höllo till på de sjön begränsande kullarna. Den flora, som hack i häl följde efter den tillbakavikande isranden och som således kom att utgöra det ur landisen framträdande S:s första växtvärld, sammansattes af fjällsippan, dvärgbjörken, polarvidet, nätådriga videt och var sålunda högnordisk. Det i nyssnämnda moränsjöar afsätta bottenslammet omsluter förutom sagda växtarter också skelett af renen. Under nu skildrade senare skeden af istiden lågo stora delar af S:s nuv. kuststräckor och lägre belägna områden betäckta af hafvet ungefär till

Fig. 9. Ishafvets strandlinje. Skåne långt innanför den nuvarande kusten.

den utsträckning kartan (fig. 9) utvisar. De i detta haf utmynnande floderna medförde under de starkare afsmältningsperioderna, vår och sommar, grofkornigare material, sand, under öfriga tider på året endast finkornigare lerslam. Under ett år afsatte sig sålunda på hafsbottnen utanför flodmynningen ett sand- och ett lerskikt; nästa år upprepades samma afsättning i nu angifven följd o. s. v. det ena året efter det andra. Den så afsatta leran blir således årshvarfvig. Stundom finner man i densamma skal af en mussla, Yoldia arctica Gray, som nu lefver utanför flodmynningarna i Finnmarkens fjordar. Hithörande leror äro sålunda ishafsleror. Tiden efter istiden (postglacial tid). Klimatet förbättrades. Isranden drog sig allt längre norrut, från S. in öfver Småland. Härvid höjde sig S.; de af Ishafvet betäckta kustremsorna torrlades; de södra delarna af S. lågo ungefär 8 m. högre öfver hafsytan än i våra dagar, eller m. a. o., endast obetydliga rester af Öresund lågo betäckta af vatten, under det att S. och Själland trädde i direkt förbindelse med hvarandra genom de torrlagda södra delarna af Öresund. Då samtidigt Bältens södra del afspärrades, kunde salt vatten ej inkomma i Östersjön, hvarför denna, matad med smältvatten från glaciärer och landis, småningom förvandlades till en insjö med sött vatten och med för sådant vatten karakteristiska djurformer, bl. a. Ancylus fluriatilis L. Denna period kallas Östersjöns insjötid l. Ancylustiden. Nämnda Ancylushöjning åtföljdes af en sänkning af Syd-Sverige, hvarigenom delar af S:s kustremsa liksom också dess relativa lågslätter åter betäcktes af hafvet, till ungefär den utsträckning kartan (fig. 10) söker ange. En strandvall från

Fig. 10. Skåne under litorinasänkningen.

denna tid ha vi i den s. k. Järavallen, som, följande S:s kustlinje, i Syd-Skåne ligger ung. 6 m. och i Nord-Skåne ung. 12 m. öfver den nuv. hafsytans nivå. Genom denna sänkning öppnades åter vattenvägarna till Östersjön genom Öresund och Bälten. Salt vatten strömmade så in i Östersjön, förvandlande Ancylussjön till en hafsarm med salt vatten, som öfversvämmade Kristianstadsslätten, liksom Kattegatt gick in öfver Ängelholms- och Höganässlätten. I de djupare delarna af detta haf afsattes lera, närmare stränderna sand och grus. Efter de i dessa aflagringar inlagrade skalen af strandsnäckan, Litorina litorea L., kallas desamma litorinasand, resp. -grus eller -lera. Förutom strandsnäckan träffas i Järavallen skal af hjärtmusslan, ben och horn af kronhjort, rådjur, uroxe, rester af delfin och torsk, af björk, asp o. s. v. samt oslipade flintvapen och flintspån i mängd, bitar af lerkärl samt förkolade trärester. Stenåldersmänniskan inkom sålunda till S., redan innan litorinasänkningen nått sitt maximum. Sedan detta maximum var nådt, inträdde åter en höjning af S., den postglacialt recenta, som pågår ännu i våra dagar. Ehuru denna för Syd-Skånes del redan för långa tider sedan synes vara afstannad, gör den sig ännu märkbart, om än svagt, gällande i norra S. -- Under de senare skedena af den senglaciala tiden voro moränkullarna klädda af en högnordisk buskvegetation. I samband med den betydande klimatförbättringen vid öfvergången från glacial till postglacial tid efterträddes denna buskvegetation af större sammanhängande skogssamhällen bestående af björk, fur- och ekskogar med den för dessa karakteristiska underskogen. Rester af dessa växter insvämmades i den på moränsjöarnas bottenlera afsatta gyttjan och lämna den organiska grundvalen för S:s genom igenvallning af sagda moränsjöar bildade torfmossar. De nyss nämnda postarktiska skogarna ha sedermera delvis undanträngts i s. af boken, i n. af granen. -- Sammanfattande arbeten rörande S:s geologi: E. Erdmann, "De skånska stenkolsfälten och deras