Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redskap och vapen vittnar om bebyggelsens
täthet. Enstaka guldfynd förekomma redan tidigt. De
väldiga grafhögar, som, följande höjdsträckningarna,
sätta sin prägel på slättlandskapet, härröra i
regel från denna period. I bottnen gömma de ofta
en stenåldersgraf, och i den omgifvande terrängen
kunna brandgrafvar från såväl brons- som järnåldern
anträffas; de utgöra sålunda ett slags kyrkogårdar
af hög ålder och med betydande utsträckning i
tiden. Vanligen äro de uppförda af mylla och grus,
men stundom bestå de af stora stenrösen. Så är
t. ex. fallet med Nordens märkligaste bronsåldersgraf,
den med invändiga ristningar prydda stenkammaren
i Kivik (se Kiviksmonumentet), belägen vid S:s
östkust. Liknande ristningar förekomma äfven å
fasta berghällar i sydöstra delen af S., t. ex. vid
Järrestad och Simrislund helt nära Simrishamn. De
å dessa hällristningar ofta förekommande, med många
roddare försedda fartygsbilderna visa, att de redan
under stenåldern existerande förbindelserna med
kontinenten, tidigast öfver Danmark, men sedermera
äfven direkt öfver Bornholm, bibehöllos och utvidgades
under bronsåldern, ett förhållande, som bestyrkes
af importerade grafformer och fornsaker. Under den
följande perioden utsträcktes dessa långfärder
ytterligare åt både ö. och v., hvarom fynd af
fornsaker och mynt jämte inskrifter å runstenar
vittna. Enstaka föremål af järn ha påträffats i
skånska grafvar från senare delen af bronsåldern,
men först under 6:e årh. f. Kr. fick denna metall en
så allmän användning, att järnåldern kan anses ha
börjat. Medan denna period, hvad fynden beträffar,
i regel är den mest dominerande af de förhistoriska
åldrarna i det öfriga Sverige, är förhållandet
omvändt i S. Orsaken härtill kan måhända ligga i
grafvarnas enkla form och ytliga läge, hvarigenom
innehållet ofta förstörts af plogen, samt i den
omständigheten, att jordmånen möjligen varit
mindre lämplig för bevarandet af föremål utaf
järn. Bidragande orsaker kunna äfven vara periodiska
affolkningar och säkerligen, mot slutet af järnåldern,
en förenkling af grafskicket under påverkan af
kristna grafseder, hvartill kommer, att kristendomen
relativt tidigt vunnit insteg i S. Vittnesbörd härom
bära bl. a. med kors och kristna sentenser ristade
runstenar samt den omständigheten, att Adam af Bremen,
som på 1070-talet i "Gesta hammaburgensis ecclesiæ
pontificum" skildrade kyrkliga förhållanden i S.,
omtalar, att redan då funnos öfver 300 kyrkor i S. Det
märkligaste af dylika skånska runminnesmärken är det
s. k. Hunnestadsmonumentet, urspr. rest i Hunnestad
ej långt från Ystad, af hvars åtta stenar nu endast
tre, lyckligtvis de viktigaste, finnas i behåll
(i Lunds univ:s hist. museum). Jämte ett stort
antal runstenar finns från samma period, i olika
delar af S., en mängd bautastenar, domarringar
och skeppssättningar, af hvilka den ståtligaste
är den på strandkullarna monumentalt belägna
skeppssättningen vid Kåseberga 20–30 km.
ö. om Ystad.
O. R.
Historia. Det förr allmänt antagna sambandet
mellan namnet S. och Sca(n)dinavia är minst sagdt
tvifvelaktigt. Fastmer torde Skán-ey (liksom flera
andra nordiska ortnamn) innehålla isl. skán, "skorpa",
"skorpformig formation" (Lindroth). Redan då den i egentlig mening historiska
tiden – vid pass år 800 – börjar, är S. en del af
danska konungariket, hvilket tydligen har sin grund i
dåv. geografiska förhållanden. S. hade sjövägen bekväm
förbindelse med de öfriga danska landsdelarna, under
det att otillgängliga skogstrakter skilde det från det
egentliga Sverige. S:s deltagande i vikingafärderna
har alltså skett i samband med det öfriga Danmarks,
och särskildt kan härvid påpekas, att en mängd skånska
ortnamn har motsvarigheter i Normandie. Kristendomen
synes på allvar ha börjat tränga fram i S. under Sven
Tveskäggs regering (omkr. 985–1014); från denna tid
omtalas den från England komne biskop Godebald som
en "lärare" i S. Under Knut den stores tid namnes
Bernhard som biskop i S.; jämte biskopssätet i Lund
inrättades under Egino (d. 1072) ett annat i Dalby,
hvilket synes ha haft till sin egentliga uppgift att
arbeta vidare på kristendomens utbredning. Efter
några få år förenades de båda biskopssätena till
ett i Lund under Egino. Genom den af Egino bedrifna
missionsverksamheten i Blekinge sammanknöts detta
landskap närmare med S. och därigenom med Danmark,
under det att det i äldre tider stått i förbindelse
med svenska riket. Då det lundensiska stiftet dessutom
omfattade Halland och Bornholm, närmades därigenom
alla de danska landskapen ö. om Öresund och Kattegatt
i kyrkligt och kulturellt hänseende till S. Då
Danmark vid pass 1100 och i förbindelse därmed hela
den skandinaviska Norden lösgjordes från beroendet
af ärkestolen i Bremen och ett ärkebiskopssäte
inrättades i Lund, förlades därigenom till S. den
förnämsta kyrkliga medelpunkten för Danmark och
för en tid för hela Norden; vid Lund hyllades
konungarna å S:s vägnar, och i Lunds domkyrka äro
flera af Danmarks konungar krönta. Under 1000-talet
hade S. varit skådeplats för vissa af vapenskiftena
mellan Knut den store och de båda andre nordiske
konungarna, Olof den helige och Anund Jakob; framför
allt märkes slaget vid Helgeå. Under krigen mellan
de danske furstarna under 1100-talet var S. ofta
krigsskådeplats; där utkämpades 1134 slaget vid
Foteviken (den nuv. Höllviken) ö. om Skanör och några
år senare slaget vid Tjuta (i närheten af den viktiga
öfvergången af Råån vid Tågarp). Den i detta slag
besegrade Olaf Haraldsson och, som det vill synas,
hans ättgren hade säkerligen ett visst stöd och
tillhåll i S. Vid riksdelningen mellan Sven Grade,
Knut Valdemarsson och Valdemar den store erhöll den
förstnämnde de östansundska landskapen, men genom
de påföljande händelserna och slaget på Gradeheden
(1157) uppgick S. åter i det förenade Danmark. I
dessa inbördesstrider hade ärkebiskopen i Lund,
Eskil, spelat en betydande politisk roll. I den
följande tiden märkes i S. en kraftig opposition mot
konungadömet och kyrkan, hvilka båda voro stadda
i stark utveckling och verkade i riksenande och
kultiverande riktning. Motståndet i S. betingades
af en stark provinsiell partikularism och en viss
därmed sammanhängande, på samhällsförhållanden af mera
primitiv natur grundad motspänstighet mot påtvingandet
af ett fullt genomfördt katolsk-kyrkligt system, öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
