viss grad ega samma läkemedelsverkan som sköldkörteltabletterna. Sköldkörtelns lifsviktiga uppgift synes vara att bereda och tillföra blodet vissa för kroppen viktiga substanser. Möjligen skulle man också kunna antaga, att densamma förstör en del skadliga ämnen. Särskildt under utvecklingsperioden utöfvar körteln ett viktigt inflytande. En skada af denna medför, såsom studiet af kretinismen visat, en svårare rubbning, ju tidigare den inträffar. Af I. Holmgrens undersökningar framgår, att kroppens längdtillväxt i viss mån regleras af sköldkörteln. Den s. k. Basedowska sjukdomen (se d. o.) ställer man i samband med en ökning af sköldkörtelns verksamhet. -- I närheten af sköldkörteln och, hos en del djur, inom densamma ligga två pariga körtelartade organ, bisköldkörtlarna l. epitelkropparna, upptäckta 1880 af I. V. Sandström (1852--89). Äfven dessa synas vara säte för en inre sekretion af lifsviktig art. Borttagas de eller förstöras de genom sjukdom, utvecklar sig mycket hastigt en rubbning, tetani, kännetecknad af krampryckningar, som inom kort leder till döden. J. E. J-n. Sköldlöss, Coccidce, zool., en familj tillhörande underordn. växtlöss (se d. o.) af halfvingarnas ordning bland insekterna. Hannarna äro försedda med ett par hinnaktiga vingar; de sakna stickborst och snabel samt intaga ej någon föda (fig. A). Honorna äro mycket större och sakna vingar, stundom äfven ben och antenner. Deras form är mycket växlande. Hos somliga är kroppen själf sköldlik; hos andra afsöndras från hudkörtlar ett vaxartadt ämne i form af en stundom osymmetrisk sköld, som är mycket större än den därunder fullständigt dolda lilla kroppen; hos ännu andra är kroppen uppsvälld och bärlik, ofta ymnigt beklädd med en ullig eller mjölig hudafsöndring (fig. B). Med sina långa stickborst suger honan sig fast på bark, blad o. d., lägger äggen under sig i ett segt, hvitt ludd och förblir efter döden sittande öfver dem som en skyddande sköld. Hos många släkten utvecklas äggen utan föregången befruktning. I olikhet med honorna och i motsats till hvad som är förhållandet hos alla öfriga halfvingar, undergå hannarna en fullständig förvandling, i det att hanlarven, som är lik honlarven, suger sig fast och växer liksom denna, men förvandlar sig till en hvilande puppa, ur hvilken slutligen den bevingade hannen framkom- mer. Sköldlössen lefva vanligen på ofvan jord belägna växtdelar, men vissa släkten, t. ex. Orthe-zia, föra ett underjordiskt lefnadssätt. De flesta sköldlössen tillhöra varmare länder, men ett stort antal har med tropiska växter blifvit importeradt till Sverige. Många anställa stor skada i våra drif-hus, andra ha sedan gammalt haft framstående industriell betydelse. Bland de i växthus i vårt land förekommande arterna må nämnas Pulriraria vitis. utomlands synnerligen skadlig på vinrankor samt äfven på persiketräd; Lecanium hesperidum, orange-sköldlusen, med plutta, bruna, af-långa sköldar, som i bakändan med en djup inskärning äro klufna i två flikar, lefver helst på växter med läderartade blad; Aspidiotus hederw, med runda, plntta, gula sköldar, lefver i synnerhet på Nerium, murgröna samt på Phoenix och andra palmer. Om det i vårt land ej förekommande svåra skadedjuret Aspidiotus perniciosus se San-Jos é-s k ö l d l u s e n. Af de för sina produkter märkliga omnämnas Porphyrophora och Coccus cacti under Konschonell. En annan anmärkningsvärd art af sistnämnda släkte är C. manniparus (honan elliptisk, vaxgul, med hvita ullhårsknippen, 2-4 mm. lång; hannen ännu ej känd), mannasköld-lusen, som lefver i trakten af berget Sinai, på Tamarix mannifera, och utsöndrar från sin kropp en i luften hastigt hårdnande, till smak och färg honungsliknande manna, hvilken insamlas af beduinerna och tjänar som föda (jfr Manna). En tredje art, C. lacca, lacca-lusen, gummilack-sköldlusen, omtalas under Gummi-lacka. Till ett närstående släkte hör kermes-sköldlusen, Kermes (Chermes) ilicis (se K e r m e s-korn). Hvitt kinesiskt vax eihålles från hudutsöndringarna af vaxsköldlusen, Ericerus pela. I Ostindien lämna arter af släktet Ceroplastes en liknande produkt (jfr vaxproducerande L y k t-stritar). L-e. (G. A-z.) Sköldmaneter, zool., detsamma som s k i f m a-neter (se C oe l e n t e r a t a, sp. 483, 487). Sköldmö (isl. skjaldmær), nord. myt., jungfru, som väpnad deltar i strid. Sköldmör nämnas ofta i de sagor, som återge förhållandena under vikingatiden; från denna tid finnas äfven historiska underrättelser från både öster och väster om, att kvinnor kämpade i drabbningar, hvilket också tidigare meddelas om de germanska folken cimbrer, markomanner och goter. Förekomsten af sköldmör har bidragit att utbilda föreställningen om valkyrjor (se d. o.); jfr ock Amasoner. Se W. Golther, "Der valkyrjenmythus" (i "Abhandlungen der Münchener akademie der wissenschaften", I, kl. 18. bd 2. abth.). B-e. Sköldpadd, det hornämne, som utgör betäckningen på sköldpaddornas ryggsköld. (Se Sköldpaddor.) Sköldpadden, som till färgen är gul eller gulröd med svartbruna fläckar och strimmor, vinner i värde, ju tätare och mera genomskinlig, ju färgstarkare och bättre tecknad den är. Den låter klyfva sig och kan, upphettad, böjas eller sammanpressas efter behag. Hårdare och mera spröd än vanligt horn, fordrar den en försiktigare behandling, men förarbetas liksom detta medelst sågning, filning och polering samt brukas till kammar, dosor, solfjädrar, knifskaft m. m. Den bästa sköldpadden fås af de ostindiska karettsköldpad-