1293 Skådespelarkonst 1294 skapat en mängd afarter, så har ock inom karak-tärsdramat det teoretiska intresset skapat sådana. Karaktären har ombildats till en allmän typ (det franskt klassiska dramat) eller personifierats till en last eller dygd (det allegoriska dramat), och i nyare tider har hjältens person ofta tillbakaträngts för vissa allmänna och reformatoriska idéer, hvilkas språkrör han blifvit (p r o-b l e m - och tendensdramat). Den första kraftiga reaktionen mot sådana konventionella och abstrakta hjältar utgick från renässansen, hvars skalder med Shakspere i spetsen framträdde med ett konkret drama med ursprungliga, kraftiga och ur lifvet hämtade karaktärer. Inom komedien, som sysselsätter sig med hvardagslifvet, med förvillelser och förvändheter af mera oskadlig natur, har regeloket varit mindre tryckande, mej äfven därigenom faran för själfsvåld större. Som till hälften stående utanför konstens råmärken uppträda maskkomedien med stående masker och den improviserade komedien (commedia dell'arte) med för tillfället uppfunnen dialog; i våra dagar tillåta sig den tyska "posse" och den franska farsen de största friheter. Rörande den dramatiska litteraturens historia hänvisas till de särskilda ländernas litteratur. Se vidare Teater. - I inskränkt mening är skådespel detsamma som en dramatisk dikt, i hvilken en konflikt löses i godo, det allvarliga dramat med lyckligt slut. - Litt.: A. W. Sohlegel, :'Ueber dra-matische kunst und litteratur" (3 bd, 1805-11), J. L. Klein, "Geschichte des dramas" (13 bd, 1805 -86), Kettner, "Das möderne drama" (1852), R. Prölss, "Geschichte des neue^en dramas" (6 bd, 1880-86), Bulthaupt, "Dramaturgie des schau-spiels" (4 bd, 1893-1902), W. Creizenach, "Geschichte des neueren dramas" (4 bd, 1893-1909), och Freytag, "Die technik des dramas" (10:e uppl. 1905), Petit de Julleville, ' Histoire du théatre en France" (5 bd, 1880-86) och "Histoire de la littérature dramatique" (1889); se vidare art. om de olika nationallitteraturerna. H-n L.* Skådespelarkonst, den dramatiska framställningens konst. Denna omfattar både hvad som vänder sig till örat och hvad som vänder sig till ögat, både det konstnärliga talet och mimiken och masken. Det förra är till sitt innehåll förut bestämdt, skådespelaren ger ljud åt den dramatiska diktens ord, d. v. s. är endast reproducerande i förhållande till författaren af skådespelet. Men då det sceniska återgifvandet af orden kräfver, att de uppfattas och uttalas som uttryck för en personlighet, blir skådespelaren inom den gifna ramen äfven skapande, så mycket mer som rörelser och åtbörder, hvilka dels skola beledsaga talet, dels skola utföras oafhängigt af detta (det s. k. stumma spelet), ansiktsspel och hela den karakteristiska yttre företeelsen, d. v. s. maskering och kostym, i väsentligaste mån äro uppfunna af skådespelaren, om de också stundom skisseras af författaren i scenanvisningarna till skådespelet. Skådespelarens utbildning består gifvetvis förnämligast i öfning af rösten samt ansiktets och kroppens uttrycksförmåga, men innefattar äfven teoretisk bildning af kulturhistorisk art. Ensidig mimisk och gestikula-torisk framställning har fört till pantomim och balett, där musiken trädt till liksom i sångspelet och operan, ensidig utveckling af tal- konsten till dramatisk recitation. Skådespelaren har emellertid ej blott den egna rollen att ta hänsyn till, utan äfven de öfriga skådespelarna, hvarför samspelets kraf måste tillgodoses; i annat fall uppstår det otillfredsställande virtuosskap, som åsidosätter själfva dikten och dess helhetsverkan för en "teaterstjärnas" scenframgång. Skådespelarkonstens historia kan, för så vidt det gäller Europa, anses börja hos grekerna (jfr Grekiska litteraturen, sp. 206, och Teater), där utvecklingen skred framåt tack vare den betydande dramatiska litteraturens rika blomstring. Äfven på detta område var man hos romarna nästan alltigenom efterbildare utan själfständig hållning, och medan yrkesskådespelarna i Grekland åtnjutit samhälleligt anseende, voro de i Rom lågt ställda och föraktade. Medeltidens början såg skådespelarkonsten stadd i utdöende och förföljd af den kristna kyrkan. Från dess liturgiska växelsånger och dramatiska föreställningar af bibliska berättelser och legender härstammar den nya skådespelarkonsten, som till en början utöfvades af amatörer tillhörande kyrkan och sedermera af diletterande lekmän i mirakler, moraliteter cch m y-sterier (se d. o.). Sena utlöpare härifrån äro de s. k. passionsspelen (se d. o.) i Oberam-mergau och annorstädes. Med renässansen och den i Italien uppblomstrande Commedia dell' arte (se d. o.) uppstod det ånyo yrkesskådcspelare, och den i Spanien och sedan i England från 1590-talet alltmer betydelsefulla dramatiken framkallade en stark höjning och en nationalisering af deras konst. På andra håll funnos länge kvar rester och blandformer af de tidigare medeltidsspelen, för hvilka man inom skolor (se Skoldrama), gillen och skrån (jfr Basoche, Confrériede la passion, Enfants sans souci och Franska litteraturen, sp. 1198) fick villiga utförare, hvilka endast långsamt ersattes af yrkesmän. Ett traditionellt och formalistiskt spelsätt, som särskildt kännetecknade de italienske skådespelarna och af dem utbredts till andra länder, vek småningom för ett mera individualiserande, för hvilket i England bl. a. Shakspere och Burbage verkade. På 1600-talet slog det igenom äfven i Frankrike, där Moliére ledde utvecklingen och där efter hans bortgång Théatre francais uppstod, som alltjämt förblifvit den franska skådespelarkonstens klassiska hem. Under 1700-talet blir äfven Tyskland delaktigt af uppsvinget inom denna konst, som i flertalet länder då träder starkt i förgrunden, blir föremål för utförlig kritisk behandling och ett allmänt, mycket starkt intresse, som icke minst egnas de mest lysande uppträdande: i Frankrike fröknarna Clairon och Dumesnil samt herrarna Baron, Lekain och Talma m. fl., i England bl. a. Betterton, Garrick och fru Siddons, i Tyskland Brockmann, Ekhof, Iffland och Schröder m. fl. Följande århundrade har äfva,n på detta område att uppvisa en utomordentlig teknisk utveckling af teatern, hvarigenom skådespelarkonstens yttre villkor och förhållanden i många afseenden förändrats (se vidare Teater). - Om de första yrkesskådespelarna och teatertrupperna i Sverige se Stockholms teatrar. För närvarande (1917) finnas i Sverige 15 fasta skådespelarsäll-skap, hvaraf 11 i Stockholm, 3 i Göteborg och l