Danmark. Vid den nya kyrkoorganisationens genomförande i S. märkes särskildt den förste evangeliske superintendenten Frans Vormordsen. Under årtiondena närmast elter grefvefejden började adelsväldet allt kraftigare stiga, och i S. såväl som i det öfriga Danmark framträdde som ett betecknande drag bildandet af större godskomplexer, hvilket underlättades ej minst genom "mageskifter" (se d. o.) med kronan. Bland den skånska adelns mest lysande representanter märkas Tyge Brahe (se d. o. 3) och historieskrifvaren Arild Huitfeldt (se denne), som genom godsbesittningar var knuten till S. Flera af de mest berömda slottsbyggnaderna i S., såsom Svenstorp m. fl., datera sig från denna den danska adelns glansperiod i S. Under 1600-talet får S:s historia till väsentlig del sin karaktär af krigen mellan Sverige och Danmark, hvilka medförde svåra lidanden för S. Redan under Nordiska sjuårskriget (1563--70) hade svenska infall med härjningar, ehuru mera sporadiskt, förekommit, men fr. o. m. 1611 kommo krigsperioderna allt tätare, och den mot Sverige fientliga stämningen i S. stegrades utan tvifvel härigenom. 1612 härjades vissa delar af norra S. af Gustaf Adolf, hvars här dock vid Vittsjö blef öfverrumplad och upprifven af Breide Rantzau och den skånske adelsmannen Anders Bille. 1644--45 var större delen af S. öfversvämmad af en svensk här under Gustaf Horn, som dock ej kunde bemäktiga sig hufvudfästningarna Malmö och Kristianstad. Genom freden vid Brömsebro (1645) förlorade Danmark Halland, och den intima förbindelsen mellan S. och detta landskap afbröts därigenom. Under 1657 års fälttåg utkämpades i nordvästra S. och södra Halland strider med växlande lycka mellan en svensk här under P. Brahe och därefter G. O. Stenbock och en dansk under A. Urup och därefter Fredrik III själf, till dess danskarna vunno en rätt bestämd framgång vid Kattarp i Halland. Då S:s trupper till slut syntes ha fått öfvertaget öfver Stenbocks, kom afträdelsen till Sverige af S. och de öfriga östansundska provinserna, till hvilka Karl X Gustaf utan vidare äfven fogade ön Hven genom freden i Roskilde 1658, som en öfverraskning för landskapsbefolkningen själf. Den stora brytningen i S:s historia var därmed inledd. Karl Gustaf hann ej på ett mera definitivt sätt ordna förhållandena i S. (se Skånska kommissioner); hans uppträdande mot adeln, som till god del tredskades att aflägga hyllningseden, visar tilltagande skärpa. Under hans andra krig mot Danmark (1658--60) egde farliga rörelser rum i S., i det att en sammansvärjning i Malmö arbetade på att bringa staden åter i danskt våld, resning planerades i den sydöstra delen af S., och fribytarband, till stor del bildade af nyutskrifna rymda soldater, uppträdde på olika håll. Genom en resning störtades svenska väldet på Bornholm, hvarigenom den närmare statliga förbindelsen mellan denna ö och S. för framtiden afbröts. Freden i Köpenhamn 1660 bekräftade S:s förening med Sverige, dock under uttryckligt stipulerande af, att S:s invånare skulle bibehållas vid sina privilegier och rättigheter. S., före eröfringen deladt på 8 små län, utgjorde nu ett generalguvernörskap under svenska kronan. Det var tydligen den svenska regeringens mening redan från början att åstadkomma det stambesläktade områdets fullständiga assimilering med Sverige, men under Karl XI:s förmyndarregering kunde detta mål icke nås. Viktiga steg i denna riktning togos väl genom landtdagen i Malmö 1662, som ordnade de skånska förhållandena (jfr Skånska kommissioner); i flera afseenden infördes eller förbereddes likformighet, och S. sände för sina stånd representanter till den svenska riksdagen. Af vikt var upprättandet af Lunds universitet 1668, ehuru man ej får öfverdrifva dess betydelse under dess första tid med hänsyn till försvenskningsfrågan; åtskilliga professorer voro danskar eller tyskar, och den lärda undervisningens språk var ju ej svenska, utan latin. Betydelsefullt var, att en ansenlig del af jordegendomen i S. under denna period öfvergick i svensk ego genom donationer -- af kronogods, Lunds kapitels gods och Bornholms vederlags gods -- och genom köp. I stort sedt, hade S. dock ännu karaktären af ett danskt lydland under Sverige, dess kulturella och i viss mån äfven sociala förbindelser gingo åt det danska hållet, och särskildt dess adel höll sig på afstånd från den svenska. Efter 1670 tyckes också framträda en mera utpräglad förhoppning om återeröfring. Under kriget 1675--79 inträdde också en partiell sådan, om än mycket kortvarig. Den danska arméns framgångar, bl. a. eröfringen af hufvudfästningarna Landskrona och Kristianstad under sommaren 1676, gjorde, att S., så när som på Malmö, åter kom under danskt välde. Men redan på hösten s. å. ryckte svenskarna åter in i S., som då blef skådeplatsen för växlingsrika fälttåg och fick utstå svåra lidanden. Den skånska befolkningen tog del i dessa strider genom den s. k. snapphanefejden (se Snapphanekrig). Under kriget var Malmö hufvudorten för den svenska och Landskrona för den danska styrelsen i S. De betydelsefullaste krigshändelserna efter svenskarnas förnyade inryckning voro slaget vid Lund (1676), danskarnas misslyckade belägring af Malmö (1677), slaget "vid Landskrona" (s. å.) och svenskarnas eröfring af Kristianstad (1678). Dels genom svenskarnas segrar, dels genom den påtryckning, som utöfvades af Sveriges bundsförvant Frankrike, nödsakades Danmark att genom freden i Lund 1679 uppge återeröfringsförsöket. S:s invånare tillförsäkrades emellertid liksom förut sina privilegier och rättigheter. S:s bedröfliga tillstånd efter kriget förklarar delvis det ringa motstånd, som dess befolkning gjorde, då det nu kom till en kraftig assimilationsverksamhet från svenska kronans sida. Kriget hade visat nödvändigheten för Sverige af, att S. försvenskades, men fredsbestämmelserna lade vissa hinder i vägen därför. Svårigheterna löstes därigenom, att man -- visserligen med bestämd påtryckning -- förmådde de skånska stånden att själfva anhålla om åtgärder för att åstadkomma kyrklig och juridisk likformighet mellan S. och gamla Sverige. -- På ett konvent anhöll prästerskapet om införande af svenskt kyrkospråk och svenskt kyrkoskick; de världsliga stånden anhöllo om eller jakade till införande af den svenska lagen och rättegångsordningen; i fråga om allmogen har dock denna åtgärd ej skett på annat sätt, än att tingsmenigheterna svarade ja på till dem riktad förfrågan i detta afseende. Sedan det afgörande steget härigenom tagits, fortskred arbetet på "uniformiteten" hastigt under ledning af