blef klostrets stiftarinna. Klostret kallades vanligen S:t Martins, någon gång S:t Agnetas samt äfven S:t Ingrids (1474). Magnus Ladulås utfärdade 1282 skydds- och privilegiebref för klostret; biskopen i Linköping, hertig Bengt, utfärdade skyddsbref 1289, och konung Valdemars drottning Sofia skänkte ett laxfiske i Norrköping 1283. Af större betydelse voro konung Magnus Erikssons och hans moder Ingeborgs gåfva 1352 af fastigheter i Halland, af hvilka endast Faurås ansågs böra lösas med 200 mark silfver. Gårdarna utgjorde arf efter konungens halfbröder, de halländske hertigarna Håkan och Knut, hvarför ock hertig Albrekt af Mecklenburg, som var gift med deras halfsyster Eufemia, bekräftade gåfvan (1357). Konung Magnus utbytte dessa gårdar mot andra i Östergötland och lade Bjälbo socken under klostret. Äfven hertiginnan Ingeborg skänkte sina gårdar i nämnda socken (1358), men om dem uppstod en långvarig tvist, som slutligen, sedan det bevisats, att de ej voro Uppsala öd, afgjordes till klostrets förmån. De kungliga skyddsbrefven sluta med konung Kristian II:s (1521). 1504 läto Hemming Gadh och Svante Sture nunnorna i Kalmar flytta öfver till nunneklostret i S. och detta kloster öfvertaga Kalmarklostrets egendomar, böcker och kyrkoprydnader. 1527 förebrådde Gustaf I abbedissan det öfverdåd, som rådde inom klostret, med dess många präster och många "lärepigor", och tillsatte en förvaltare öfvei dess egendom. Nunnorna fingo underhåll af vissa gods, men erlade till kronan årligen 100 mark örtug (1529). C. S-e.* Skänninge möte. Se Kyrkomöte, sp. 505. Skänninge stadga är en i den historiska litteraturen häfdvunnen benämning för den viktiga förordning, som utfärdades af Magnus Ladulås troligen på herredagen i Skänninge 1284. Förordningen inrymmer de bekanta bestämmelserna om "konungsfrid" liksom föreskrifter rörande konungens och stormännens hirder m. m. Stadgan är tryckt, dock under orätt datum, i "Svenskt diplomatarium", I, s. 668 ff. Se om den R. Kjellén, "Om dateringen af Alsnö och Skeninge herremöten under Magnus Ladulås" (i "Hist. tidskr.", 1894), K. G. Westman, "Svenska rådets historia till år 1306" (1904), och S. Tunberg, "Alsnö stadga" (i "Hist. tidskr.", 1911). S. T-g. Skäppa (fnisl. skeppa, ty. scheffel), äldre svenskt rymdmått för torra varor, hvilket räknades t. ex. i Småland = 1/6 tunna, i Bohus län = 1/4 tunna, i Västergötland = 1/5 tunna. Skäppemålet omtalas redan i midten af 1200-talet. Det aflystes och förbjöds genom 1733 års förordning. Skäppland, äldre svenskt åkermått, motsvarande ungefär 8 ar. Skär, öfvervattensklippa. Skära. 1. Bot., namn på arter af kompositsläktena Bidens, Saussurea och Serratula. -- 2. Landtbr., krökt knifformigt redskap med kort skaft, som man förr nyttjade för att skära säd, men som numera är ersatt af lie och skördemaskin. Skära in, sjöv., att sticka ändan af ett tåg genom ett block, hål e. d. samt mer eller mindre genomhala detsamma. Motsatsen häraf, l. att hala tåget ut från blocket, kallas rappa ut, men på örlogsfartyg får detta äfven nann af att skära ut, synnerligast då tåget är groft. R. N.* Skäralid, en för sin naturskönhet bekant sprickdal i Söderåsens granitmassor, sträcker sig från mynningen i Riseberga socken, Kristianstads län, omkr. 7 km. i sydvästlig riktning in i Konga socken, Malmöhus län. På bottnen af dalgången rinner den lilla Skäraån, som med två armar uppstår något västligare, i Konga socken, och sedan mellan Bonarps och Ljungby hed rinner till Rönneån. Vid dalens norra mynning nära S. station på Klippan--Eslöfs järnväg äro branterna 60 m. höga, men bli lägre, ju längre man kommer åt s. v. Dessa äro liksom dalbottnen klädda af en rik och omväxlande vegetation. Mycket besökt turisthotell. Skärande malmer, metall., förr bruklig benämning på mycket lättsmälta och kvickflytande malmer, hvilkas sammansättning är öfvervägande basisk, så att de med begärlighet upptaga kiselsyra ur ugnsväggar af syrerikt materiel eller ur den öfriga beskickningen. Dylika järnmalmer åtföljas i allmänhet af mörka järnoxidulrika bergarter, fluss-spat eller svafvelkis. Vid silfver- och kopparsmältning, där godset öfver hufvud är ganska skärande, ökas denna egenskap, ju svafvelrikare beskickningen är. C. A. B. (F. S-e.) Skära ut, sjöv. Se Skära in. Skärblacka, pappersbruk i Kullerstads socken, Östergötlands län, vid S. station på Finspång-- Norsholmsbanan och Motala ström, som där bildar ett fall af omkr. 6 m. Med fall, två elektriska kraftstationer (omkr. 5,000 hkr), fabriksbyggnader, kvarn och ålfiske m. m. äro anläggningarna tax. till 2,235,700 kr. (1915) och jordbruksfastigheten till 27,000 kr. Vid S. fanns ännu på 1870-talet ett gammalt järnbruk med tillverkning af stångjärn och spik. S. aktiebolag (nuv. aktiekapital 2 mill. kr.) bildades 1870 och anlade trämassefabrik och pappersbruk. Sedan anläggningarna nedbrunnit 1903, återuppfördes nya ofördröjligen; och där finnas nu sulfitfabrik med årstillverkning af 8,000 ton, träsliperi for årstillverkning af 4,000 ton slipmassa samt pappersbruk med årstillverkning af 11,000 ton. En del af den vid kraftstationen alstrade kraften försäljes i Norrköping med omnejd, bl. a. till Djurö kvarn. -- Något närmare Glan ligger vid ett 3 m. högt fall Ljusfors pappersbruk (se Ljusfors). Skärbraxensläktet, Pelecus, zool., ett till fam. Gyprinidce, karpfiskar, hörande fisksläkte med lång och låg kroppsform; bukkanten skarp; munspringan nästan lodrät; ryggfenan mycket kort; analfenan lång. Arten P. cultratus förekommer i de östliga delarna af Östersjön och de i denna utmynnande ryska och tyska floderna samt i Svarta hafvet och dess flodområde. L-e. Skärf, socken i Skaraborgs län, Valle härad. 2,354 har. 519 inv. (1915). Annex till Norra Ving, Skara stift, Domprosteriet. SkärfFrö, löt. So T hl asp i. Skärfloka, bot. Se F a l c a r i a. Skärflundra, zool., dets. som mareflundra. Se Flundiesläktet. Skärfläckor, Recurvirostrini, zool., underfamilj under fam. beckasinfåglar (Scolopacidce) och ordn. Charadriiformes bland fåglarna. Dit höra s t y 11-löparsläktet (Himantopus) och s k ä r f l ä c-kesläktet (Recurvirostra). Genom den starkt