Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skytts härad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1293
Skådespelarkonst
1294
skapat en mängd afarter, så har ock inom
karak-tärsdramat det teoretiska intresset
skapat sådana. Karaktären har ombildats till
en allmän typ (det franskt klassiska dramat)
eller personifierats till en last eller dygd (det
allegoriska dramat), och i nyare tider har hjältens
person ofta tillbakaträngts för vissa allmänna och
reformatoriska idéer, hvilkas språkrör han blifvit (p
r o-b l e m - och tendensdramat). Den första kraftiga
reaktionen mot sådana konventionella och abstrakta
hjältar utgick från renässansen, hvars skalder med
Shakspere i spetsen framträdde med ett konkret drama
med ursprungliga, kraftiga och ur lifvet hämtade
karaktärer. Inom komedien, som sysselsätter sig med
hvardagslifvet, med förvillelser och förvändheter
af mera oskadlig natur, har regeloket varit mindre
tryckande, mej äfven därigenom faran för själfsvåld
större. Som till hälften stående utanför konstens
råmärken uppträda maskkomedien med stående masker
och den improviserade komedien (commedia dell’arte)
med för tillfället uppfunnen dialog; i våra dagar
tillåta sig den tyska "posse" och den franska
farsen de största friheter. Rörande den dramatiska
litteraturens historia hänvisas till de särskilda
ländernas litteratur. Se vidare Teater. - I inskränkt
mening är skådespel detsamma som en dramatisk dikt,
i hvilken en konflikt löses i godo, det allvarliga
dramat med lyckligt slut. - Litt.: A. W. Sohlegel,
:’Ueber dra-matische kunst und litteratur" (3 bd,
1805-11), J. L. Klein, "Geschichte des dramas" (13
bd, 1805 -86), Kettner, "Das möderne drama" (1852),
R. Prölss, "Geschichte des neue^en dramas" (6 bd,
1880-86), Bulthaupt, "Dramaturgie des schau-spiels" (4
bd, 1893-1902), W. Creizenach, "Geschichte des neueren
dramas" (4 bd, 1893-1909), och Freytag, "Die technik
des dramas" (10:e uppl. 1905), Petit de Julleville,
’ Histoire du théatre en France" (5 bd, 1880-86)
och "Histoire de la littérature dramatique" (1889);
se vidare art. om de olika nationallitteraturerna.
H-n L.*
Skådespelarkonst, den dramatiska framställningens
konst. Denna omfattar både hvad som vänder sig till
örat och hvad som vänder sig till ögat, både det
konstnärliga talet och mimiken och masken. Det förra
är till sitt innehåll förut bestämdt, skådespelaren
ger ljud åt den dramatiska diktens ord, d. v. s. är
endast reproducerande i förhållande till författaren
af skådespelet. Men då det sceniska återgifvandet
af orden kräfver, att de uppfattas och uttalas som
uttryck för en personlighet, blir skådespelaren
inom den gifna ramen äfven skapande, så mycket
mer som rörelser och åtbörder, hvilka dels skola
beledsaga talet, dels skola utföras oafhängigt
af detta (det s. k. stumma spelet), ansiktsspel
och hela den karakteristiska yttre företeelsen,
d. v. s. maskering och kostym, i väsentligaste mån
äro uppfunna af skådespelaren, om de också stundom
skisseras af författaren i scenanvisningarna
till skådespelet. Skådespelarens utbildning
består gifvetvis förnämligast i öfning af rösten
samt ansiktets och kroppens uttrycksförmåga, men
innefattar äfven teoretisk bildning af kulturhistorisk
art. Ensidig mimisk och gestikula-torisk framställning
har fört till pantomim och balett, där musiken
trädt till liksom i sångspelet och operan, ensidig
utveckling af tal-
konsten till dramatisk recitation. Skådespelaren
har emellertid ej blott den egna rollen att ta
hänsyn till, utan äfven de öfriga skådespelarna,
hvarför samspelets kraf måste tillgodoses; i annat
fall uppstår det otillfredsställande virtuosskap, som
åsidosätter själfva dikten och dess helhetsverkan för
en "teaterstjärnas" scenframgång. Skådespelarkonstens
historia kan, för så vidt det gäller Europa, anses
börja hos grekerna (jfr Grekiska litteraturen,
sp. 206, och Teater), där utvecklingen skred framåt
tack vare den betydande dramatiska litteraturens
rika blomstring. Äfven på detta område var man
hos romarna nästan alltigenom efterbildare utan
själfständig hållning, och medan yrkesskådespelarna
i Grekland åtnjutit samhälleligt anseende, voro
de i Rom lågt ställda och föraktade. Medeltidens
början såg skådespelarkonsten stadd i utdöende och
förföljd af den kristna kyrkan. Från dess liturgiska
växelsånger och dramatiska föreställningar af
bibliska berättelser och legender härstammar
den nya skådespelarkonsten, som till en början
utöfvades af amatörer tillhörande kyrkan och
sedermera af diletterande lekmän i mirakler,
moraliteter cch m y-sterier (se d. o.). Sena utlöpare
härifrån äro de s. k. passionsspelen (se d. o.) i
Oberam-mergau och annorstädes. Med renässansen och
den i Italien uppblomstrande Commedia dell’ arte
(se d. o.) uppstod det ånyo yrkesskådcspelare, och
den i Spanien och sedan i England från 1590-talet
alltmer betydelsefulla dramatiken framkallade
en stark höjning och en nationalisering af deras
konst. På andra håll funnos länge kvar rester och
blandformer af de tidigare medeltidsspelen, för
hvilka man inom skolor (se Skoldrama), gillen och
skrån (jfr Basoche, Confrériede la passion, Enfants
sans souci och Franska litteraturen, sp. 1198) fick
villiga utförare, hvilka endast långsamt ersattes
af yrkesmän. Ett traditionellt och formalistiskt
spelsätt, som särskildt kännetecknade de italienske
skådespelarna och af dem utbredts till andra länder,
vek småningom för ett mera individualiserande,
för hvilket i England bl. a. Shakspere och Burbage
verkade. På 1600-talet slog det igenom äfven i
Frankrike, där Moliére ledde utvecklingen och där
efter hans bortgång Théatre francais uppstod, som
alltjämt förblifvit den franska skådespelarkonstens
klassiska hem. Under 1700-talet blir äfven Tyskland
delaktigt af uppsvinget inom denna konst, som i
flertalet länder då träder starkt i förgrunden,
blir föremål för utförlig kritisk behandling och ett
allmänt, mycket starkt intresse, som icke minst egnas
de mest lysande uppträdande: i Frankrike fröknarna
Clairon och Dumesnil samt herrarna Baron, Lekain och
Talma m. fl., i England bl. a. Betterton, Garrick och
fru Siddons, i Tyskland Brockmann, Ekhof, Iffland
och Schröder m. fl. Följande århundrade har äfva,n
på detta område att uppvisa en utomordentlig teknisk
utveckling af teatern, hvarigenom skådespelarkonstens
yttre villkor och förhållanden i många afseenden
förändrats (se vidare Teater). - Om de första
yrkesskådespelarna och teatertrupperna i Sverige se
Stockholms teatrar. För närvarande (1917) finnas i
Sverige 15 fasta skådespelarsäll-skap, hvaraf 11 i
Stockholm, 3 i Göteborg och l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
