Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skåne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmark. Vid den nya kyrkoorganisationens genomförande
i S. märkes särskildt den förste evangeliske
superintendenten Frans Vormordsen. Under årtiondena
närmast elter grefvefejden började adelsväldet
allt kraftigare stiga, och i S. såväl som i det
öfriga Danmark framträdde som ett betecknande
drag bildandet af större godskomplexer, hvilket
underlättades ej minst genom "mageskifter" (se
d. o.) med kronan. Bland den skånska adelns mest
lysande representanter märkas Tyge Brahe (se d. o. 3)
och historieskrifvaren Arild Huitfeldt (se denne),
som genom godsbesittningar var knuten till S. Flera
af de mest berömda slottsbyggnaderna i S., såsom
Svenstorp m. fl., datera sig från denna den danska
adelns glansperiod i S.
Under 1600-talet får S:s
historia till väsentlig del sin karaktär af krigen
mellan Sverige och Danmark, hvilka medförde svåra
lidanden för S. Redan under Nordiska sjuårskriget
(1563–70) hade svenska infall med härjningar, ehuru
mera sporadiskt, förekommit, men fr. o. m. 1611
kommo krigsperioderna allt tätare, och den mot
Sverige fientliga stämningen i S. stegrades utan
tvifvel härigenom. 1612 härjades vissa delar af norra
S. af Gustaf Adolf, hvars här dock vid Vittsjö blef
öfverrumplad och upprifven af Breide Rantzau och
den skånske adelsmannen Anders Bille. 1644–45 var
större delen af S. öfversvämmad af en svensk här
under Gustaf Horn, som dock ej kunde bemäktiga sig
hufvudfästningarna Malmö och Kristianstad. Genom
freden vid Brömsebro (1645) förlorade Danmark
Halland, och den intima förbindelsen mellan S. och
detta landskap afbröts därigenom. Under 1657 års
fälttåg utkämpades i nordvästra S. och södra Halland
strider med växlande lycka mellan en svensk här
under P. Brahe och därefter G. O. Stenbock och en
dansk under A. Urup och därefter Fredrik III själf,
till dess danskarna vunno en rätt bestämd framgång vid
Kattarp i Halland. Då S:s trupper till slut syntes ha
fått öfvertaget öfver Stenbocks, kom afträdelsen
till Sverige af S. och de öfriga östansundska
provinserna, till hvilka Karl X Gustaf utan vidare
äfven fogade ön Hven genom freden i Roskilde 1658,
som en öfverraskning för landskapsbefolkningen
själf. Den stora brytningen i S:s historia var
därmed inledd. Karl Gustaf hann ej på ett mera
definitivt sätt ordna förhållandena i S. (se Skånska
kommissioner); hans uppträdande mot adeln, som till
god del tredskades att aflägga hyllningseden, visar
tilltagande skärpa. Under hans andra krig mot Danmark
(1658–60) egde farliga rörelser rum i S., i det att en
sammansvärjning i Malmö arbetade på att bringa staden
åter i danskt våld, resning planerades i den sydöstra
delen af S., och fribytarband, till stor del bildade
af nyutskrifna rymda soldater, uppträdde på olika
håll. Genom en resning störtades svenska väldet på
Bornholm, hvarigenom den närmare statliga förbindelsen
mellan denna ö och S. för framtiden afbröts. Freden i
Köpenhamn 1660 bekräftade S:s förening med Sverige,
dock under uttryckligt stipulerande af, att S:s
invånare skulle bibehållas vid sina privilegier och
rättigheter. S., före eröfringen deladt på 8 små län,
utgjorde nu ett generalguvernörskap under svenska
kronan. Det var tydligen den svenska regeringens
mening redan från början att åstadkomma
det stambesläktade områdets fullständiga assimilering
med Sverige, men under Karl XI:s förmyndarregering
kunde detta mål icke nås. Viktiga steg i denna
riktning togos väl genom landtdagen i Malmö 1662,
som ordnade de skånska förhållandena (jfr Skånska
kommissioner); i flera afseenden infördes eller
förbereddes likformighet, och S. sände för sina stånd
representanter till den svenska riksdagen. Af vikt
var upprättandet af Lunds universitet 1668, ehuru
man ej får öfverdrifva dess betydelse under dess
första tid med hänsyn till försvenskningsfrågan;
åtskilliga professorer voro danskar eller tyskar,
och den lärda undervisningens språk var ju ej
svenska, utan latin. Betydelsefullt var, att en
ansenlig del af jordegendomen i S. under denna
period öfvergick i svensk ego genom donationer –
af kronogods, Lunds kapitels gods och Bornholms
vederlags gods – och genom köp. I stort sedt,
hade S. dock ännu karaktären af ett danskt lydland
under Sverige, dess kulturella och i viss mån äfven
sociala förbindelser gingo åt det danska hållet,
och särskildt dess adel höll sig på afstånd från
den svenska. Efter 1670 tyckes också framträda en
mera utpräglad förhoppning om återeröfring. Under
kriget 1675–79 inträdde också en partiell sådan, om
än mycket kortvarig. Den danska arméns framgångar,
bl. a. eröfringen af hufvudfästningarna Landskrona
och Kristianstad under sommaren 1676, gjorde, att S.,
så när som på Malmö, åter kom under danskt välde. Men
redan på hösten s. å. ryckte svenskarna åter in
i S., som då blef skådeplatsen för växlingsrika
fälttåg och fick utstå svåra lidanden. Den skånska
befolkningen tog del i dessa strider genom den
s. k. snapphanefejden (se Snapphanekrig). Under kriget
var Malmö hufvudorten för den svenska och Landskrona
för den danska styrelsen i S. De betydelsefullaste
krigshändelserna efter svenskarnas förnyade inryckning
voro slaget vid Lund (1676), danskarnas misslyckade
belägring af Malmö (1677), slaget "vid Landskrona"
(s. å.) och svenskarnas eröfring af Kristianstad
(1678). Dels genom svenskarnas segrar, dels genom den
påtryckning, som utöfvades af Sveriges bundsförvant
Frankrike, nödsakades Danmark att genom freden
i Lund 1679 uppge återeröfringsförsöket. S:s
invånare tillförsäkrades emellertid liksom förut
sina privilegier och rättigheter. S:s bedröfliga
tillstånd efter kriget förklarar delvis det ringa
motstånd, som dess befolkning gjorde, då det
nu kom till en kraftig assimilationsverksamhet
från svenska kronans sida. Kriget hade visat
nödvändigheten för Sverige af, att S. försvenskades,
men fredsbestämmelserna lade vissa hinder i vägen
därför. Svårigheterna löstes därigenom, att man –
visserligen med bestämd påtryckning – förmådde de
skånska stånden att själfva anhålla om åtgärder för
att åstadkomma kyrklig och juridisk likformighet
mellan S. och gamla Sverige. – På ett konvent anhöll
prästerskapet om införande af svenskt kyrkospråk och
svenskt kyrkoskick; de världsliga stånden anhöllo
om eller jakade till införande af den svenska lagen
och rättegångsordningen; i fråga om allmogen har
dock denna åtgärd ej skett på annat sätt, än att
tingsmenigheterna svarade ja på till dem riktad
förfrågan i detta afseende. Sedan det afgörande steget
härigenom tagits, fortskred arbetet på "uniformiteten"
hastigt under ledning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
