1367 Sköldbaggsläktet-Sköldbäge 1368 dock äfven en halfklotformig sköldbuckla. Nitarna äro ofta högt hvälfda, af brons och öfverdragna med en hvit metall. Handtagen voro af trä och försedda med ett bronsbeslag. Till formen voro de germanska sköldarna runda eller ovala, hvilket framgår af sköldkantbeslagens form. De samtida romerska sköldarna voro dels flata, ovala, dels fyrkantiga, halfcylinderformiga (se Amason s köl d). Sköldbucklorna voro vanligen halfklotformiga och ii f brons. Från folkvandringstiden känner man dels koniska sköldbucklor med kort cylindrisk hals och kort spets (se fig. 11 å pl. I till art. J ä r n-å l d e r n), dels sköldbucklor med cylindrisk hals och halfklotformig öfverdul. Sistnämnda slags sköldbucklor äro funna i Sverige vid Vendel och Ultuna i Uppland och smyckade med stora hvälfda, förgyllda nithufvud och en rund flat midt-knapp samt dessutom klädda med rikt ornerad, Fig, 5 Sköldbuckla af bronsb^lagdt järn, från folkvandringstiden (funnen i Ultuna, Uppland). förgylld bronsplåt (fig. 5). Vikingatidens sköldar voro flata och runda, bildade af hopslagna bräder samt försedda med en halfklotformig sköldbuckla. Många dylika sköldar med bucklor äro funna i Gok-stadskeppet i Norge (se D r a k e 3, fig. 2). Frampå 1000-talet börjar man i Väst- och Mellan-Europa använda sköldar, som upptill äro runda, nedtill utlöpande i en spets (Bayeuxtapeten). Under 1100-och 1200-talen har skölden öfvervägande trekantig form. Den senare medeltiden känner flera olika typer af sköldar, dels mycket små, i det närmaste fyrkantiga (tartsche; se fig. 2), dels höga, fyrkantiga (pavese). De förra nyttjades mest af ryttare, de senare af fotfolk. Medeltidens sköldar voro i allmänhet rikt utsirade genom målning, beslag eller reliefer. - 3. Sjöv. De fornnordiske krigarna fäste sina sköldar på drakskeppens sidor så, att de utgjorde stridsskärmar, som skyddade för fiendens stenar och pilar äfvensom för våg-skvalpet (se D r a k e 3, fig. l o. 2). Dessa sköldar kallades äfven l ä m å n a r samt i det poetiska språket "hafvets taflor". Som signal för afsegling brukade man upphänga en sköld i framstammen (längst förut). - 4. Zool. Se F j ä 11, sp. 492. 1. H. W. W. (O. K-a.) 2. T. J. A. 3. R. N.» Sköldbaggsläktet, Cassida, zool., skalbaggsläkte, tillhörande fam. Chrysomelidce (se d. o.). Alla dithörando arter äro små, ofvan gröna eller grågula, med eller utan mörkare fläckar samt stundom med silfver- eller guldslänsande strimmor på täckvingarna. De igenkännas lätt därpå, att den halfcirkelformiga halsskölden, under hvilken hufvudet är alldeles doldt, äfvensom täckvingarna ha utplattade sidokanter. Kroppen är oval, sköldlik, buksidan platt. I Europa förekomma omkr. 50 arter (hvaraf 14 svenska), som alla äro växtätande. ' L-e." Sköldberg. 1. Sven Erik S., gynekolog, f. 26 nov. 1806 i Knista, Närke, d. 15 febr. 1884 i Södertälje, studerade i Uppsala, där han aflade med. licentiatexamen 1832 och promoverades till med. doktor 1835. Han utnämndes 1840 till provinsialläkare i Jönköping, företog flera utländska studieresor och förvaltade ett medicinalrådsämbete 1863 -64, hvarefter han tog afsked och bosatte sig på sin egendom Hässlö i Lerbo socken, Södermanland. S. var den förste, som i Sverige gjorde behandling af kvinnosjukdomar till en specialitet, och han egde på detta område en betydande praktik. Utom uppsatser i "Hygiea" författade han Om Chorean inom Jönköpings län och det deraf uppkomna religiösa svärmeriet (1843), Lif modersjukdomar (1807), Sårades vård i fält (1864) m. m. - 2. Sven S., den föregåendes son, gynekolog, f. 30 nov. 1838 i Jönköping, d. 22 okt. 1872 i Stockholm, blef student i Uppsala 1856, med. licentiat 1864 och med. doktor 1867 samt kallades s å. till docent i gynekologi vid Karolinska institutet. Han utöfvade därefter en vidsträckt och betydelsefull verksamhet som kvjnnoläkare samt var tillika en genom grundliga kunskaper och själfständig uppfattning framstående lärare såväl på sin poliklinik som vid de fria föreläsningskurser han anordnat. Han författade ett värdefullt arbete, Om ovariotomiens tidigare historia i England och Amerika och operationens nuvarande ståndpunkt (1867), samt flera smärre uppsatser. Sköldbrosk, anat. Se Struphufvud. SköMbuokla. her. Se Sköld, sp. 1366-67. Sköldbåge (ty. scJiildbogen, fi. are formcret}. bygnk., är vid en del hvalfforraer, såsom tunn-hvalf och krysshvalf, begränsningsbågen emellan hvalfvet och dess sköldmurar. Tunnhvalfvet har på grund af form och konstruktionssätt två sköldbågar, nämligen i skärningen med de båda murar, som icke äro vederlag. Krysshvalfvet har, då det på alb fyra sidorna begränsas af murar, fyra sköldbågar; eljest kan döt. beroende af läget (SP fig.), ha tre såsom vid a, två såsom vid 6, b och b eller endast en såsom vid c och c. Vidstående planfragment visar en del af en treskeppig kyrka