Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre från stranden aflagrades en mjuk, jordartad
skrifkrita, känd genom djupborrning vid Malmö på
136 m. djup under hafsytans nordvästra nivå. Efter
hand som krithafvet steg, öfvertäcktes hela det nyss
nämnda platålandets kaoliniserade urbergsgrund af
ett strandkonglomerat eller en sand, som upptill blir
lerig, omslutande rester af förkoladt trä af barrträd
jämte spår af kärlkryptogamer och tvåhjärtbladiga
växter. Upptill öfvergår sanden i sandblandad
skalgruskalk, mammillatuskalksten, som i sina öfre
partier blir så godt som fullständigt ren kalksten,
mucronatakalksten, bevisande, att den ofvan omtalade
landsänkningen under senontiden fortsatte ända till
de sista skedena af nämnda tid. Det är svårt att nu,
sedan det mesta af dessa aflagringar är förstördt,
afgöra, hvar krithafvets strand låg, då den stod
längst inne i landet. Spår af kritaflagringar träffas
emellertid ända uppe vid Stafversvad, V. Olinge,
Bjärnum o. s. v. Vid senontidens slut inträdde åter
en höjning af landet. Krithafvet drefs tillbaka från
såväl nordvästra som sydvästra S. Öfver dess sydvästra
del stod det fortfarande kvar, men grundare än förut;
dock torde dess djup ännu ha uppgått till 300 m. På
bottnen af detta yngsta krithaf, danienhafvet, afsatte
sig ett fint kalkslam, bildande kokkolitkalk. Här och
där uppväxte på denna kalkslambotten små korallbankar
och bryozoskogar, lämnande materialet till stockar
och lager af korall- och bryozokalk. Liknande
kalkstenar finnas inom hela sydvästra S. närmast
under de lösa jordlagren, från n och ö. om Landskrona
nedemot Ystad. Emellertid bildar denna kalkstensgrund
ingalunda en jämn yta, utan företer parallellt med
Romeleåsen förlöpande höjdryggar och dalar med en
nivåskillnad, som kan uppgå till 90 m. (se Kritsystemet,
sp. 1477–79). – Tertiärtiden. Ännu
under de allra äldsta skedena af tertiärtiden låg
någon del af södra S. under hafsytan, att döma efter
de ytterst sällsynta marina aflagringar från denna
tid, som anträffats vid Klagshamn. Snart höjde sig
emellertid S. ur tertiärhafvet, hvarvid dess fasta
berggrund i ytan bildades af kritbergarter. Nyss
antydda veckningar af denna berggrund resulterade
mycket ofta i uppbristningar och förkastningar. Den
mest betydande förkastningslinjen framgår från
trakten af Landskrona i n. v. till Ystad i s. ö. (se
kartan). Den del af berggrunden, som låg s. v. om
nämnda spricklinje, sjönk ned, den n. ö. om densamma
befintliga kvarstod, utsatt för atmosfäriliernas
nedbrytande verksamhet, hvarigenom de här uppe
befintliga aflagringarna från kritsystemets tid
snart nog fullständigt bortspolades. Det nedsänkta
partiet däremot, hela sydvästra S:s slättland,
låg i och genom sänkningen bättre skyddadt,
hvarför kritbildningarna inom detta område blefvo
bevarade. På liknande sätt nedsänktes och bevarades
de ännu inom Kristianstadssänkningen anstående delarna
af kritsystemet, under det att från omgifvande höjder
så godt som hvarje spår af kritsystemet är bortsopadt
och urberget blottlagdt. Ett tredje sänkningsområde
från tertiärtiden träffas n. ö. om förkastningslinjen
Ringsjön–Röstånga–Kullens nordsida. Inom detta område
egde förmodligen i samband med sänkningen en ytterst
liflig vulkanisk verksamhet rum.
Vid Djupadal och på Lillön i Ringsjön har påträffats
verklig vulkantuff (bomber, lapiller, vulkansand
och – aska) från denna tid. Samma vulkanaska, som
må anses härstamma från det centrala S., är funnen i
Nord-Tyskland vid Greifswalder Oie och på Jylland i
trakten af Mors, allt bevisande, att ifrågavarande
vulkanverksamhet i S. måtte ha varit synnerligen
liflig. De flesta spåren af rena tertiära ytvulkaner
i S. äro nu visserligen bortförda af atmosfärilierna,
men ännu kvarstå delar af de mäktiga lavabäddarna
från S:s senaste vulkanperiod i de inom nyss nämnda
sänkningsområde rätt talrika basaltkullar (se
kartan), hvilka kunna anses som ännu kvarstående
erosionsrester af sagda lavabäddar.
Istiden (glacial tid). Mot slutet af tertiär-
och början af kvartärtiden försämrades
klimatet. Vintrarnas snönederbörd blef kvarliggande
allt längre fram på sommaren. Ändtligen föll hela
årets nederbörd under form af snö. Af glaciärer
bildades en sammanhängande landis. Berggrunden
inom S. är vanligtvis betäckt af morän, inom
urbergsområdena bildande mer eller mindre stenbundot
morängrus (kross-stensgrus, jätter), inom öfriga
delar bildande en oftast stenfattig moränlera. Här
och där i sydvästra S., t. ex. vid Lomma, förekomma
två moränleror, den ena ofvanpå den andra, stundom
skilda af sand eller lera. Som stenarna i dessa
moränleror visa, härstammar den undre moränbädden
från norra och mellersta Sveriges högland, den öfre
däremot från Östersjön samt södra S. Särskildt må
omnämnas, att fyndigheterna för skrifkrita ö. om Malmö
(Kvarnby, Sallerup o. s. v.) utgöras af endast stora
lösa kritflak, som af den kvartära landisen förts
fram öfver S. förmodligen från nuv. Östersjöns
botten och vid isens afsmältning kvarlämnades
inbäddade i den aflastade moränleran. Somliga
af dessa kritflak ha en längd af 700–800 m.,
en bredd af 300 m. och en mäktighet af 10–15
m. Stundom visar sig moränmaterialet tydligt
bearbetadt af rinnande vatten, d. v. s. af de
inuti landisen framrinnande jökelälfvarna. Det
sålunda utvaskade, rullade och afnötta materialet,
rullstensgrus, afsatt i eller strax utanför en
glaciärport, bildade vid israndens tillbakagång en
mer eller mindre tydligt utpräglad rullstensås,
t. ex. på linjen Odersberga–Fjälkestad–Råbelöf,
Broby–Knislinge–Färlöf–Härlöf, Hässleholm–Hör
o. s. v. Den kvarstående landisens rand liksom också
isolerade större isflak från densamma verkade stundom
som dämmen, som tvingade floderna att öfversvämma
omgifvande områden. Härvid bildades isdämda större
eller mindre sjöar, issjöar. På bottnen i dessa
afsatte sig det med smältbäckar från isen utförda
slammet och sanden till lerskikt omväxlande med
tunna sandränder. Då isdämmet ändtligen smälte bort,
uttappades sjön, och den i densamma afsatta leran
torrlades, bildande platåliknande afsättningar på
moränkullarna, platålera (exempelvis vid Svedala,
Börringe, Minnesberg). – Det moräntäcke, som landisen
vid sin afsmältning kvarlämnade, bildade ofta en
starkt kuperad terräng med moränkullar och mellan
dessa liggande sänkor. I sänkorna samlades vatten från
omgifvande höjder. Tillflödena till dessa moränsjöar
medförde slam och sand från sjöns omgifningar liksom
också kvistar, blad, blomdelar och frukter af de
växter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
