1335 Skägg-gräs-Skälblad 1336 ordn. Falconiformes inom fåglarnas klass. Denna grupp sammanbinder de egentliga gamarna med öfriga dagroffåglar och representeras förnämligast af skägg-gamen (Gypaetus barbatus; se fig.). Den har lång, från sidorna sammantryckt näbb; borst-liknande mörka fjädrar bekläda vaxhuden och fortsätta ned under underkäken som ett skägg; hufvud och hals bära fjädrar; vingarna äro långa och spetsiga; stjärten kilformig, pannan och hufvudets sidor hvita; bakhufvud, hals och buksida rödgula; bålens ryggsida gråbrun med hvita fläckar; den uppnår en längd af 115 cm. Dess utbredningsområde sträcker sig från Portugal genom Syd-Europas bergsregioner till Himalaya och norra Kina; i Schweiz, där den förr ej var sällsynt, häckar den ej längre. Det uppges, att den i Spanien och Indien lifnär sig uteslutande af kadaver; i Europa är det fastställdt, att den angriper större däggdjur, såsom får, rådjur, gemser, äfvensom barn. L-e. Skägg-gräs, bot. Se Andropogon. Skägg gökar, zool. Se Bucconidse. Skägghataren. Se Misopogon. Skägg i block, sjöv. Se Block 3. Skäggkarp, Barbus, zool, ett till fam. Cypri-nidöb, karpfiskar, ordn. Physostomi hörande fisksläkte med två eller fyra korta skäggtömmar, rygg-fenans tredje stråle vanligen förbenad, förtjockad och sågtandad samt analfenan mycket hög. Svalgtänderna bilda tre rader. Skäggkarpen förekommer i floder i Gamla världens tempererade och tropiska delar. I Skandinavien förekomma ej representanter af detta släkte, af hvilket omkr. 200 arter äro kända. En art (B. vulgaris) är utbredd öfver mellersta Europa. L-e. Skäggknä. Se Skägg 2. Skägglaf, bot., namn på Usnea barbata (se L a f-v a r, fig. 3, och Usnea). Skäggmesen, zool. Se Skäggmessläktet. Skäggmessläktet (Rörmes-släktet), Panu-rus, zool., hör till mesfåglarnas familj (ParidcR), tättingarnas ordning (Passeriformes) och fåglarnas klass. Näbbryggen är böjd utefter hela sin längd, öfverkäkens kanter skjuta öfver underkäken, näsborrarna äro aflånga och sprickformiga, vingarna korta ined första pennan lika lång som de öfre täckfjädrarna och stjärten af kroppens längd, graderad. Enda dithörande arten är skäggmesen, P. biar-micus, som blir 16 cm. lång och är ljust kanelbrun på ryggen och sidorna, askgrå på hufvudet och nacken samt hvitaktig på kroppens undre sida; inre vingpennorna äro svarta med rostgula kanter och stjärten rostgul med hvita spetsar på de yttre pennorna. Hannen har på hvardera kinden förlängda fjädrar, hvilka bilda liksom spetsiga polisonger och i likhet med undre stjärttäckarna äro svarta; honan saknar förlängda fjädrar på kinderna och har undre stjärttäckarna blekt rostgula. Skäggmesen förekommer i Sibirie^ östra samt delvis i södra och mellersta Europa bland rörväxter och videbuskar. Den är vig, liflig och orolig, lefver af insekter, om vintern äfven af allehanda frön, bygger sitt bo på tufvor, lefver parvis eller i små familjer samt döljer sig så mycket som möjligt. Makarna lägga i dagen stor tillgifvenhet för hvarandra, framför allt under parningstiden, då hannen har egendomliga åtbörder och utstöter besynnerliga ljud. C.R.S." Skäggmänniska. SeBartmännchen. Skäggpen, skpsb. Se G a 11 i o n och S k ä g g 2. Skäggriska, bot. Se Lactarius. Skäggsimpa, zool. Se Skäggsimpsläktet. Skäggsimpsläktet, Agonus, zool., ett till familjen Agonidce, ordningen Acanthopterygit hörande fisksläkte. Kroppen är långsträckt, kantig, fullständigt beklädd med ett pansar af benskifvor. Hufvudet nedtryckt; öfverkäken skjuter längre fram än underkäken. Tänderna äro kardlika. De båda ryggfenorna, af hvilka den främre är taggfenig, ligga långt framom stjärtfenan. Simblåsa saknas. De till detta släkte hörande arterna förekomma företrädesvis i den norra hemisfärens haf. Till Skandinaviens fauna hör skäggsimpan 1. Skäggsimpan (Agonus cataphractus). bottenmusen, A. cataphractus (se fig.): nosen försedd med fyra stora taggar; många skäggtrådar på haka, mungipor och gälhinnan; ryggfenorna sitta nära intill hvarandra: längd 150-210 mm. Denna art träffas vid Skandinaviens västkust samt i södra delarna af Östersjön, vid Englands och Frankrikes kuster, i Ishafvet o. s. v. Den håller sig ständigt vid bottnen och är föga rörlig. Dess födoämnen utgöras af lägre djur och smärre fiskar. L-e. Skäggsvamp (Herpes 1. Oospora tonsurans}. Se Finne, Herpes och Oospora. Skäggtorsken, zool. Se Torsksläktet. Skäggtömmar, zool. Se Muntrådar. Skäkta. 1. Fordom namn på ett slags pil. - 2. Zool.} detsamma som vägglus. SeAcanthia lectularia. Skäktning. Se Linberedning, sp. 564. Skäl, kam., jordatal i Västerbotten. Vid den äldsta kända skattläggningen i Västerbotten 1543 angafs åkern i pund-, spann- och sfcäZs-land. Senare uppgafs jordatalet där i mark- och öresland. Vid ny skattläggning 1605 upptogs åkern icke som förut efter ytmått, utan efter utsäde i tunnor, spann och skäl. Efter detta bildades ett nytt gärdemantal, hvarvid 80 tunnors utsäde beräknades på ett mantal, utan att något afseende synes ha fästs vid äng och öfriga förmåner. På l tunna räknades 8 skäl och på l skäl 4 kappar. R. V. Skäl (S k e l, Språng), text., den öppning mellan varptrådarna, i hvilken skytteln kastas fram för att draga in inslaget till en vafnad. Skälets öfre trådlager kallas öfverskäl 1. öfversprång; det undre kallas underskäl 1. undersprång. G. A. W. Skälblad, text., en ungefär handsbred, tämligen tunn trälatta, som vid tillverkning af vissa allmoge-väfnader inlägges i skälet bakom de med omkr. 50 mm. höga solfögon försedda grundskaften för att efter inväfning af erforderligt antal grundskott kunna bekvämt återvinna det förra mönsterskälet, hvilket öppnas, när man ställer skälbladet på kant. Jfr Dukagångsväfnad. G. A. W.