riktningen inom estetiken har egentligen införts först af Fechner, som sökte grundlägga en "estetik nerifrån" till skillnad från den gamla estetiken "'uppifrån". Uppslaget till sina undersökningar tog Fechner från Zeisings förmenta upptäckt af "det gyllene snittet" (se d. o. och Zeising) såsom ett estetiskt grundförhållande, som återfinnes i alla konstverk liksom i alla former af det natursköna. Genom många mätningar -- bl. a. på Holbeins madonna -- fann Fechner, att detta påstående ej alltid slog in. Detta ledde honom till att genom experiment med enkla linjedelningar och geometriska figurer söka utröna de förhållanden, som ligga till grund för de mest elementära estetiska omdömena. Därvid fann han, att vid delningen af linjer den symmetriska delningen i två lika långa delar i allmänhet gör ett mera tilltalande intryck än en delning enligt det gyllene snittet, som emellertid ock visade sig ha stor estetisk betydelse. Inom de enkla geometriska figurerna trodde han sig kunna konstatera, att kvadraten och de denna närmast stående rektanglarna hade en mindre estetiskt tilltalande form än rektanglar, hvilkas sidors inbördes förhållande motsvarade det gyllene snittet. I det hela trodde sig Fechner på sina iakttagelser och experiment kunna stödja följande sex estetiska grundlagar. 1. Den estetiska tröskelns lag: för att en förnimmelse skall väcka estetiskt välbehag, fordras först och främst, att den skall ha en viss styrka; 2. den estetiska hjälpens eller stegringens lag: estetiskt verksamma intryck kunna tillsammans åstadkomma ett starkare resultat än summan af båda intryckens verkan hvar för sig; 3. den enhetliga mångfaldens lag: för ett högre estetiskt välbehag fordras en viss rikedom i föremålets innehåll och att dess mångfald sammanslutes till enhet, hvaremot både enformighet och brist på sammanhang misshaga; 4. motsägelselöshetens eller sanningens lag: det enskilda intrycket får heller icke sakna sammanhang med vår öfriga erfarenhet, utan det estetiska behaget vid en viss förnimmelse förutsätter, att den ej strider mot samtidigt uppträdande reproduktioner; 5. klarhetens lag: för att de föregående lagarna skola bli verksamma, fordras, att de motsvarande förhållandena framträda med full klarhet för medvetandet; och slutligen 6. associationslagen: förutom de direkta faktorer, som enligt det föregående konstituera det estetiska intrycket, ingår däri en medelbar faktor af ofta mycket större betydelse för skönheten, nämligen inflytandet från alla de föreställningar, som genom idéassociation reproduceras i samband med den primära förnimmelsen och förläna denna sin "andliga färg". Så t ex. tilltalar oss en apelsin genom sin färg och form (den direkta faktorn), men därmed sammansmälta alla våra föreställningar om dess angenäma doft och smak, dess elastiska mjukhet och saftighet, och därmed förbindas ofta på ett mera själfständigt sätt föreställningar om orangeträdets dunkla grönska och om det soliga land, "där orangerna blomma" (den associativa faktorn). Hvilken stor betydelse för den estetiska njutningen denna sistnämnda faktor har, inses, om vi jämföra detta intryck af den verkliga apelsinen med intrycket af ett för synen alldeles lika föremål, men som vi veta vara konstgjordt, af måladt trä. Med sistnämnda vetande utgår den associativa faktorn, och därmed försvinner större delen af intryckets estetiska verkan. -- Fechners härmed antydda teorier ha i många punkter vederlagts eller fullständigats af senare estetiker. Först och främst är det sannolikt oriktigt att fatta det omedelbara sinnesintrycket och reproduktionerna som särskilda estetiska faktorer. Såsom Külpe framhållit, är det först förhållandet mellan båda, som utgör grunden till det specifikt estetiska välbehaget. Ensam för sig kan visserligen sinnesförnimmelsen väcka behaglig känsla, men denna är af annan natur. Äfven för de associerade föreställningarnas beskaffenhet kunde uppställas estetiska principer (Külpe): 1. ju bestämdare reproduktionerna uppträda, desto starkare blir det estetiska intrycket; 2. likaså ju lättare reproduktionen försiggår; och 3. ju större öfverensstämmelsen och ju omedelbarare och fastare sambandet är mellan den omedelbara förnimmelsen och de reproducerande föreställningarna. Äfven Fechners formulering af de enskilda principerna för det omedelbara estetiska intrycket lider af vissa brister. Han har sålunda förbisett de optiska illusionernas inverkan vid undersökningarna. I en sådan lagbunden oriktighet i vårt ögonmått ligger förklaringen till, att kvadraten gör ett mindre behagligt intryck. Vi underskatta nämligen dess höjd i förhållande till dess bredd; den ser sålunda ej ut som liksidig, och då den för vårt öga dock så mycket närmar sig kvadratformen, att denna reproduceras, tycka vi, att den ej fyller, hvad den lofvar, och erfara estetiskt obehag. Konstruera vi däremot en rektangel med alldeles lagom större höjd än bredd för att den skall se ut som en regelbunden kvadrat, ja, då uppstår behaget lika väl, som af en linjes delning i två lika delar. De af Fechner använda metoderna ha af andra forskare utsträckts till af honom ej undersökta sinnesområden. Så har man t. ex. funnit, att två färger tillsammans göra det bästa estetiska intrycket, om de äro inbördes komplementfärger, samt att en rytm med 3/4-takt gör ett behagligare intryck, om betoningen faller på den första fjärdedelen, än om någon af de båda andra fjärdedelarna betonas. Den största bristen i Fechners framställning bestod emellertid däri, att han ej uppvisat skillnaden mellan det estetiska välbehaget och andra arter af lustkänslor. Ett försök att begränsa det specifikt estetiska området gjordes redan af Kant i de två redan anförda karaktärerna hos det estetiska omdömet: allmängiltighet och "intresselöshet". Allmängiltigt är detta omdöme ej i den bemärkelsen, att det fälles lika af alla människor, hvilket kan sägas om det logiska omdömet; men väl i den bemärkelsen, att vi på det estetiska området liksom på det etiska uppställa en fordran på våra omdömens giltighet äfven för andra, så visst som vi nämligen tro på vår egen omdömesförmåga. Vi veta väl, att den estetiska smaken är olika hos olika folk och i skilda tider, men detta utesluter icke tron på ett estetiskt ideal och en objektiv skillnad mellan skönt och fult. Härigenom skiljer sig skönhetskänslan från de sinnliga lustkänslorna. Genom "intresselösheten" skiljer den sig från de etiska känslorna. Därmed menas emellertid icke, att skönheten icke väcker några intressen alls, hvilket skulle innebära, att den icke ådroge sig uppmärksamhet. Tvärtom talar man om att vissa personer ha mer eller mindre starka