1377 Sköldpaddsrätter-Sköldskinnbaggar 1378 från Västindien, på den europeiska marknaden. Den lifnär sig af växter, företrädesvis tång. Liksom öfriga hafssköldpaddor lämna de hafvet endast för att lägga sina ägg, hvartill de välja sandiga ställen på stranden. Karettsköldpaddan (Ch. imbri-cata; fig. 6) skiljer sig från föregående företrädesvis därigenom, att hornplåtarna ligga taktegellikt öfver hvarandra samt att å hvarje fot finnas två klor. Den är omkr. l m. lång samt förekommer i Atlantiska, Stilla och Indiska oceanerna. Äggen ätas, hvaremot köttet är onjutbart. Det är denna art, hvars hornplåtar ge den bästa sköldpadden. Denna icke blott öfverträffar i skönhet hvarje annat hornämne, utan skifvorna kunna äfven med lätthet sammanpressas med hvarandra, hvarigenom sköldpadden erhåller stor användbarhet. En annan hafssköld-padda, Thalassochelys (1. Caretta) carelta, något mindre än de föregående, från hvilka den skiljes genom fullständigare förbenad ryggsköld, är allmän äfven i Medelhafvet. Afvikande från alla andra lefvande sköldpaddor är lädersköldpaddan (Dermatochelys 1. Fig. 7. LUdersköldpadda. Dermachelys coriacea; fig. 7), som företräder en särskild grupp: Athecce i motsats till alla andra, som kallats Thecophora. Kotor och refben äro nämligen hos lädersköldpaddan ej förbundna med ryggskölden, som består af ett stort antal små, mångkantiga plåtar; hornplåtar å skalet saknas; dess beklädnad är läderartad; lemmarna äro fenlika, de främre dubbelt så långa som de bakre; klor saknas. Den uppnår betydliga dimensioner: hela längden kan uppgå till 2,3 m. och vikten till 500-600 kg. Den förekommer i Indiska, Stilla och Atlantiska oceanerna äfvensom i Medelhafvet, men öfverallt sparsamt. Dess föda är åtminstone företrädesvis ani-malisk. Köttet ätes ej, emedan man tillskrifver detsamma giftiga egenskaper. Besläktade former ha anträffats i tertiära och äldre jordlager. -Litt.: G. A. Boulenger, "Catalogue of the Chelonians, Rhynchocephalians and crocodiles in the British museum" (1889), K. Mitsukuri, "Contributions to the embryology of reptilia" (1896), och H. Oadow, "Amphibia and reptiles" (i "The Gambridge natural history", 1901). L-e. Sköldpaddsrätter, kokk. De flesta sköldpadds- Trvckt den 21.'3 17 arternas kött är ätbart, men den art, som i synnerhet öfver England införes till oss, lefvande eller konserverad, är den gröna eller s. k. soppsköld-paddan, som finnes vid västindiska öarna. Den mest bekanta sköldpaddsrätten är potage tortue clair, hvars tillredning är en ganska invecklad sak, som fordrar stor noggrannhet. "Äkta sköldpadd-soppa" imiteras ej utan framgång af "falsk sköld-paddsoppa" på kalfhufvud. Af sköldpaddsköttet göres ragu, som serveras med queneller (se d. o.) af sköldpadda eller höns, champinjoner och tryffel. Lämplig sås därtill göres af råa skinktärnin-gar, chalottenlök, persilja, champinjoner, sherry, spansk sås, tomatpuré och stark buljong. Sköldskinnbaggar, Pentato'midce, zool, familj, tillhörande afd. Gymnocerata (se d. o.) af insektordningen halfvingar. Hithörande arter (se H a l f v i n g a r, fig. 2) ha en bred, ofvan platt kropp, hvars skutell (d. Y. s. det mellan vingarnas bas framträdande trekantiga stycket af mellan-ryggen) är ovanligt stor och med sin spets åtminstone når midten af bakkroppen, men stundom t. o. m. kan fullständigt betäcka den senare. Hufvu-_^-^-~ dets sidor äro skarpkantade och skjuta ut öfver antennernas bas. Sköldskinnbaggarna utmärkas genom en stark utveckling af de hos skinnbaggar vanliga stinkkörtlarna, som äro belägna i bakkroppens bas och utmynna på bakbröstet. Medelst dessa efterlämna de på bär och andra frukter, hvilkas safter de sugit, en vedervärdig smak, hvarför dem företrädesvis tilldelats de betecknande namnen bär f isar och stinkflyn. - Af denna stora familj äro omkr. 6,000 arter beskrifna, af hvilka ett 40-tal, fördeladt på 28 släkten, anträffats i Sverige. En bland de vanligaste är den 10-12 mm. långa, ludna Pentatoma (Dolycoris) baccarum, undertill gulhvit, ofvan rödaktigt gulbrun, svartpunkterad, med blek spets på skutellen samt svart- och hvit-fläckig sidokant på bakkroppen. (Liknar fig. 2 under art. Halfvingar, men ha afrundade framhörn på halsskölden.) En på köksträdgårdsväxter synnerligen vanlig art är den ofvan metallgröna, hvit- eller rödfläckiga rapssugaren, Kuryderna oleracea (5-7 mm.). Den anses göra skada på unga plantor af korsblommiga växter. -- Af öfriga vanliga arter må nämnas Chlorochroa juniperina och Palomena prasina, båda gräsgröna, den förra med gula sidokanter och gul spets på skuteilen. Vanlig bland gräset på ängar är den framåt och bakåt afsmalnande, grågula, mörkstrimmiga Aelia acuminata (8-10 mm.). Störst af våra arter är don 14-16 mm. långa Tropicoris rufipeSj utmärkt af en spetsig tagg på hvardera sidan af halsskölden. Den förekommer på ek, björk och andra såväl träd som buskar samt uppges olikt de öfriga ej åtnöja sig med växtsafter, utan äfven utsuga fjärilslarver. Den hos oss på björk 25 b. 44