Skälboö, gods i Skönberga socken, Östergötlands län, vid Strålångens aflopp Tvärån och S. hållplats vid Norrköping--Söderköping--Vikbolandets järnväg. 3 mtl, tax.-v. 143,400 kr. (1915). Gården kallades på 1600-talet Ön och Stjälboö, sammanbyggd af tre hemman Stjäla, och kallades äfven senare Ön. På 1500-talet skall den ha innehafts af befallningsmannen på Stegeborg, Henrik Nilsson, donerades 1636 till dennes son, öfversten Lydert Rytter l. Reuter af S., som släkten efter adlandet kallade sig, samt utbyttes från reduktionen af dennes son öfverstelöjtnanten i fransk tjänst Johan Reuter och egdes af hans dotter, g. m. frih. Didrik Kagg. S. tillhörde sedan majoren Alex. De Geer samt dennes son och sonson, efter hvars död (1909) det köptes af S. P. Svensson på Jonsberg, som 1916 sålde den till ett konsortium. Skälby, kungsladugård i Kalmar landsförsamling, vid järnvägen Kalmar--Berga. 5 mtl, tax.-v. 250,000 kr. (1915). S. gafs 1651 som friherreskap åt generallöjtnanten Rob. Douglas, men reducerades från arfvingarna under Karl XI:s tid och är nu landshöfdingeboställe, utarrenderadt. Skälfva, Skälfvosot, detsamma som frossa (se d. o.). Skälfvum, socken i Skaraborgs län, Kinnefjärdings härad. 1,434 har. 480 inv. (1915), hvaraf 164 inv. komma på en inom socknen belägen del af Lundsbrunns municipalsamhälle. Annex till Husaby, Skara stift, Kinna kontrakt. Skälla, en vanligen af plåt förfärdigad, starkt ljudande klocka, som nyttjas på såväl hästar som kor och får i trakter, där djuren släppas på vidsträckta skogsbeten, för att göra det lättare att finna igen djuren. Äfven sammanhållningen inom hjorden underlättas genom skällor, emedan de öfriga djuren vanligen följa den, som bär skällan (skäll-ko, skäll-gumse o. s. v.), såsom en ledare för hjorden. Bruket af skällor är äfven afsedt att skrämma och hålla rofdjuren på afstånd. E. T. N. Skällande fågelhund, zool. Se Hunden, sp. 1314. Skällinge, socken i Hallands län, Himle härad. 5,786 har. 753 inv. (1915). Annex till Hvalinge, Göteborgs stift, Varbergs kontrakt. Skällinge hed. Se Kölleryds hed. Skällnora, kungsgård i Fresta socken, Stockholms län, vid sjön Norrvikens östra strand.

Skällnoras hufvudbyggnad i slutet af 1600-talet.

3 5/8 mtl, med flera torp och skog tax. till 306,300 kr. (1915). S. innehades under medeltiden af Vadstena kloster och indrogs af Gustaf Vasa till kronan. 1561 donerades det till amiralen Klas Kristersson Horn, tillhörde sedan dennes son och sonson och öfvergick genom den senares dotter till riksrådet Per Persson Sparre (d. 1669). Genom Karl XI:s redution blef S. åter kronogods. Den ståtliga hufvudbyggnaden, som är afbildad i Dahlberghs Sueciæverk, skall ha rifvits i början af 1700-talet. Gårdens namn är ryktbart genom berättelsen "Skällnora kvarn" af K. J. L. Almquist. Skällvik, socken i Östergötlands län, Hammarkinds härad. 7,003 har. 1,404 inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Linköpings stift, Hammarkinds kontrakt. Skälmroman, dets. som den pikareska romanen. Se Aleman, Le Sage, Mendoza, D. H. de, och Roman, sp. 692. Skämma (Skemma). Se Bostad, sp. 1270, och Fängelse, sp. 246. Skämningsfors, gods i Brandstorps socken, Skaraborgs län, nära Vättern. 6 1/24 mtl, tax.-v. 209,500 kr. (1915) samt annan fastighet (kvarnar, sågar m. m.) 100,000 kr. Säteriet är sammanslaget af 3/4 Arkarebol, 1/8 mtl Skaningsgården och 2 3/4 mtl Skämning och bar sistnämnda namn i jordeböckerna på 1600- och 1700-talen, men namnet S. fick sanktion genom k. br. 1851. Det var sätesgård i början på 1600-talet och egdes inom släkten Hård i fyra led (till 1786) och tillhörde i början af 1800-talet ryttmästaren B. Gust. Lind af Hageby, som uppförde den nuv. hufvudbyggnaden af sten samt förbättrade godset i öfrigt. Det tillhör nu ryttmästaren, frih. H. von Essen. Skämtbild, Skämtteckning. Se Karikatyr. Skänk. 1 (Skänkare). Se Munskänk. -- 2. Lågt skåp för bords- och dryckeskärl, mat-och dricksvaror m. m. -- 3. Tekn., behållare för smält metall. Se Gjutning, sp. 1231 samt fig. 2 och 3. Skänkel (ty. schenkel), ben, skalm; sidostycke af stångbettet (se Betsel). -- Ridk. Ryttarens ben (skänklar) verka på hästens sidor genom beröring eller tryck, hvilket genom sporrens medverkan ytterligare kan stegras. Då ryttarens underben beröra bukens sidomuskler, retas dessa till sammandragning, hvarigenom bakbenen föranledas att gripa längre fram under hästen. Trycket skall utgå från sätet och verkställas af lår, knä, inre sidan af vaden och slutligen, om så erfordras, af sporren. Inre sidan af vaden är den del af benet, som i allmänhet är mest verksam. Ryttarens ben skola från lårled till knä vara i det närmaste orörliga, men underbenen däremot rörliga för att kunna utöfva sitt tryck, antingen framme vid eller strax bakom sadelgjorden, men ej vid ljumskarna eller på bogarna. Lika tryck af båda benen verkar framåtdrifvande. Om därvid öfriga hjälper förhålla i stället för att efterge, åstadkommes samling. Då underbenen samtidigt användas invid sadelgjorden, verka de mera framåtdrifvande, men mera samlande, då de utöfva sitt tryck bakom sadelgjorden. Vid olika tryck af skänklarna eller vid tryck af endast en skänkel uppstår sidförande skänkelverkan, då hästen viker för det starkast tryckande benet. I den mån ryttaren vill begränsa