Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköldpaddor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktningen inom estetiken har egentligen införts
först af Fechner, som sökte grundlägga en "estetik
nerifrån" till skillnad från den gamla estetiken
"’uppifrån". Uppslaget till sina undersökningar
tog Fechner från Zeisings förmenta upptäckt
af "det gyllene snittet" (se d. o. och Zeising)
såsom ett estetiskt grundförhållande,
som återfinnes i alla konstverk liksom i alla
former af det natursköna. Genom många mätningar –
bl. a. på Holbeins madonna – fann Fechner, att detta
påstående ej alltid slog in. Detta ledde honom till
att genom experiment med enkla linjedelningar och
geometriska figurer söka utröna de förhållanden, som
ligga till grund för de mest elementära estetiska
omdömena. Därvid fann han, att vid delningen
af linjer den symmetriska delningen i två lika
långa delar i allmänhet gör ett mera tilltalande
intryck än en delning enligt det gyllene snittet,
som emellertid ock visade sig ha stor estetisk
betydelse. Inom de enkla geometriska figurerna
trodde han sig kunna konstatera, att kvadraten
och de denna närmast stående rektanglarna hade en
mindre estetiskt tilltalande form än rektanglar,
hvilkas sidors inbördes förhållande motsvarade
det gyllene snittet. I det hela trodde sig Fechner
på sina iakttagelser och experiment kunna stödja
följande sex estetiska grundlagar. 1. Den estetiska
tröskelns lag: för att en förnimmelse skall väcka
estetiskt välbehag, fordras först och främst, att den
skall ha en viss styrka; 2. den estetiska hjälpens
eller stegringens lag: estetiskt verksamma intryck
kunna tillsammans åstadkomma ett starkare resultat än
summan af båda intryckens verkan hvar för sig; 3. den
enhetliga mångfaldens lag: för ett högre estetiskt
välbehag fordras en viss rikedom i föremålets
innehåll och att dess mångfald sammanslutes till
enhet, hvaremot både enformighet och brist på
sammanhang misshaga; 4. motsägelselöshetens eller
sanningens lag: det enskilda intrycket får heller
icke sakna sammanhang med vår öfriga erfarenhet,
utan det estetiska behaget vid en viss förnimmelse
förutsätter, att den ej strider mot samtidigt
uppträdande reproduktioner; 5. klarhetens lag:
för att de föregående lagarna skola bli verksamma,
fordras, att de motsvarande förhållandena framträda
med full klarhet för medvetandet; och slutligen
6. associationslagen: förutom de direkta faktorer,
som enligt det föregående konstituera det estetiska
intrycket, ingår däri en medelbar faktor af ofta
mycket större betydelse för skönheten, nämligen
inflytandet från alla de föreställningar, som genom
idéassociation reproduceras i samband med den primära
förnimmelsen och förläna denna sin "andliga färg". Så
t ex. tilltalar oss en apelsin genom sin färg och
form (den direkta faktorn), men därmed sammansmälta
alla våra föreställningar om dess angenäma doft
och smak, dess elastiska mjukhet och saftighet,
och därmed förbindas ofta på ett mera själfständigt
sätt föreställningar om orangeträdets dunkla grönska
och om det soliga land, "där orangerna blomma" (den
associativa faktorn). Hvilken stor betydelse för den
estetiska njutningen denna sistnämnda faktor har,
inses, om vi jämföra detta intryck af den verkliga
apelsinen med intrycket af ett för synen alldeles
lika föremål, men som vi veta vara konstgjordt,
af måladt trä. Med sistnämnda vetande utgår den
associativa faktorn,
och därmed försvinner större delen af
intryckets estetiska verkan. – Fechners härmed
antydda teorier ha i många punkter vederlagts eller
fullständigats af senare estetiker. Först och främst
är det sannolikt oriktigt att fatta det omedelbara
sinnesintrycket och reproduktionerna som särskilda
estetiska faktorer. Såsom Külpe framhållit,
är det först förhållandet mellan båda, som utgör
grunden till det specifikt estetiska välbehaget. Ensam
för sig kan visserligen sinnesförnimmelsen väcka
behaglig känsla, men denna är af annan natur. Äfven
för de associerade föreställningarnas beskaffenhet
kunde uppställas estetiska principer (Külpe):
1. ju bestämdare reproduktionerna uppträda, desto
starkare blir det estetiska intrycket; 2. likaså ju
lättare reproduktionen försiggår; och 3. ju större
öfverensstämmelsen och ju omedelbarare och fastare
sambandet är mellan den omedelbara förnimmelsen
och de reproducerande föreställningarna. Äfven
Fechners formulering af de enskilda principerna
för det omedelbara estetiska intrycket lider af
vissa brister. Han har sålunda förbisett de optiska
illusionernas inverkan vid undersökningarna. I en
sådan lagbunden oriktighet i vårt ögonmått ligger
förklaringen till, att kvadraten gör ett mindre
behagligt intryck. Vi underskatta nämligen dess höjd
i förhållande till dess bredd; den ser sålunda ej ut
som liksidig, och då den för vårt öga dock så mycket
närmar sig kvadratformen, att denna reproduceras,
tycka vi, att den ej fyller, hvad den lofvar, och
erfara estetiskt obehag. Konstruera vi däremot en
rektangel med alldeles lagom större höjd än bredd för
att den skall se ut som en regelbunden kvadrat, ja,
då uppstår behaget lika väl, som af en linjes delning
i två lika delar. De af Fechner använda metoderna
ha af andra forskare utsträckts till af honom ej
undersökta sinnesområden. Så har man t. ex. funnit,
att två färger tillsammans göra det bästa estetiska
intrycket, om de äro inbördes komplementfärger, samt
att en rytm med 3/4-takt gör ett behagligare intryck,
om betoningen faller på den första fjärdedelen, än om
någon af de båda andra fjärdedelarna betonas. Den
största bristen i Fechners framställning bestod
emellertid däri, att han ej uppvisat skillnaden
mellan det estetiska välbehaget och andra arter af
lustkänslor. Ett försök att begränsa det specifikt
estetiska området gjordes redan af Kant i de två
redan anförda karaktärerna hos det estetiska omdömet:
allmängiltighet och "intresselöshet". Allmängiltigt
är detta omdöme ej i den bemärkelsen, att det fälles
lika af alla människor, hvilket kan sägas om
det logiska omdömet; men väl i den bemärkelsen, att
vi på det estetiska området liksom på det etiska
uppställa en fordran på våra omdömens giltighet
äfven för andra, så visst som vi nämligen tro på vår
egen omdömesförmåga. Vi veta väl, att den estetiska
smaken är olika hos olika folk och i skilda tider,
men detta utesluter icke tron på ett estetiskt
ideal och en objektiv skillnad mellan skönt och
fult. Härigenom skiljer sig skönhetskänslan från de
sinnliga lustkänslorna. Genom "intresselösheten"
skiljer den sig från de etiska känslorna. Därmed
menas emellertid icke, att skönheten icke väcker några
intressen alls, hvilket skulle innebära, att den icke
ådroge sig uppmärksamhet. Tvärtom talar man om att
vissa personer ha mer eller mindre starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
