estetiska intressen, intressera sig för skönhetsvärlden. Detta intresse består i en benägenhet att försänka sig i den estetiska betraktelsen eller egna sig åt det konstnärliga skapandet. Men för den estetiska så väl kontemplationen som produktionen är det utmärkande, att den är, såsom Boström framhållit, en verksamhet för verksamhetens egen skull (jfr L'art pour l'art). "Intresselösheten" hos det estetiska består sålunda i friheten från intressen, som ligga utanför verksamheten själf, ändamål, för hvilka verksamheten blott är medel. Härigenom skiljer sig skönheten så väl från det nyttiga som från det etiskt goda. Genom detta oberoende af ett ännu icke uppnådt ändamål är det, som det estetiska lifvet har sin egendomliga prägel af befrielse från jordelifvets smärtor och bekymmer, såsom särskildt pessimisten Schopenhauer betonat. Härmed är det ock, som skönhetslifvet är befryndadt med å ena sidan leken (Spencer, K. Groos m. fl.) och å andra sidan med religionen (Segerstedt) och i sina naivaste former rent af sammanfaller med den första och i de sublimaste öfvergår i den senare. Intresselösheten i den angifna bemärkelsen utgör ock i viss mån ett gemensamt kännetecken för skönheten och sanningen. Men den sistnämnda visar dock utöfver sig själf på ett sätt, som icke gäller om det estetiska. Yid den estetiska verksamheten går subjektet upp i sitt eget tillstånd och begär intet mer än att få lefva detta fullt och helt. Sanningen däremot innebär alltid förhållande till något annat, till den objektiva verkligheten. För innehållets förhållande till denna verklighet är den estetiskt intresserade indifferent. Flera nutida estetiker (K. Lange m. fl.) se just i "det sköna skenet", i ett "medvetet själfbedrägeri" det för den estetiska uppfattningen särskildt utmärkande. Andra estetiker tillämpa en annan sida af det estetiska åsidosättandet af motsatsen mellan subjekt och objekt, i det de betona, huru vi i de estetiska föremålen inlägga, våra egna känslor (genom "einfühlung", Volkelt, Lipps) eller liksom själfva lefva med i deras lif genom "innere nachahmung", Groos). Så t. ex. tillägga vi kolonnerna, som uppbära en takbyggnad, ett organiskt lif, en spänstig kraft, som gör den tunga bördan lätt, eller tvärtom fatta vi det lågt liggande taket i en byggnad som något hotande, tryckande, äfven om vi veta, att det alls icke är tyngre än det högt uppburna taket i en annan byggnad. På samma sätt är det ock våra egna känslor och tankar, som vi inlägga i naturen, när vi tolka vårens späda grönska som spirande lif eller vinterns frost som en förlamande boja. Så är all konst symbolisk, låter det yttre och kroppsliga betyda något inre och andligt (Cherbuliez). Men symboliseringen måste härvid noga skiljas från allegorien. Den senare opererar med abstrakta begrepp, den estetiska uppfattningen och konsten med konkreta åskådningar. Det estetiska inläggandet af våra känslor i föremålen är icke ett resultat af associationer, utan har en långt mera omedelbar och ursprunglig karaktär, jämförlig med det späda barnets ärfda förmåga att före all vägledande erfarenhet ana betydelsen af minspelet i moderns ansikte eller tonfallen i hennes röst. -- Huru förfeladt Guyaus försök att h. o. h. utplåna skillnaden mellan det estetiska och det praktiska lifvets områden än må vara och huru berättigad man än må finna Grant Allens sträfvan att äfven på kulturens lägsta stadier uppspåra rent estetiska intressen, så stå dock skönheten och konsten ej isolerade inom människolifvet, utan i innerligt samband med dess öfriga yttringar. Att hos de primitiva folken konstdriften utvecklats i nära samband med de praktiska och teoretiska intressena, har den etnografiska och jämförande konstforskningen (E. Grosse, Y. Hirn) nogsamt ådagalagt, och huru nära detta samband är äfven på högre kulturstadier, har den geniale arkitekten Semper betonat i sitt påvisande af, hur särskildt rörande byggnadskonst och konsthandtverk den rätta estetiska uppfattningen förutsätter insikt om föremålets praktiska användning och hänsyn till material och teknik. Så t. ex. förstår man icke formen för den höga, nedtill spetsiga och upptill smala grekiska amforan (se d. o. och fig. 2, sp. 845 i band I), om man icke vet, att detta kärl användes för förvarande af vin, i källaren med sin nedre spets trycktes ned i den mjuka sanden och behöfde en smal öppning, för att vinet bekvämt skulle kunna skyddas genom ett oljelager. På samma sätt påverkas den estetiska uppfattningen af en byggnad af hänsyn till ändamål och till byggnadsmaterialet, och äfven inom textilkonsten spelar tekniken en estetiskt bestämmande roll. En i detta hänseende "fri skönhet" tycks finnas endast inom musiken, som nog ej har sitt upphof ur talspråket, utan som ett själfständigt uttrycksmedel för känslolifvet (Stumpf). -- Skönheten och konsten utgöra en viktig sida af den mänskliga kulturen. De äro själfva kulturprodukter och äro kallade att utöfva en förfinande och förädlande inverkan på kulturen i det hela. Detta har redan kraftigt framhållits af Schiller (se d. o., sp. 1038), som i konsten ser den harmoniska föreningen och försoningen mellan det sinnliga och det andliga hos människan. Behofvet af en estetisk folkuppfostran har särskildt i våra dagar allt allmännare blifvit erkändt. Det gäller därvid ej blott att lära så många som möjligt att njuta af skönheten i konst och natur, utan äfven att gestalta hela vårt lif efter skönhetens fordringar, utan att därvid förfalla till en ensidig esteticism, som glömmer etiska kraf och praktiska eller teoretiska arbetsuppgifter. I sträfvandena för hemslöjden och hembygdsvården ha dessa intressen äfven i vårt land i någon mån börjat tillgodoses. Utgifningen af goda reproduktioner af svenska konstverk liksom det nyvaknade lifvet inom vår byggnadskonst äro ock i detta hänseende glädjande tidstecken. Och för den folkliga skönhetskulturen har Ellen Key i "Skönhet för alla" (1899; 6:e uppl. 1913) och andra skrifter tagit till orda. -- Förutom till den litt., som anföres i art. Estetik, hänvisas särskildt till E. Meumanns båda innehållsrika, små skrifter "Einführung in die ästhetik der gegenwart" (2:a uppl. 1912) och "System der ästhetik" (1914). -- Motsatsen till skönhet är fulhet (se d. o.). S-e. Skönhetsmedel, medel att upphjälpa en ful, "brouillerad" hy, såsom smink (se d. o.), diverse parfymerade pastor med lämpliga färgämnen i till utgnidning på huden, välluktande pomador i håret o. d. C. G. S. Skönlitteratur. Se Litteratur. Skönnarbo, f. d. bruksegendom i norra Östergötland, Tjällmo m. fl. socknar, vid ett till