hufvud gör S. vid denna tid ett i åtskilliga afseenden mera ålderdomligt intryck än det öfriga Danmark, liksom också dess befolkning då och långt senare var af ett mera hårdt och stridbart kynne än de andra landskapens. Denna skånska rörelse kufvades efter flera skiftningar af den kungliga och kyrkliga makten i förening, framför allt genom Valdemar den stores och ärkebiskop Absalons seger vid Dysiebro (flodöfvergångarna vid Dössjöbro och Annelöf 1180). Härigenom och genom Absalons kraftiga verksamhet i kyrklig riktning, häfdande af kyrkorättens anspråk m. m. bragtes förhållandena i S. i samklang med de öfriga landsdelarnas. En mängd kyrkor i den romanska stilen byggdes. Äfven ett stort antal kloster kom till stånd. Det gamla S:s gränser och indelning voro ej alldeles desamma som nu. Det räckte i ö. till Mörrums å och innefattade alltså äfven den västligaste delen af det nuv. Blekinge. Häradenas antal var då som nu 23, då man bland dem inräknar Lister (= södra delen af nuv. Listers härad, norra delen hörde till Villands härad); Göinge härad var odeladt (den nuv. delningen: Öster och Väster Göinge kom till stånd först 1637 i världsligt hänseende, i kyrkligt först 1722). S. skall i äldre tider också ha varit deladt i tre syssel. Dessas gränser äro ej kända, men tecken finnas till, att ett torde ha omfattat den nordvästra delen, ett den nordöstra och ett den sydliga. S. lefde under sin egen lag: Skånelagen (se Landskapslagar, sp. 1022), upptecknad först under början af 1200-talet. En särskildt för S. fungerande hög kunglig ämbetsman var gældkæren, "prefectus Scaniæ", som å konungens vägnar handhade öfveruppsyningsrätten öfver förvaltning m. m.; han omtalas särskildt under 1200- och 1300-talen; under drottning Margaretas regering efter 1382 upphörde detta ämbete. Under medeltidens sista årtionden funnos visserligen gældkære i S., men de hade då endast namnet gemensamt med de tidigare. Åtminstone från 1100-talets slut och in på 1500-talet var sillfisket i Öresund, i hvilket landtbefolkningen från västra S. deltog, af största betydelse för S. Det framkallade ytterst liflig insaltningsverksamhet med åtföljande stor handelsmarknad på udden vid Skanör och Falsterbo, och S. blef under fiskeperioderna en centralpunkt för nordeuropeisk handel (se vidare därom Skanör med Falsterbo). Under de oroliga tiderna efter Valdemar Sejrs död (1241) var S. skådeplats för åtskilliga strider; ett uppror utbröt 1249 mot Erik Plogpenning på grund af hans skattepåbud, och de svåra tvisterna mellan konungamakt och ärkebiskopsmakt, särskildt mellan Kristofer I och Jakob Erlandsön, vållade oroligheter, t. ex. ett bondeuppror 1262. Under Danmarks deltagande i striderna mellan Folkungaättlingarna i Sverige blef S. flera gånger hemsökt genom anfall från svenska härar, värst 1318. Under senare delen af sin regering såg sig Erik Menved nödsakad att pantsätta delar af S., och 1332 befann sig hela S. i händerna på den holsteinske grefve Johan af Wagrien. Mot hans förtryck reste sig befolkningen och gaf sig därpå under svenske konungen Magnus Eriksson; Blekinge och ön Hven följde med S., och då Magnus genom andra för- förhållanden var herre äfven öfver Halland, var öfver hufvud det östansundska Danmark nu för första gången förenadt med Sverige. Magnus måste dock med dryga penningsummor ersätta Johans anspråk. S:s förbindelse med Sverige var närmast ett slags personalunion. Magnus kallade sig Sveriges, Norges och Skånes konung, men i det svenska riksrådet sutto inga skåningar, och i kulturellt afseende blef S. fortfarande en del af Danmark; ärkebiskopen i Lund förblef den danska kyrkans primas. 1360 bemäktigade sig Valdemar Atterdag åter S. och de öfriga östansundska provinserna. Hans därefter iråkade krig med Hanseförbundet ledde emellertid till, att Danmark genom freden i Stralsund 1370 måste för 15 år till Hanseförbundet afstå förvaltningen af kuststräckan från Hälsingborg till Falsterbo med två tredjedelar af inkomsten från S:s städer vid Sundet. Genom drottning Margaretas statsklokhet och kraft måste Hanseförbundet dock 1385 till Danmark återlämna området. Under krigen i unionsupplösningens tid var S. åter flera gånger krigsskådeplats, såsom under Engelbrektsfejden (1434), då det svenska anfallet dock stannade vid Rönneå, och 1452, då Karl Knutsson från Lagalinjen föll in i S. och efter svåra utpressningar och härjningar, under hvilka bl. a. en del af Lund brändes, återvände österut öfver Helgeå; tågets betydelse särskildt för staden Lund har antagligen i senare tid öfverdrifvits. Under de sista åren af Kristian II:s regeringstid rådde missämja och strid mellan konungadöme och ärkebiskopsdöme, och efter 1519 fanns icke mera någon invigd ärkebiskop i Lund. Efter Kristians afsättning (1523) höllo sig fortfarande bl. a. staden Malmö och skånska allmogen på den landsflyktige konungens sida, och först i början af 1524 gaf sig Malmö. 1525 utbröt emellertid en stor till Kristian II:s förmån mot Fredrik I och adeln riktad resning i S., säkerligen det största bondeuppror, som någonsin rasat där. I spetsen för upproret stodo Sören Norby och Otte Stigsen Hvide, och det gynnades af bl. a. skånske adelsmannen Nils Brahe till Vanås. Det nedslogs blodigt af Johan Rantzau och Tyge Krabbe, framför allt genom slagen vid Lund 28 april 1525 (antagligen s. om staden) och några dagar senare vid Bunketofta, nordväst om flodöfvergången vid Tågarp. En af centralhärdarna för lutherska lärans utbredning i Danmark var, framför allt från 1527, Malmö, under ledning af Claus Mortensen (Töndebinder), som där 1528 utgaf ,den första danska katekesen, Hans Olafsen (Spandemager), Oluf Chrysostomus och Peder Laurensen, som till den nya lärans försvar skref den s. k. Malmöboken. Under grefvefejden (1533--36) gick strömningen i S., hvad de borgerliga elementen angår, och framför allt i Malmö under borgmästaren Jörgen Kocks ledning, till förmån för hanseaterna och reformationen; bönderna voro efter nederlaget 1525 knappast i stånd att uppträda med kraft. Adeln vände sig småningom till förmån för Kristian III. Det kungliga partiets seger vanns genom svensk medverkan, hvarvid särskildt märkes slaget vid Hälsingborg i jan. 1535. Malmö gaf sig i april 1536. Genom den katolska kyrkans störtande upphörde ärkebiskopsvärdigheten, och S., i främsta rummet Lund, sjönk därigenom ned från sin forna ställning i