långt senare (jfr Måltid, fig. 3). Sin urbild ega skåderätterna måhända i judarnas stora skådebröd (se d. o.). Skådespel 1. Drama kallas den art af konsten, som sysselsätter sig med återgifvandet af lifvet, för såvidt det yttrar sig som handling, och för detta ändamål betjänar sig af personer, hvilka med rörelser, minspel och tal åskådliggöra af diktaren uppfunna karaktärer eller situationer. Dess ämne är således handlingen, och då denna efterhärmning af handling sker genom personer och en yttre scen, blir skådespelet såväl till sitt ämne som graden af åskådlighet skild från epik och lyrik, ehuru det som epiken skildrar händelser och som lyriken framställer känslor. Med afseende på dess förhållande till verkligheten blir skådespelets uppgift att ombilda det från verkligheten hämtade stoffet, så att det tillfälliga afsöndras och händelserna ordnas med afseende på en bestämd idé. Jämte denna fordran på enhet måste skådespelet fylla fordringarna på fullständighet och sannolikhet. Skådespelets l. dramats fullständighet innebär dess gruppering i skilda afdelningar, "akter" och därunder "scener", »om motsvara olika faser af handlingens utveckling och som åt händelsens förlopp ge största möjliga verkan, så att intresset alltjämt stegras. Medlen för skådespelets verkan äro dels yttre, dels inre, dels händelser, dels karaktärer. Skådespelets sannolikhet vinnes därigenom, att ett naturligt sammanhang åstadkommes mellan dessa faktorer samt genom följdriktighet i karaktärsteckningen. Är det de yttre händelserna, som utgöra hufvudsaken, får skådespelet namn af: intrigstycke, såvida dessa yttre händelser äro följder af list och beräkning och åstadkomma oväntade resultat; sensationsdrama, såvida syftet är att förvåna med ovanliga effekter, åstadkomna genom upprörande eller öfverdådiga handlingar; melodram, om det lägger an på att framvisa exempel af öfvernaturligt ädelmod eller uselhet eller ock förföljd och dock triumferande oskuld; sagolustspel, om hufvudsaken är att omdikta sagans äfventyrliga förvecklingar; historiskt lustspel, om de dramatiska taflorna tjäna som medel för framställningen af en historisk bakgrund. I motsats mot dessa slag af skådespel, som med ett gemensamt namn kunna kallas fabeldramer, därför att stoffintresset i dem är det härskande, står idédramat i vidsträckt bemärkelse. I den vidsträckta betydelse, hvari ordet här tages, omfattar det såväl ödesdrama som karaktärsdrama och igenkännes därpå, att det framställer verkligheten som regelbestämd och dess resultat som följder af gifna och djupare liggande orsaker. Är handlingen en följd af personlighetens inverkan, blir dramat karaktärsdrama, hvaremot, om personligheten står under de yttre omständigheternas och händelsernas tvång, ödesdramat uppstår. Ödet åter eller den af personligheten oberoende yttre makten kan uppfattas som ett regellöst spel af tillfälligheter, som nyckfullt leker med personligheten, såsom i det romantiska lustspelet med dess ironi, eller som en gudomlig vilja, som fullföljer vissa afsikter obevekligt, som i antikens nemesisdrama eller det spanska religiösa dramat, eller som en välvillig försyn, som lämpar sig efter omständigheterna och återställer den störda jämvikten ("deus ex machina"). Karaktärsdramat förläster handlingens driffjäder inom personligheten själf. Är det de yttre händelsernas öfver- eller underordning under det personliga elementet, som ligger till grund för ofvanstående indelning, är det däremot fabelns inverkan på personlighetens öde, som afses, när man indelar skådespelet i tragedi och komedi. Den sorgliga eller glada utgången, som populärt anges som skillnaden mellan dem, så att tragedien eger den förra, komedien den senare, är härvid knappast hufvudsak; snarare är det konfliktens beskaffenhet, som gör dramat till ettdera, så att tragedien behandlar en konflikt af djupgående art, för hvars genomförande kräfvas stora offer, hvaremot komedien rör mindre intressen eller åtminstone endast eger en skenbart hotande konflikt. Den aristoteliska poetikens fordringar på den tragiske hjälten, hvilka i dramats historia spelat en stor roll och enligt hvilka denne skall ega skuld i sitt öde, torde icke heller ega absolut giltighet. Det välbehag, som hjälten framkallar trots sina olyckor, förklaras af Aristoteles bero på den rening åskådarens känslor af medlidande och fruktan undergå. Enligt moderna åsikter är förklaringsgrunden till det estetiska välbehaget snarare att söka i själfva det sublima hos hjälten eller hjältinnan som ideal makt, hvarvid känslan blir ännu mera stegrad genom kontrasten mot deras reala vanmakt. Liksom inom stoff dramat det episka intresset