Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordöstra delen af stor rikedom på sådana. Sålunda
au för å; ai, åi (östra delen t. o. m. Gärds) och
äu (vissa trakter af V. Göinge) för sv. långt e,
t. ex. raua råda, bain, båin och bäun ben, sai
och såi se, bråiv bref; vidare i Göingehäradena och
Villand ai och äi för ä, t. ex. hail häl, haist häst,
läigga lägga, häinga hänga o. s. v. På diftongområdet
ersattes flerstädes hv af eng. w, som förekommer
äfven i förbindelserna kw (kwenga kvinna), sw, sjw
(swin och sjwin, äfven t. ex. i Villand sjin svin),
tw, tjw (twau och tjwau två). S. k. skorrande
r är visserligen det allmänt brukade r-ljudet;
dock höres tungspets-r i Ö. Göinge, delvis i
Villand, V. Göinge och N. Åsbo. rn, rs och rt
kunna, åtminstone i Ö. Göinge, sammansmälta till
supradentalt n, s, t. – I afseende på ordböjningen
märkes: subst. best. form. mask. och fem. på n,
neutr. på d; i plur. på ar bortkastas r. Verben ha
sup. och part. neutr. på d, 1:a konj. impf. på a
(kalla, ej kallade). På diftongområdet samt i ö. ned
mot Ystad finnes fullständig pluralböjning, men
f. ö. plur. = sing. Liksom i vissa punkter i fonetiskt
hänseende intar emellertid munarten i nordöstra S.,
hvilken i allt hufvudsakligt torde öfverensstämma med
Värendsmålet, äfven härutinnan en undantagsställning
från den öfriga delen af landskapet. Sålunda har
Ö. Göinge (liksom ock angränsande trakt af Blekinge)
sing. fem. best. form på na (klåkkena klockan),
neutr. på t (tapet l. tarpet torpet), sup. och
neutr. part. på t (fautt fått, kallat), impf. på ade
(kallade), dessutom oftast äfven 1:a pers. plur. på
n (vi kallen, vi kalladen). Obestämda artikeln har
fem. åina. Den gamla adjektivändelsen er, som annars
utan åtskillnad tillägges mask. och fem., tillkommer
här endast mask. Här och där, t. ex. i V. Göinge,
förekommer en 2:a pers. sing. på st (faurstu får du,
vellstu vill du). – Accentuationen är öfverallt den
vanliga svenska (en- och tvåstafvighetsaccent), utom
i sammansättningar, hvilkas första led är enstafvig;
dessa ha vanligen, särskildt i södra delen, tonen
på sista leden (hotå’ng hoftång, bygáda bygata). I
musikaliskt hänseende utmärker sig dialekten genom
fallande tonskala. – På två områden har språket
varit föremål för grundligare undersökning: af
N. Olséni ("S. Luggudemålets ljudlära", 1887) och
G. Billing ("Åsbomålets ljudlära", 1889), båda i
tidskr. "Sv. landsmålen". Jfr äfven J. Swenning,
"Utvecklingen af samnordiskt æi i sydsvenska mål"
(1910), och E. Wigforss, "Södra Hallands folkmål"
(1913), bägge i nämnda tidskrift. Värdefulla samlingar
af ordförrådet ha lämnats af J. E. Rietz i hans
förtjänstfulla arbete "Svenskt dialektlexikon"
(1867) samt af H. P. Klinghammer (i ("Minnen från
1829–1839", Lund 1841, och "Skånskt dialektlexikon",
i manuskript förvaradt å Lunds Univ:s bibl.). Skånska
landsmålsföreningens rätt betydande samlingar till
en ordbok öfver Skånemålen böra i detta sammanhang
omnämnas. En del "Visor och verser på Skånska
landskapsmål" från 1700-talet är af M. Weibull
samlad och utgifven i "Saml. till Skånes historia,
fornkunskap och beskrifning" (1871). I nyare
tid ha de olika munarterna flitigt användts i
tryck af Eva Wigström vid uppteckningar af sagor,
H. Wranér i folklifsskildringar, m. fl. författare.
A. M.
Förhistoria. En naturlig följd af S:s läge är, att
det blef en del af Skandinaviska halfön, som först
befolkades. Detta egde rum under den äldre stenåldern
(tidig neolitisk tid), sannolikt redan under den
s. k. Ancylustiden (se ofvan, sp. 1307–08), då den
skånska jorden efter inlandsisens afsmältning höjde
sig så ansenligt, att en landbrygga förenade densamma
med de danska öarna. De första fullt säkra bevisen
för människans invandring härröra från den därpå
följande sänkningsperioden, den s. k. Litorinatiden
(se ofvan, sp. 1308), från hvilken rester af
boplatser bevarats i strandvallarna längs S:s
kuster. En dylik boplats, härrörande från slutet
af äldre stenåldern och af särdeles stort intresse,
är belägen vid Soldattorpet, på gränsen mellan Malmö
och Limhamn. I aflagringarna djupare ned i den ett
par meter höga strandvallen ha svallade flintredskap
från betydligt äldre tid påträffats. Under denna
den oslipade flintans tid, hvars slut anses ligga
omkr. 6,000 år tillbaka, lifnärde sig befolkningen
hufvudsakligen af jakt och fiske. Från de vid hafvet
belägna boplatserna drogo sig invånarna under yngre
stenåldern, den slipade flintans tid, så småningom
inåt landet, till en början följande vattendragen
och sjöarna. Åkerbruket blef alltmera kändt,
och därmed följde den fasta bosättningen. Under
dös-tiden, som omfattar förra hälften af tredje
årtusendet f. Kr., sträcker sig bebyggelsen öfver
hela provinsen, och många fynd ha påträffats i alla
dess härad. Särskildt karakteristiskt för S. är det
betydande antal stora stenkammargrafvar från dös-
och gånggriftstiden, som förekomma i kusttrakterna,
säkra vittnesbörd om en fast bebyggelse, samt mängden
af boplatser från sistnämnda kulturperiod. Om
den för stenålderskronologien ytterst viktiga
flintkulturens utsträckning i S. vittnar bl. a. den
omständigheten, att ojämförligt större delen af de
i Sverige påträffade flintredskapen har funnits i
S. Denna högtstående flintkultur har sin orsak dels
i den tidiga och omfattande bebyggelsen och framför
allt uti flintans förekomst i S:s kritlager, där den
t. o. m. vid Kvarnby och S. Sallerup, strax ö. om
Malmö, gett upphof till en särskild grufindustri. Från
dessa trakter liksom från Limhamn exporterades
flintan, ofta i form af halffärdiga redskap,
till det öfriga Sverige. På grund af frånvaron af
skelettfynd från äldre stenåldern är intet kändt
angående raskaraktären hos det folk, som först
invandrade till S. Med säkerhet kan man endast veta,
att våra egna förfäder bebott landet ända sedan yngre
stenåldern. När den rasblandning, som kan konstateras
i våra äldsta skelettfynd, egt rum, är ej möjligt
att afgöra. Däremot har man ansett, att de speciellt
för germanerna karakteristiska dragen utbildats
eller stadgats hos befolkningen i S. och de öfriga
landssträckorna kring västra Östersjöbäckenet. Redan
under gånggriftstiden, som föregår hällkisttiden,
stenålderns yngsta period, hade man i S. kännedom om
vapen af metall. Materialet i dessa utgjordes ännu
ej af brons, utan af koppar. Denna kopparålder, som
sammanfaller med slutet af stenåldern, är relativt
mycket rikt representerad inom landskapet. Så är äfven
fallet med själfva bronsåldern, hvilken tar sin början
i midten af 18:e årh. f. Kr. En mängd fynd af grafvar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
