redskap och vapen vittnar om bebyggelsens täthet. Enstaka guldfynd förekomma redan tidigt. De väldiga grafhögar, som, följande höjdsträckningarna, sätta sin prägel på slättlandskapet, härröra i regel från denna period. I bottnen gömma de ofta en stenåldersgraf, och i den omgifvande terrängen kunna brandgrafvar från såväl brons- som järnåldern anträffas; de utgöra sålunda ett slags kyrkogårdar af hög ålder och med betydande utsträckning i tiden. Vanligen äro de uppförda af mylla och grus, men stundom bestå de af stora stenrösen. Så är t. ex. fallet med Nordens märkligaste bronsåldersgraf, den med invändiga ristningar prydda stenkammaren i Kivik (se Kiviksmonumentet), belägen vid S:s östkust. Liknande ristningar förekomma äfven å fasta berghällar i sydöstra delen af S., t. ex. vid Järrestad och Simrislund helt nära Simrishamn. De å dessa hällristningar ofta förekommande, med många roddare försedda fartygsbilderna visa, att de redan under stenåldern existerande förbindelserna med kontinenten, tidigast öfver Danmark, men sedermera äfven direkt öfver Bornholm, bibehöllos och utvidgades under bronsåldern, ett förhållande, som bestyrkes af importerade grafformer och fornsaker. Under den följande perioden utsträcktes dessa långfärder ytterligare åt både ö. och v., hvarom fynd af fornsaker och mynt jämte inskrifter å runstenar vittna. Enstaka föremål af järn ha påträffats i skånska grafvar från senare delen af bronsåldern, men först under 6:e årh. f. Kr. fick denna metall en så allmän användning, att järnåldern kan anses ha börjat. Medan denna period, hvad fynden beträffar, i regel är den mest dominerande af de förhistoriska åldrarna i det öfriga Sverige, är förhållandet omvändt i S. Orsaken härtill kan måhända ligga i grafvarnas enkla form och ytliga läge, hvarigenom innehållet ofta förstörts af plogen, samt i den omständigheten, att jordmånen möjligen varit mindre lämplig för bevarandet af föremål utaf järn. Bidragande orsaker kunna äfven vara periodiska affolkningar och säkerligen, mot slutet af järnåldern, en förenkling af grafskicket under påverkan af kristna grafseder, hvartill kommer, att kristendomen relativt tidigt vunnit insteg i S. Vittnesbörd härom bära bl. a. med kors och kristna sentenser ristade runstenar samt den omständigheten, att Adam af Bremen, som på 1070-talet i "Gesta hammaburgensis ecclesiæ pontificum" skildrade kyrkliga förhållanden i S., omtalar, att redan då funnos öfver 300 kyrkor i S. Det märkligaste af dylika skånska runminnesmärken är det s. k. Hunnestadsmonumentet, urspr. rest i Hunnestad ej långt från Ystad, af hvars åtta stenar nu endast tre, lyckligtvis de viktigaste, finnas i behåll (i Lunds univ:s hist. museum). Jämte ett stort antal runstenar finns från samma period, i olika delar af S., en mängd bautastenar, domarringar och skeppssättningar, af hvilka den ståtligaste är den på strandkullarna monumentalt belägna skeppssättningen vid Kåseberga 20--30 km. ö. om Ystad. O. R. Historia. Det förr allmänt antagna sambandet mellan namnet S. och Sca(n)dinavia är minst sagdt tvifvelaktigt. Fastmer torde Skán-ey (liksom flera andra nordiska ortnamn) innehålla isl. skán, "skorpa", "skorpformig formation" (Lindroth). Redan då den i egentlig mening historiska tiden -- vid pass år 800 -- börjar, är S. en del af danska konungariket, hvilket tydligen har sin grund i dåv. geografiska förhållanden. S. hade sjövägen bekväm förbindelse med de öfriga danska landsdelarna, under det att otillgängliga skogstrakter skilde det från det egentliga Sverige. S:s deltagande i vikingafärderna har alltså skett i samband med det öfriga Danmarks, och särskildt kan härvid påpekas, att en mängd skånska ortnamn har motsvarigheter i Normandie. Kristendomen synes på allvar ha börjat tränga fram i S. under Sven Tveskäggs regering (omkr. 985--1014); från denna tid omtalas den från England komne biskop Godebald som en "lärare" i S. Under Knut den stores tid namnes Bernhard som biskop i S.; jämte biskopssätet i Lund inrättades under Egino (d. 1072) ett annat i Dalby, hvilket synes ha haft till sin egentliga uppgift att arbeta vidare på kristendomens utbredning. Efter några få år förenades de båda biskopssätena till ett i Lund under Egino. Genom den af Egino bedrifna missionsverksamheten i Blekinge sammanknöts detta landskap närmare med S. och därigenom med Danmark, under det att det i äldre tider stått i förbindelse med svenska riket. Då det lundensiska stiftet dessutom omfattade Halland och Bornholm, närmades därigenom alla de danska landskapen ö. om Öresund och Kattegatt i kyrkligt och kulturellt hänseende till S. Då Danmark vid pass 1100 och i förbindelse därmed hela den skandinaviska Norden lösgjordes från beroendet af ärkestolen i Bremen och ett ärkebiskopssäte inrättades i Lund, förlades därigenom till S. den förnämsta kyrkliga medelpunkten för Danmark och för en tid för hela Norden; vid Lund hyllades konungarna å S:s vägnar, och i Lunds domkyrka äro flera af Danmarks konungar krönta. Under 1000-talet hade S. varit skådeplats för vissa af vapenskiftena mellan Knut den store och de båda andre nordiske konungarna, Olof den helige och Anund Jakob; framför allt märkes slaget vid Helgeå. Under krigen mellan de danske furstarna under 1100-talet var S. ofta krigsskådeplats; där utkämpades 1134 slaget vid Foteviken (den nuv. Höllviken) ö. om Skanör och några år senare slaget vid Tjuta (i närheten af den viktiga öfvergången af Råån vid Tågarp). Den i detta slag besegrade Olaf Haraldsson och, som det vill synas, hans ättgren hade säkerligen ett visst stöd och tillhåll i S. Vid riksdelningen mellan Sven Grade, Knut Valdemarsson och Valdemar den store erhöll den förstnämnde de östansundska landskapen, men genom de påföljande händelserna och slaget på Gradeheden (1157) uppgick S. åter i det förenade Danmark. I dessa inbördesstrider hade ärkebiskopen i Lund, Eskil, spelat en betydande politisk roll. I den följande tiden märkes i S. en kraftig opposition mot konungadömet och kyrkan, hvilka båda voro stadda i stark utveckling och verkade i riksenande och kultiverande riktning. Motståndet i S. betingades af en stark provinsiell partikularism och en viss därmed sammanhängande, på samhällsförhållanden af mera primitiv natur grundad motspänstighet mot påtvingandet af ett fullt genomfördt katolsk-kyrkligt system, öfver