Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1367
Sköldbaggsläktet-Sköldbäge
1368
dock äfven en halfklotformig sköldbuckla. Nitarna
äro ofta högt hvälfda, af brons och öfverdragna
med en hvit metall. Handtagen voro af trä och
försedda med ett bronsbeslag. Till formen voro de
germanska sköldarna runda eller ovala, hvilket
framgår af sköldkantbeslagens form. De samtida
romerska sköldarna voro dels flata, ovala, dels
fyrkantiga, halfcylinderformiga (se Amason s köl
d). Sköldbucklorna voro vanligen halfklotformiga och
ii f brons. Från folkvandringstiden känner man dels
koniska sköldbucklor med kort cylindrisk hals och
kort spets (se fig. 11 å pl. I till art. J ä r n-å l
d e r n), dels sköldbucklor med cylindrisk hals och
halfklotformig öfverdul. Sistnämnda slags sköldbucklor
äro funna i Sverige vid Vendel och Ultuna i Uppland
och smyckade med stora hvälfda, förgyllda nithufvud
och en rund flat midt-knapp samt dessutom klädda med
rikt ornerad,
Fig, 5 Sköldbuckla af bronsb^lagdt järn, från
folkvandringstiden (funnen i Ultuna, Uppland).
förgylld bronsplåt (fig. 5). Vikingatidens sköldar
voro flata och runda, bildade af hopslagna bräder
samt försedda med en halfklotformig sköldbuckla. Många
dylika sköldar med bucklor äro funna i Gok-stadskeppet
i Norge (se D r a k e 3, fig. 2). Frampå 1000-talet
börjar man i Väst- och Mellan-Europa använda sköldar,
som upptill äro runda, nedtill utlöpande i en spets
(Bayeuxtapeten). Under 1100-och 1200-talen har skölden
öfvervägande trekantig form. Den senare medeltiden
känner flera olika typer af sköldar, dels mycket små,
i det närmaste fyrkantiga (tartsche; se fig. 2),
dels höga, fyrkantiga (pavese). De förra nyttjades
mest af ryttare, de senare af fotfolk. Medeltidens
sköldar voro i allmänhet rikt utsirade genom målning,
beslag eller reliefer. - 3. Sjöv. De fornnordiske
krigarna fäste sina sköldar på drakskeppens sidor
så, att de utgjorde stridsskärmar, som skyddade för
fiendens stenar och pilar äfvensom för våg-skvalpet
(se D r a k e 3, fig. l o. 2). Dessa sköldar kallades
äfven l ä m å n a r samt i det poetiska språket
"hafvets taflor". Som signal för afsegling brukade
man upphänga en sköld i framstammen (längst förut). -
4. Zool. Se F j ä 11, sp. 492.
1. H. W. W. (O. K-a.) 2. T. J. A. 3. R. N.»
Sköldbaggsläktet, Cassida, zool., skalbaggsläkte,
tillhörande fam. Chrysomelidce (se d. o.). Alla
dithörando arter äro små, ofvan gröna eller
grågula, med eller utan mörkare fläckar samt
stundom med silfver- eller guldslänsande strimmor
på täckvingarna. De igenkännas lätt därpå, att den
halfcirkelformiga halsskölden, under hvilken hufvudet
är alldeles doldt, äfvensom täckvingarna ha
utplattade sidokanter. Kroppen är oval, sköldlik,
buksidan platt. I Europa förekomma omkr. 50 arter
(hvaraf 14 svenska), som alla äro växtätande.
’ L-e."
Sköldberg. 1. Sven Erik S., gynekolog, f. 26
nov. 1806 i Knista, Närke, d. 15 febr. 1884 i
Södertälje, studerade i Uppsala, där han aflade
med. licentiatexamen 1832 och promoverades
till med. doktor 1835. Han utnämndes 1840
till provinsialläkare i Jönköping, företog
flera utländska studieresor och förvaltade ett
medicinalrådsämbete 1863 -64, hvarefter han tog afsked
och bosatte sig på sin egendom Hässlö i Lerbo socken,
Södermanland. S. var den förste, som i Sverige gjorde
behandling af kvinnosjukdomar till en specialitet, och
han egde på detta område en betydande praktik. Utom
uppsatser i "Hygiea" författade han Om Chorean inom
Jönköpings län och det deraf uppkomna religiösa
svärmeriet (1843), Lif modersjukdomar (1807),
Sårades vård i fält (1864) m. m. - 2. Sven S.,
den föregåendes son, gynekolog, f. 30 nov. 1838
i Jönköping, d. 22 okt. 1872 i Stockholm, blef
student i Uppsala 1856, med. licentiat 1864 och
med. doktor 1867 samt kallades s å. till docent i
gynekologi vid Karolinska institutet. Han utöfvade
därefter en vidsträckt och betydelsefull verksamhet
som kvjnnoläkare samt var tillika en genom grundliga
kunskaper och själfständig uppfattning framstående
lärare såväl på sin poliklinik som vid de fria
föreläsningskurser han anordnat. Han författade ett
värdefullt arbete, Om ovariotomiens tidigare historia
i England och Amerika och operationens nuvarande
ståndpunkt (1867), samt flera smärre uppsatser.
Sköldbrosk, anat. Se Struphufvud.
SköMbuokla. her. Se Sköld, sp. 1366-67.
Sköldbåge (ty. scJiildbogen, fi. are
formcret}. bygnk., är vid en del hvalfforraer, såsom
tunn-hvalf och krysshvalf, begränsningsbågen emellan
hvalfvet och dess sköldmurar. Tunnhvalfvet har på
grund af form och konstruktionssätt två sköldbågar,
nämligen i skärningen med de båda murar, som icke
äro vederlag. Krysshvalfvet har, då det på alb fyra
sidorna begränsas af murar, fyra sköldbågar; eljest
kan döt. beroende af läget (SP fig.), ha tre såsom
vid a, två såsom vid 6, b och b eller endast en såsom
vid c och c. Vidstående planfragment visar en del af
en treskeppig kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
