1869 Skölddrapa-Sköldkörteln \ 370 med basilikal anläggning. Jfr Basilika, sp. 1028 ff., och H v a l f, sp. 1390. C. G-m. Plan af hvalf med sköldbågar. Do punkterade lirqerna utmärka sköldbågarna. Skölddrapa. Se Isländskalitteraturen, sp. 954. Sköldebrand. Se Skjöldebrand. Sköldebref, skriftligt dokument, hvarigenom adlig värdighet meddelas och ny utnämnd adelsmans (friherres, grefves o. s. v.) heraldiska vapen närmare bestämmes. Det äldsta i behåll varande svenska sköldebrefvet utfärdades för Tord Sandersson 1431, af konung Erik XIII. Sköldebref utfärdades endast af regenter, hvaremot frälsebref utan föreskrifna vapen utdelades äfven af hof vitsmän, provinsståthållare o. d. Sköldemärke, her. Se Sköld, sp. 1361-63. Sköldfot, her. Se Sköld, sp. 1361. Sköldhufvud, her. Se Hjälm, sp. 819. Sköldhållare (lat. sustentacula, ty. schildhalter, fr. tenants, vid människobilder, supports, vid djurbilder, eng. suports), her., vid en sköld, på ett postament placerade människo- eller djurbilder, som framställas hållande, stödjande eller vaktande skölden. Stundom används blott en Sköldhållare, men vanligen äro de två. Som Sköldhållare räknas icke, om t. ex. i ett sigill en riddare är framställd bärande sin sköld (se bilden till Pergamen t-bref). Sköldhållarna höra till de oväsentliga, rent dekorativa delarna af ett vapen och kunna efter godtycke uteslutas. De uppträda redan på 1300-talet, mera allmänt på 1400-talet, t. ex. i Martin Schongauers kopparstick. I Sverige förekomma de blott mera sällan under medeltiden. Kristian I var där den förste konung, som nyttjade Sköldhållare (i ett sekret en riddare och en vildman, i ett annat en kvinnlig figur, möjligen en ängel, och en vildman). Lejon som Sköldhållare vid svenska riksvapnet (se d. o med fig. 4) förekomma första gången i "Dialogus creaturarum moralizatus" (tr. 1483). Först under senare hälften af 1600-talet komma sköldhåilarna i Sverige mera allmänt i bruk. och under 1700-talet finnas de nästan alltid vid grefliga och friherrliga vapen. I Sverige ha i regel blott grefvar och friherrar rätt att använda Sköldhållare, men adelsmän, endast om dylika blifvit dem som särskildt hederstecken förlänade. De vanligaste sköldhåilarna äro riddare, vildmän, lejon, gripar och enhörningar. Sköldhållarna kunna äfven tjänstgöra som bärare af hjälm med dess hjälmprydnad. I dylika fall låter man dem träda hufvudet i hjälmen. H. F-d. Sköldigel, Clypeaster, zool. Se T a gghu din-går. Sköldinge. SeSkyllinge. Sköldkant, her. Se Sköld, sp. 1362. Sköldknektar. Efter nederlagen i Livland, särskildt efter förlusten af slaget vid Kirkholm (1605), utlofvade Karl IX, att alla ryttare och knektar, som godvilligt läto bruka sig därstädes, skulle erhålla ständig frälsefrihet på de gårdar, som de egde eller kunde förvärfva af kronan, äfvensom gemensamt sköldemärke för sig och efterkommande, hvilket, så snart någon utmärkt sig för tapperhet, skulle få utbytas mot eget vapen med åtföljande frälse och privilegier. Högst få ryttare och end-ist några hundratal knektar, hvilka kallades sköldknektar, anmälde sig, fastän våld användes att förmå dem därtill, och snart föll hela saken i glömska. C. O. N. Sköldkörtelkräfta, med. Se Kräfta, sp. 143 Sköldkörteln, Glandula thyreoidea, anat., belägen på halsen på ömse sidor om sköldbrosket, består af två halfvor, som framför de öfversta luftstrupsringarna äro sammanbundna med ett tunnare stycke (se pl. II till art. Människan). Den växlar till storlek hos olika individer, saknar utförsgång och består af epitelklädda rum, som innehålla en kolloid massa. Liksom öfriga "körtlar utan utförsgång" l. "blodkärlskörtlar" var sköldkörteln länge ett gåtfullt organ. Man kände till den å vissa trakter ej ovanliga sjukliga förstoringen af körteln, som kallas struma (se d. o.). Kirurgiens utveckling i samband med antiseptikens införande möjliggjorde en radikal operativ behandling af denna sjukdom. Det visade sig emellertid, att sköldkörtelns fullständiga aflägsnande medför högst betänkliga följder för patienten. En schweizisk kirurg, J. L. Reverdin, fäste 1882 uppmärksamheten på dessa svåra rubbningar. Det tillstånd, kachexia strumipriva, som utvecklar sig en tid efter operationen, öfverensstämmer, såsom E. T. Kocher (se d. o.) följande år visade, med sjukdomen myxödem (se d. o.), som redan förut var beskrifven af W. W. Gull (se denne), men hvars sammanhang med sköldkörteln man ej anat. Reverdins meddelande föranledde fysiologen M. Schiff (se denne) att förnya ett försök på hund, som han utfört redan 1856, men som förblifvit fullkomligt obeaktadt. Försöken visade, att sköldkörteln är ett lifsviktigt organ, hvars borttagande ofelbart medför djurens död. Framläggandet af dessa resultat (1884) väckte synnerlig uppmärksamhet. Man hade kommit en förut okänd företeelse, den s. k. inre sekretionen (se d. o.), på spåren. Fano m. fl. visade, att operationen ej i och för sig dödar djuret. Kvarlämnas nämligen en del af körteln, utebli de karakteristiska rubbningarna. Von Eiselsberg, liksom Schiff själf, visade, att inläkning (transplantation) af körteln i bukhålan likaledes skyddar djuret mot följderna af körtelns aflägsnande från dess plats på halsen. Man fann vidare, att insprutning af extrakt på sköldkörteln (Vassale) samt tillförsel af sköldkörtelsubstans per os (Howitz) kunna ersätta förlusten af körteln själf, hvarmed uppslaget var gifvet till den moderna organoterapien (se d. o.), som visat sig så verksam vid kretinism och myxödem (se dessa ord). Baumann (1895) visade, att sköldkörteln regelmässigt innehåller jod, och framställde ur körteln en starkt jodhaltig substans, jodotyrīn (se d. o.), som man funnit till en