1363 Sköld 1364 Ursprungligen innehöll en sköld blott ett sköldemärke, men småningom uppkom bruket att förena två eller flera i samma sköld. Däraf uppstodo de i flera fält uppdelade sköldarna, i hvilka de olika sköldemärkena äro ordnade efter sin betydelse för sköldens egare. Är skölden belagd med hjärtsköld (se Hjärtvapen), är denna vanligen förnämst och innehåller i allmänhet egarens stamvapen. Därefter ha de öfre fälten företräde framför de nedre och de högra framför de vänstra. Då sköldemärkena voro igenkänningstecken, var det af vikt, att de så framställdes, att man lätt och på afstånd kunde uppfatta dem. I anledning däraf uppstod ett särskildt framställningssätt för heraldiska figurer, den heraldiska stilen. Bilden skulle ses i silhuett på sköldens yta, allt perspektiv var därmed uteslutet. Finare och tunnare delar på bilden gjordes kraftigare, ofta på bekostnad af bildens gröfre partier. Det mest karakteristiska hos bilden framställdes onaturligt stort och kraftigt, för att denna härpå lättare skulle igenkännas. Så gjordes hos vilda djur tunga, tänder, klor och horn särskildt stora, och på byggnader förstorades tinnar, fönster och portar. Träd utritades med enstaka stora blad i den för dem karakteristiska formen (fig. 50). Stundom synes blott en del af ett föremål (vanligen öfre eller främre hälften) ofvan eller på sidan om antingen en skura eller sköldens kant. Synes föremålet ofvan skura eller sköldkant, kallas det, om det är människa eller djur, uppstigande, är det växt uppväxande, är det liflöst ting uppskjutande. Synes föremålet på sidan om en skura eller sköldkant, kallas det i likhet med ofvan efter sin beskaffenhet framkommande, utväxande ellor utskjutande. Finnas flera olika figurer i ett sköldemärke, är ofta en af dem hufvudfigur. Om de öfriga figurerna befinna sig kring hufvudfiguren, säges denna vara af dem åtföljd. Stundom kan en figur vara lagd på, delvis täckande, en annan. Befinner sig därvid den förra helt inom den senares omkrets, säges den senare vara belagd med den förra. Skjuter den ofvan liggande med någon del öfver den undre, säges den undre vara öfverlagd med den ofvanliggande. Bilden förekommer vanligen upprätt, vänd åt heraldiskt höger (då skölden bars på vänstor arm, blef bilden härigenom riktad framåt). Skall bilden vara framställd på annat sätt, anges detta särskildt i vapenbeskrifningen. För en del heraldiska figurer finnas speciella typer, som alltid användas, om ej annat särskildt är angifvet. Så används till exempel för örnen den fläkta örnen (se ofvan), för rosen den heraldiska, fembladiga rosen (se fig. 51), för liljan den heraldiska (s. k. franska) liljan etc. Beträffande bildernas färg se Heraldiska färger. Den heraldiska färgbeteckningen bör aldrig användas vid konstnärlig framställning af ett sköldemärke, utan denna hör hemma endast i vapenböckerna. Rörande sköldemärkenas betydelse vet man numera egentligen högst obetydligt, men då deras förnämsta uppgift var att utgöra igenkänningstecken, låg säkerligen icke någon större vikt vid deras innebörd, ehuru naturligtvis den, som valde sig ett vapen, hade någon viss anledning för den bild han antog. Beträffande yngre sköldemärken (nyare tidens vapen) känner man naturligtvis ofta anledningen till deras uppkomst. - Litt.: F. Warnecke, "Die mittelalterlichen heraldischen kampfschilde in der St. Elisabethkirche zu Marburg'" (1884), H. G. Ströhl, "Heraldischer atlas" (1889). G. Seyler, "Geschichte der heraldik" (1885-89). Ekhoff, "Tvenne sköldar'' (i "Svensk fornminnesförenings tidskrift", VII), E. Gritzner, "Heraldik" (i A. Meisters "Grundriss der geschichtswissenschaft", l, 1906), och F. Hauptmann, "Wappenkunde" (1914). II. F-d. Sköld. 1. Krigsvetenskap, ett bärbart, af trä, läder eller metall bestående skyddsvapen, som nyttjades under forntiden och medeltiden samt ännu används af vilda folkslag. Under Världskriget (1914-17) har Fig. 1. Romerskt sköldtak (testudo). Efter relief på Marcus-Aurelius-kolonnen. skölden kommit till användning i skyttegrafsstriderna. Skölden, som sköttes af vänstra handen, bars på armen medelst två handtag, men var dessutom ofta Fig. 2. Svensk medeltida sköld af den form, som kallas tartsche, stommen af trä, belagd med senor och öfverklädd med pergament, starkt buktad och på framsidan målad med växtornament i rödt på blå grund samt i midten Banérvapnet, afsedd för såväl tornering som strid (urtagningen i högra kanten läge för lansen); har tillhört någon medlem af släkten Banér i senare hälften af 1400-talet. (Lifrustkammaren, Stockholm.) med en rem fäst vid högra axeln. Vid stormningar buros sköldarna tätt intill hvarandra, hvarigenom bildades ett sköldtak (latin testudo; fig. 1). Formen