1379
Sköldsorken-Skönhet
och al vanliga Clinocoris grisens är känd för ett
slags yngelvård, i det den liksom rufvande skyddar
ej blott sina ägg, utan äfven de unga larverna.
G- A-z.
Sköldsorken, Chlamydophorus,
zool., släkte,
tillhörande bältornas familj (se
Bältdjur) af
trögdjurens ordning. Kroppens hela öfre yta är
beklädd med fyrkantiga, i tvärrader ordnade hornplåtar,
hvilka bilda ett pansar; den liksom tvärt afhuggna
bakdelen skyddas af en lodrätt ställd sköld;
pansaret är fastväxt dels med kraniet, dels med
bäckenet. Svansen är kort, i spetsen spadlikt
utbredd. Undre kroppsdelarna äro beklädda med
långa, silkeslika hår. Fötterna äro stora,
med starka klor. Kroppslängden hos den minsta
arten,
C. truncatus, som äfven kallas
gördelmusen,
mantelgördeldjuret och
pansardjuret, är 13 cm. Utom
denna har också en annan (
C. retusus) blifvit
beskrifven, som är något större. Släktet förekommer
i Argentinska republiken och Bolivia i sandiga,
steniga trakter, där den liksom vår mullvad gräfver
underjordiska gångar. Den erhålles ytterst sällan.
L-e.
Sköldungarna, det vanliga svenska namnet på danska
konungaätten Skjoldungerne (so Sk j öl d).
Sköld vall, "befästningsk. Se Contre-garde.
Skölfvene, socken i Älfsborgs län, Gäsene härad. 2,132
har. 380 inv. (1915). S. bildar med Norra Sam, Hof
och Källunga ett pastorat i Skara stift, Ås kontrakt.
Skölj. Se Läder, sp. 172.
Sköll, kam. Se M å l 2.
Sköllersta. 1. Härad i Örebro län, ingår i Östernärkes
domsaga och fögderi samt Askers och Sköllersta
härads tingslag och omfattar socknarna Norrbyås,
Ekeby, Gällersta, Svennevad, Bo, Sköllersta. 56,967
har. 10,015 inv. (1915). -- 2. (
Skyllersta) Socken
i Örebro län, Sköllersta härad. 10,375 har. 2,942
inv. (1915). S. utgör ett pastorat i Strängnäs stift,
Askers kontrakt.
Skölmalm, bergsv. Se Falu grufva, sp.
1345-..
Skön. 1. Socken i Västernorrlands län, Sköns
tingslag. 4,732 har. 11,941 inv. (1915), hvaraf
475 har, 3,008 inv. komma på
Skönsmons kapell,
som tillhör S. kommun. Inom socknen äro belägna
municipalsamhällena Skönsmon, Skönsberg och
Gångviken. Folkmängdstätheten i S. socken öfverträffas
af endast några få socknars i
södra Sverige. S. bildar med Skönsmons kapell
ett pastorat i Härnösands stift, Medelpads östra
kontrakt. -- 2. Tingslag i Västernorrlands län, ingår
i Medelpads östra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Skön, Alnö, Timrå. 21,876 har. 25,950
inv. (1915).
Sköna, kem. tekn. Se F ä r g n i n g, sp. 293.
Sköna konster. Se Konst 1.
Skönande (en efter det tyska ordet
schöngeist gjord
öfv. af fr.
bel esprit), vitterlekare; ofta i
förklenande bemärkelse.
Skönberga (
Skinberga), socken i
Östergötlands län, Hammarkinds härad. 5,550 har. 1,189
inv. (1915). Annex till Söderköpings stad, Linköpings
stift, Hammarkinds kontrakt.
Skönhet, estet., är den egenskap hos föremålen,
hvilken hos den uppfattande väcker estetiskt
välbehag. Då de sköna föremålen tillhöra den
oberoende af människans afsiktliga verksamhet gifna
verkligheten, talar man om
naturskönhet; då föremålen
af människan åstadkommits för sin skönhets skull,
höra de till det
konstsköna l.
den sköna konsten. Af
dessa två är det förra ett mycket yngre begrepp
inom historien än det senare. Äfven hos naturfolken
röjas ansatser till konst och förmåga att njuta af
det konstsköna. Däremot fordras alltid en viss kultur
såväl hos folken som hos individen för uppfattningen
af naturens skönhet. Om skönheten i naturen och
i konsten handlar den särskilda vetenskap, som
kallas
estetik (se d. o.). -- Under det att den äldre
estetiken alltifrån Platons dagar i det stora hela
var filosofisk, icke utgick från enskilda iakttagelser
inom den estetiska erfarenheten, utan sökte förklara
det sköna genom allmänna begreppsutredningar och
genom att anvisa skönheten dess plats i en allmän
lifsåskådning, utmärkes estetiken i våra dagar
öfvervägande af samma empiriska riktning som den
nutida vetenskapen i det hela. Då skönheten närmast
framträder inom det mänskliga själslifvet och endast
på grund af erfarenheter inom detta objektiveras till
egenskap hos vissa föremål, blir den nutida estetiken
i första hand en del af
psykologien och bedrifves till
större delen med liknande metoder som denna vetenskap
i det hela, delvis sålunda genom experiment. Därmed är
emellertid icke förnekadt, att äfven skönheten ytterst
behöfver en
filosofisk förklaring, men man fordrar,
att till grund för denna först och främst skall ligga
ett säkert och omfattande erfarenhetsmaterial. Och
längre än till förberedande samlande, ordnande och så
vidt möjligt psykologiskt förklarande af ett sådant
material har i det stora hela den nutida estetiken
ännu ej kommit. Härmed sammanhänger, att den nutida
estetiken ej som äldre tiders i första hand är
en
normativ vetenskap, som uppställer fordringar
och regler för den estetiska smaken och konsten,
utan närmast är
beskrifvande och
orsaksförklarande
och når fram till värdesättande normer endast genom
upptäckten af de empiriska lagarna för det estetiska
välbehagets uppkomst. Liksom den nutida filosofien på
alla sina områden väsentligen grundlagts af
Kant,
är det ock denne som gett den nutida estetiken dess
problemställning genom definitionen af skönheten såsom
den egenskap, som hos oss väcker ett allmängiltigt och
"intresselöst" välbehag. Men den empiriska
