Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvud gör S. vid denna tid ett i åtskilliga
afseenden mera ålderdomligt intryck än det öfriga
Danmark, liksom också dess befolkning då och långt
senare var af ett mera hårdt och stridbart kynne
än de andra landskapens. Denna skånska rörelse
kufvades efter flera skiftningar af den kungliga
och kyrkliga makten i förening, framför allt genom
Valdemar den stores och ärkebiskop Absalons seger
vid Dysiebro (flodöfvergångarna vid Dössjöbro
och Annelöf 1180). Härigenom och genom Absalons
kraftiga verksamhet i kyrklig riktning, häfdande af
kyrkorättens anspråk m. m. bragtes förhållandena i
S. i samklang med de öfriga landsdelarnas. En mängd
kyrkor i den romanska stilen byggdes. Äfven ett stort
antal kloster kom till stånd.
Det gamla S:s gränser och indelning voro ej alldeles
desamma som nu. Det räckte i ö. till Mörrums
å och innefattade alltså äfven den västligaste
delen af det nuv. Blekinge. Häradenas antal var
då som nu 23, då man bland dem inräknar Lister (=
södra delen af nuv. Listers härad, norra delen hörde
till Villands härad); Göinge härad var odeladt (den
nuv. delningen: Öster och Väster Göinge kom till
stånd först 1637 i världsligt hänseende, i kyrkligt
först 1722). S. skall i äldre tider också ha varit
deladt i tre syssel. Dessas gränser äro ej kända,
men tecken finnas till, att ett torde ha omfattat
den nordvästra delen, ett den nordöstra och ett den
sydliga. S. lefde under sin egen lag: Skånelagen
(se Landskapslagar, sp. 1022), upptecknad
först under början af 1200-talet. En särskildt för
S. fungerande hög kunglig ämbetsman var gældkæren,
"prefectus Scaniæ", som å konungens vägnar handhade
öfveruppsyningsrätten öfver förvaltning m. m.; han
omtalas särskildt under 1200- och 1300-talen; under
drottning Margaretas regering efter 1382 upphörde
detta ämbete. Under medeltidens sista årtionden funnos
visserligen gældkære i S., men de hade då endast
namnet gemensamt med de tidigare. Åtminstone från
1100-talets slut och in på 1500-talet var sillfisket
i Öresund, i hvilket landtbefolkningen från västra
S. deltog, af största betydelse för S. Det framkallade
ytterst liflig insaltningsverksamhet med åtföljande
stor handelsmarknad på udden vid Skanör och Falsterbo,
och S. blef under fiskeperioderna en centralpunkt
för nordeuropeisk handel (se vidare därom Skanör
med Falsterbo).
Under de oroliga tiderna efter Valdemar Sejrs död
(1241) var S. skådeplats för åtskilliga strider;
ett uppror utbröt 1249 mot Erik Plogpenning på grund
af hans skattepåbud, och de svåra tvisterna mellan
konungamakt och ärkebiskopsmakt, särskildt mellan
Kristofer I och Jakob Erlandsön, vållade oroligheter,
t. ex. ett bondeuppror 1262. Under Danmarks deltagande
i striderna mellan Folkungaättlingarna i Sverige blef
S. flera gånger hemsökt genom anfall från svenska
härar, värst 1318. Under senare delen af sin regering
såg sig Erik Menved nödsakad att pantsätta delar
af S., och 1332 befann sig hela S. i händerna på
den holsteinske grefve Johan af Wagrien. Mot hans
förtryck reste sig befolkningen och gaf sig därpå
under svenske konungen Magnus Eriksson; Blekinge och
ön Hven följde med S., och då Magnus genom andra för-
förhållanden var herre äfven öfver Halland, var
öfver hufvud det östansundska Danmark nu för första
gången förenadt med Sverige. Magnus måste dock med
dryga penningsummor ersätta Johans anspråk. S:s
förbindelse med Sverige var närmast ett slags
personalunion. Magnus kallade sig Sveriges, Norges
och Skånes konung, men i det svenska riksrådet
sutto inga skåningar, och i kulturellt afseende
blef S. fortfarande en del af Danmark; ärkebiskopen
i Lund förblef den danska kyrkans primas. 1360
bemäktigade sig Valdemar Atterdag åter S. och
de öfriga östansundska provinserna. Hans därefter
iråkade krig med Hanseförbundet ledde emellertid till,
att Danmark genom freden i Stralsund 1370 måste för
15 år till Hanseförbundet afstå förvaltningen af
kuststräckan från Hälsingborg till Falsterbo med
två tredjedelar af inkomsten från S:s städer vid
Sundet. Genom drottning Margaretas statsklokhet och
kraft måste Hanseförbundet dock 1385 till Danmark
återlämna området. Under krigen i unionsupplösningens
tid var S. åter flera gånger krigsskådeplats,
såsom under Engelbrektsfejden (1434), då det svenska
anfallet dock stannade vid Rönneå, och 1452, då Karl
Knutsson från Lagalinjen föll in i S. och efter svåra
utpressningar och härjningar, under hvilka bl. a. en
del af Lund brändes, återvände österut öfver Helgeå;
tågets betydelse särskildt för staden Lund har
antagligen i senare tid öfverdrifvits. Under de sista
åren af Kristian II:s regeringstid rådde missämja
och strid mellan konungadöme och ärkebiskopsdöme,
och efter 1519 fanns icke mera någon invigd ärkebiskop
i Lund. Efter Kristians afsättning (1523) höllo sig
fortfarande bl. a. staden Malmö och skånska allmogen
på den landsflyktige konungens sida, och först i
början af 1524 gaf sig Malmö. 1525 utbröt emellertid
en stor till Kristian II:s förmån mot Fredrik I och
adeln riktad resning i S., säkerligen det största
bondeuppror, som någonsin rasat där. I spetsen för
upproret stodo Sören Norby och Otte Stigsen Hvide,
och det gynnades af bl. a. skånske adelsmannen Nils
Brahe till Vanås. Det nedslogs blodigt af Johan
Rantzau och Tyge Krabbe, framför allt genom slagen
vid Lund 28 april 1525 (antagligen s. om staden)
och några dagar senare vid Bunketofta, nordväst om
flodöfvergången vid Tågarp. En af centralhärdarna
för lutherska lärans utbredning i Danmark var,
framför allt från 1527, Malmö, under ledning af Claus
Mortensen (Töndebinder), som där 1528 utgaf ,den
första danska katekesen, Hans Olafsen (Spandemager),
Oluf Chrysostomus och Peder Laurensen, som till den
nya lärans försvar skref den s. k. Malmöboken. Under
grefvefejden (1533–36) gick strömningen i S., hvad de
borgerliga elementen angår, och framför allt i Malmö
under borgmästaren Jörgen Kocks ledning, till förmån
för hanseaterna och reformationen; bönderna voro
efter nederlaget 1525 knappast i stånd att uppträda
med kraft. Adeln vände sig småningom till förmån för
Kristian III. Det kungliga partiets seger vanns genom
svensk medverkan, hvarvid särskildt märkes slaget
vid Hälsingborg i jan. 1535. Malmö gaf sig i april
1536. Genom den katolska kyrkans störtande upphörde
ärkebiskopsvärdigheten, och S., i främsta rummet Lund,
sjönk därigenom ned från sin forna ställning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
