tillgodogörande" (i "Sveriges geol. unders.", ser. C, a, n:r 6, 1911--15), A. Hennig, "Geologische führer durch Schonen" (1900) och "Drag ur Skånes geologiska och geografiska utvecklingshistoria" (i "Skrifter af de skånska hushållningssällskapen vid deras hundraårsjubileum, 1914", 1914), A. Törnebohm och A. Hennig, "Beskrifning till berggrundskartan i 1: 200,000" (i "Sveriges geol. unders.", ser. A l, a, blad l och 2, 1904), och A. G. Nathorst, "Sveriges geologi" (1894). A. Hng. Folkmängd. Förvaltning m. m. Folkmängden uppgick vid nyåret 1916 till 710,887 pers., d. v. s. utgjorde 12,5 proc. eller 1/8 af rikets folkmängd, medan landskapet utgör endast 2,57 proc. af hela rikets areal utom de stora sjöarna. Folkmängdstätheten är 65 pers. per kvkm. land. Af dessa 710,887 pers. tillhörde 237,239 eller 1/3 stadsbefolkningen, som i hela riket utgör 27,7 proc. af rikets folkmängd. Vid 1800-talets början hade landskapet 258,737 inv. eller 11 proc. af rikets folkmängd (2,347,303 pers.). Af dessa bodde 19,468 pers. (7,8 proc.) i städer. Ökningen har varit något större i S. än i det öfriga Sverige: 15,1 promille årligen mot 12,4 promille i hela landet. Om folkdräkterna se Folkdräkt och pl. I där. -- S., förut ett generalguvernement, delades 1719 i två län: Malmöhus län och Kristianstads län. Vid denna delning fördes Hälsingborg och Landskrona till Kristianstads län, men på grund af en riksdagens skrifvelse fingo länen genom k. resol. 24 maj 1720 sitt nuv. omfång, hvari endast smärre öfverflyttningar vid gränsen gjort någon ändring. Länen omfatta 10 fögderier, 13 städer och 384 landskommuner. I ecklesiastikt hänseende ingår landskapet i Lunds stift, hvaraf det bildar 21 kontrakt, fördelade i 218 pastorat, omfattande 382 lands- och 15 stadsförsamlingar; i judiciellt afseende delas det i 13 domsagor under Hofrätten öfver Skåne och Blekinge; det tillhör Första arméfördelningen. Om S:s militärförhållanden må nämnas, att kort tid efter dess införlifning med Sverige förlades där två genom värfning i gamla Sverige uppsatta kavalleriregementen, hvilka sedan indelades på rusthåll och blefvo Norra och Södra Skånska kavalleriregementena (nuv. Skånska husar- och dragonregementena). F. ö. uppsatte S. endast värfvade trupper ända till 1812, då (genom k. br. 10 dec. 1811) Norra och Södra Skånska infanteriregementena uppsattes. S. hade 1810 underkastats extra rotering (se d. o.) med skyldighet för rotehållarna att i fredstid betala vakansafgift (6 tnr spannmål för hvarje nummer). Genom öfverenskommelse med rotehållarna blef nu denna rotering effektiv. Utom dessa trupper uppsätter S. Kronprinsens husarregemente och, tillika med Blekinge, Halland och Kronobergs län, Wendes artilleriregemente och Skånska trängkåren. S. sänder 18 riksdagsmän till Första kammaren och 28 till Andra. Inom landskapet ligger ett universitet, i Lund. S. är genomkorsadt af järnvägar med en banlängd 1917 af 1,649 km. (342 km. statens, 1,307 km. enskilda), d. v. s. 14,61 km. på 100 kvkm. Se f. ö. artiklarna Kristianstads län och Malmöhus län. Landskapets vapen (fig. 1): I guldfält krönt griphufvud med hals, rödt (k. resol. 30 maj 1884). Litt.: Topografiskt och kulturhistoriskt beskrifna äro Göinge (1745), Oxie (1754) och Järrestad (1760) af Sv. Lagerbring, Villands härad (1751--52) af P. Munck, Bara (1797; omtryckt i "Ur de nord. folkens lif. 1" utg. af A. Hazelius) af J. F. Svanander samt i senare tid Skytts (1847) af N. Lovén, Vemmenhögs af P. Nilsson (i "Saml. till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning" 1871) och af P. Asp (1892), Ingelstads (1876) af N. G. Bruzelius, m. fl. trakter. Om monografier öfver de särskilda städerna se art. om dessa. Se äfven E. Thysell, "En bok om S." (1916). En skånsk bibliografi har O. Cappelin lämnat i "Hvar finnes S. beskrifvet?" (1909). Om den viktigare historiska litteraturen se sp. 1321--22. Wbg. C. O. N. Folkspråket i S. är en af de tre hufvuddialekter, i hvilka redan forndanskan splittrat sig. Det röjer sin släktskap med danskan, med hvilken det haft en lång utvecklingsperiod gemensam, såväl i ljudförhållanden som i ordförråd och böjning, i synnerhet i södra och västra delarna af provinsen. I olika trakter mycket skiftande, kännetecknas dialekten af bl. a. följande drag. d bortfaller efter vokal och efter r (ria rida, sä säd, går och gaur gård); ld, nd assimileras till ll, nn (våll våld, vänna vända). I många fall öfvergår dock nd, liksom nn, till n͡g eller i södra S. efter mjuk vokal till n͡j (hung hund, bungen bunden, fungen funnen, benga och binja binda, fenga och finja finna, söng och synj synd). g efter vokal behandlas ungefär som i da., t. ex. have hage, sav såg, våva och vaua våga; ru råg; väj och väjj väg, äfven löjn lögn etc. Efter l och r bortfalla i allmänhet g och v (tal talg, sår sorg, hal half, skar skarf) och i söder vanligen j efter l, n, r (sjilla skilja, vänna vänja, spörra spörja). t öfvergår efter vokal till d (mad mat, bida bita; i svagt betonad stafvelse har dock Ö. Göinge kvar t: meet mycket), k och p motsvaras i norra och mellersta S. i samma ställning af g och b (aga åka, rig rik, söga söka, gaba gapa, sliba slipa); i södra delen finnes g för k efter hård vokal, hvaremot efter mjuk g vidare utvecklats till d͡j (i Järrestad, Ingelstad och Harjager) eller j; p (b) åter motsvaras här såväl efter hård som mjuk vokal af v, hvilket senare förekommer äfven utefter hela västkusten, sålunda t. ex. aga åka, klog klok, ridj och rij rik, södja och söja söka, gava gapa, sliva slipa. För södra S. karakteristiska äro dessutom t͡j- och d͡j-ljud för kk och gg samt n͡j för ng efter mjuk vokal, t. ex. stittje stycke, rättja räcka, väddj vägg, sjyddje skugga, rinj ring; äfvenså t͡j för k efter mjuk vokal + l, n, r, t. ex. miltj mjölk, täntja tänka, lärtja lärka. -- I motsats till da. har Skånedialekten i allmänhet a (ej e) i svagt betonad stafvelse. Undantag göra endast Skytts-målet samt i Ö. Göinge svaga fem. på a (tjiste kista). Öppet a finnes ofta för riksspråkets slutna (fad fat) samt har framför r ej sällan inträdt i st. f. andra vokaler, i synnerhet ä (varre värre, farj färg, tjartja kyrka), liksom y för ljudförbindelsen ju i flera fall såsom i da., särskildt hos äldre personer (by bjuda, sya sjuda, lyva ljuga). Under det i södra S. flera vokalljud, såsom å och slutet a, ha ett diftongartadt uttal, men egentliga diftonger saknas, kännetecknas mellersta, norra och i synnerhet