längre från stranden aflagrades en mjuk, jordartad skrifkrita, känd genom djupborrning vid Malmö på 136 m. djup under hafsytans nordvästra nivå. Efter hand som krithafvet steg, öfvertäcktes hela det nyss nämnda platålandets kaoliniserade urbergsgrund af ett strandkonglomerat eller en sand, som upptill blir lerig, omslutande rester af förkoladt trä af barrträd jämte spår af kärlkryptogamer och tvåhjärtbladiga växter. Upptill öfvergår sanden i sandblandad skalgruskalk, mammillatuskalksten, som i sina öfre partier blir så godt som fullständigt ren kalksten, mucronatakalksten, bevisande, att den ofvan omtalade landsänkningen under senontiden fortsatte ända till de sista skedena af nämnda tid. Det är svårt att nu, sedan det mesta af dessa aflagringar är förstördt, afgöra, hvar krithafvets strand låg, då den stod längst inne i landet. Spår af kritaflagringar träffas emellertid ända uppe vid Stafversvad, V. Olinge, Bjärnum o. s. v. Vid senontidens slut inträdde åter en höjning af landet. Krithafvet drefs tillbaka från såväl nordvästra som sydvästra S. Öfver dess sydvästra del stod det fortfarande kvar, men grundare än förut; dock torde dess djup ännu ha uppgått till 300 m. På bottnen af detta yngsta krithaf, danienhafvet, afsatte sig ett fint kalkslam, bildande kokkolitkalk. Här och där uppväxte på denna kalkslambotten små korallbankar och bryozoskogar, lämnande materialet till stockar och lager af korall- och bryozokalk. Liknande kalkstenar finnas inom hela sydvästra S. närmast under de lösa jordlagren, från n och ö. om Landskrona nedemot Ystad. Emellertid bildar denna kalkstensgrund ingalunda en jämn yta, utan företer parallellt med Romeleåsen förlöpande höjdryggar och dalar med en nivåskillnad, som kan uppgå till 90 m. (se Kritsystemet, sp. 1477--79). -- Tertiärtiden. Ännu under de allra äldsta skedena af tertiärtiden låg någon del af södra S. under hafsytan, att döma efter de ytterst sällsynta marina aflagringar från denna tid, som anträffats vid Klagshamn. Snart höjde sig emellertid S. ur tertiärhafvet, hvarvid dess fasta berggrund i ytan bildades af kritbergarter. Nyss antydda veckningar af denna berggrund resulterade mycket ofta i uppbristningar och förkastningar. Den mest betydande förkastningslinjen framgår från trakten af Landskrona i n. v. till Ystad i s. ö. (se kartan). Den del af berggrunden, som låg s. v. om nämnda spricklinje, sjönk ned, den n. ö. om densamma befintliga kvarstod, utsatt för atmosfäriliernas nedbrytande verksamhet, hvarigenom de här uppe befintliga aflagringarna från kritsystemets tid snart nog fullständigt bortspolades. Det nedsänkta partiet däremot, hela sydvästra S:s slättland, låg i och genom sänkningen bättre skyddadt, hvarför kritbildningarna inom detta område blefvo bevarade. På liknande sätt nedsänktes och bevarades de ännu inom Kristianstadssänkningen anstående delarna af kritsystemet, under det att från omgifvande höjder så godt som hvarje spår af kritsystemet är bortsopadt och urberget blottlagdt. Ett tredje sänkningsområde från tertiärtiden träffas n. ö. om förkastningslinjen Ringsjön--Röstånga--Kullens nordsida. Inom detta område egde förmodligen i samband med sänkningen en ytterst liflig vulkanisk verksamhet rum. Vid Djupadal och på Lillön i Ringsjön har påträffats verklig vulkantuff (bomber, lapiller, vulkansand och -- aska) från denna tid. Samma vulkanaska, som må anses härstamma från det centrala S., är funnen i Nord-Tyskland vid Greifswalder Oie och på Jylland i trakten af Mors, allt bevisande, att ifrågavarande vulkanverksamhet i S. måtte ha varit synnerligen liflig. De flesta spåren af rena tertiära ytvulkaner i S. äro nu visserligen bortförda af atmosfärilierna, men ännu kvarstå delar af de mäktiga lavabäddarna från S:s senaste vulkanperiod i de inom nyss nämnda sänkningsområde rätt talrika basaltkullar (se kartan), hvilka kunna anses som ännu kvarstående erosionsrester af sagda lavabäddar. Istiden (glacial tid). Mot slutet af tertiär- och början af kvartärtiden försämrades klimatet. Vintrarnas snönederbörd blef kvarliggande allt längre fram på sommaren. Ändtligen föll hela årets nederbörd under form af snö. Af glaciärer bildades en sammanhängande landis. Berggrunden inom S. är vanligtvis betäckt af morän, inom urbergsområdena bildande mer eller mindre stenbundot morängrus (kross-stensgrus, jätter), inom öfriga delar bildande en oftast stenfattig moränlera. Här och där i sydvästra S., t. ex. vid Lomma, förekomma två moränleror, den ena ofvanpå den andra, stundom skilda af sand eller lera. Som stenarna i dessa moränleror visa, härstammar den undre moränbädden från norra och mellersta Sveriges högland, den öfre däremot från Östersjön samt södra S. Särskildt må omnämnas, att fyndigheterna för skrifkrita ö. om Malmö (Kvarnby, Sallerup o. s. v.) utgöras af endast stora lösa kritflak, som af den kvartära landisen förts fram öfver S. förmodligen från nuv. Östersjöns botten och vid isens afsmältning kvarlämnades inbäddade i den aflastade moränleran. Somliga af dessa kritflak ha en längd af 700--800 m., en bredd af 300 m. och en mäktighet af 10--15 m. Stundom visar sig moränmaterialet tydligt bearbetadt af rinnande vatten, d. v. s. af de inuti landisen framrinnande jökelälfvarna. Det sålunda utvaskade, rullade och afnötta materialet, rullstensgrus, afsatt i eller strax utanför en glaciärport, bildade vid israndens tillbakagång en mer eller mindre tydligt utpräglad rullstensås, t. ex. på linjen Odersberga--Fjälkestad--Råbelöf, Broby--Knislinge--Färlöf--Härlöf, Hässleholm--Hör o. s. v. Den kvarstående landisens rand liksom också isolerade större isflak från densamma verkade stundom som dämmen, som tvingade floderna att öfversvämma omgifvande områden. Härvid bildades isdämda större eller mindre sjöar, issjöar. På bottnen i dessa afsatte sig det med smältbäckar från isen utförda slammet och sanden till lerskikt omväxlande med tunna sandränder. Då isdämmet ändtligen smälte bort, uttappades sjön, och den i densamma afsatta leran torrlades, bildande platåliknande afsättningar på moränkullarna, platålera (exempelvis vid Svedala, Börringe, Minnesberg). -- Det moräntäcke, som landisen vid sin afsmältning kvarlämnade, bildade ofta en starkt kuperad terräng med moränkullar och mellan dessa liggande sänkor. I sänkorna samlades vatten från omgifvande höjder. Tillflödena till dessa moränsjöar medförde slam och sand från sjöns omgifningar liksom också kvistar, blad, blomdelar och frukter af de växter, som