nordöstra delen af stor rikedom på sådana. Sålunda au för å; ai, åi (östra delen t. o. m. Gärds) och äu (vissa trakter af V. Göinge) för sv. långt e, t. ex. raua råda, bain, båin och bäun ben, sai och såi se, bråiv bref; vidare i Göingehäradena och Villand ai och äi för ä, t. ex. hail häl, haist häst, läigga lägga, häinga hänga o. s. v. På diftongområdet ersattes flerstädes hv af eng. w, som förekommer äfven i förbindelserna kw (kwenga kvinna), sw, sjw (swin och sjwin, äfven t. ex. i Villand sjin svin), tw, tjw (twau och tjwau två). S. k. skorrande r är visserligen det allmänt brukade r-ljudet; dock höres tungspets-r i Ö. Göinge, delvis i Villand, V. Göinge och N. Åsbo. rn, rs och rt kunna, åtminstone i Ö. Göinge, sammansmälta till supradentalt n, s, t. -- I afseende på ordböjningen märkes: subst. best. form. mask. och fem. på n, neutr. på d; i plur. på ar bortkastas r. Verben ha sup. och part. neutr. på d, 1:a konj. impf. på a (kalla, ej kallade). På diftongområdet samt i ö. ned mot Ystad finnes fullständig pluralböjning, men f. ö. plur. = sing. Liksom i vissa punkter i fonetiskt hänseende intar emellertid munarten i nordöstra S., hvilken i allt hufvudsakligt torde öfverensstämma med Värendsmålet, äfven härutinnan en undantagsställning från den öfriga delen af landskapet. Sålunda har Ö. Göinge (liksom ock angränsande trakt af Blekinge) sing. fem. best. form på na (klåkkena klockan), neutr. på t (tapet l. tarpet torpet), sup. och neutr. part. på t (fautt fått, kallat), impf. på ade (kallade), dessutom oftast äfven 1:a pers. plur. på n (vi kallen, vi kalladen). Obestämda artikeln har fem. åina. Den gamla adjektivändelsen er, som annars utan åtskillnad tillägges mask. och fem., tillkommer här endast mask. Här och där, t. ex. i V. Göinge, förekommer en 2:a pers. sing. på st (faurstu får du, vellstu vill du). -- Accentuationen är öfverallt den vanliga svenska (en- och tvåstafvighetsaccent), utom i sammansättningar, hvilkas första led är enstafvig; dessa ha vanligen, särskildt i södra delen, tonen på sista leden (hotå'ng hoftång, bygáda bygata). I musikaliskt hänseende utmärker sig dialekten genom fallande tonskala. -- På två områden har språket varit föremål för grundligare undersökning: af N. Olséni ("S. Luggudemålets ljudlära", 1887) och G. Billing ("Åsbomålets ljudlära", 1889), båda i tidskr. "Sv. landsmålen". Jfr äfven J. Swenning, "Utvecklingen af samnordiskt æi i sydsvenska mål" (1910), och E. Wigforss, "Södra Hallands folkmål" (1913), bägge i nämnda tidskrift. Värdefulla samlingar af ordförrådet ha lämnats af J. E. Rietz i hans förtjänstfulla arbete "Svenskt dialektlexikon" (1867) samt af H. P. Klinghammer (i ("Minnen från 1829--1839", Lund 1841, och "Skånskt dialektlexikon", i manuskript förvaradt å Lunds Univ:s bibl.). Skånska landsmålsföreningens rätt betydande samlingar till en ordbok öfver Skånemålen böra i detta sammanhang omnämnas. En del "Visor och verser på Skånska landskapsmål" från 1700-talet är af M. Weibull samlad och utgifven i "Saml. till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning" (1871). I nyare tid ha de olika munarterna flitigt användts i tryck af Eva Wigström vid uppteckningar af sagor, H. Wranér i folklifsskildringar, m. fl. författare. A. M. Förhistoria. En naturlig följd af S:s läge är, att det blef en del af Skandinaviska halfön, som först befolkades. Detta egde rum under den äldre stenåldern (tidig neolitisk tid), sannolikt redan under den s. k. Ancylustiden (se ofvan, sp. 1307--08), då den skånska jorden efter inlandsisens afsmältning höjde sig så ansenligt, att en landbrygga förenade densamma med de danska öarna. De första fullt säkra bevisen för människans invandring härröra från den därpå följande sänkningsperioden, den s. k. Litorinatiden (se ofvan, sp. 1308), från hvilken rester af boplatser bevarats i strandvallarna längs S:s kuster. En dylik boplats, härrörande från slutet af äldre stenåldern och af särdeles stort intresse, är belägen vid Soldattorpet, på gränsen mellan Malmö och Limhamn. I aflagringarna djupare ned i den ett par meter höga strandvallen ha svallade flintredskap från betydligt äldre tid påträffats. Under denna den oslipade flintans tid, hvars slut anses ligga omkr. 6,000 år tillbaka, lifnärde sig befolkningen hufvudsakligen af jakt och fiske. Från de vid hafvet belägna boplatserna drogo sig invånarna under yngre stenåldern, den slipade flintans tid, så småningom inåt landet, till en början följande vattendragen och sjöarna. Åkerbruket blef alltmera kändt, och därmed följde den fasta bosättningen. Under dös-tiden, som omfattar förra hälften af tredje årtusendet f. Kr., sträcker sig bebyggelsen öfver hela provinsen, och många fynd ha påträffats i alla dess härad. Särskildt karakteristiskt för S. är det betydande antal stora stenkammargrafvar från dös- och gånggriftstiden, som förekomma i kusttrakterna, säkra vittnesbörd om en fast bebyggelse, samt mängden af boplatser från sistnämnda kulturperiod. Om den för stenålderskronologien ytterst viktiga flintkulturens utsträckning i S. vittnar bl. a. den omständigheten, att ojämförligt större delen af de i Sverige påträffade flintredskapen har funnits i S. Denna högtstående flintkultur har sin orsak dels i den tidiga och omfattande bebyggelsen och framför allt uti flintans förekomst i S:s kritlager, där den t. o. m. vid Kvarnby och S. Sallerup, strax ö. om Malmö, gett upphof till en särskild grufindustri. Från dessa trakter liksom från Limhamn exporterades flintan, ofta i form af halffärdiga redskap, till det öfriga Sverige. På grund af frånvaron af skelettfynd från äldre stenåldern är intet kändt angående raskaraktären hos det folk, som först invandrade till S. Med säkerhet kan man endast veta, att våra egna förfäder bebott landet ända sedan yngre stenåldern. När den rasblandning, som kan konstateras i våra äldsta skelettfynd, egt rum, är ej möjligt att afgöra. Däremot har man ansett, att de speciellt för germanerna karakteristiska dragen utbildats eller stadgats hos befolkningen i S. och de öfriga landssträckorna kring västra Östersjöbäckenet. Redan under gånggriftstiden, som föregår hällkisttiden, stenålderns yngsta period, hade man i S. kännedom om vapen af metall. Materialet i dessa utgjordes ännu ej af brons, utan af koppar. Denna kopparålder, som sammanfaller med slutet af stenåldern, är relativt mycket rikt representerad inom landskapet. Så är äfven fallet med själfva bronsåldern, hvilken tar sin början i midten af 18:e årh. f. Kr. En mängd fynd af grafvar,