1391 Skörlefnad-Slaby 1392 lateribus inordinatis), tämligen eldfast, samt indelade den i grå, svart, brun, grön och röd skörl. Cronstedt ansåg skörlen för en granatart, uppgaf, att den fanns i de flesta järngrufvor, ansåg skörl-berg ej vara annat än en sammangyttring af kristaller och uppräknar 14 olika slags skörl. Af beskrifning och lokaler kan man sluta till, att begreppet då innefattade en del pyroxen- och amfibol-arter, turmalin, rutil, chiastolit, staurolit och flera andra mineral. Andra mineraloger hänförde dit efter hand äfven topas, nefelin, albit och axinit. Numera kvarstår under benämningen skörl endast den svarta, ogenomskinliga, i fina splittror i blått eller brunt genomlysande turmalinen. Rörande ordets ursprung äro åsikterna växlande. Några ha härledt det af en ort Schorlau i Tyskland, andra ha velat göra det till svenskt, första gången begag-nadt af Cronstedt. Då emellertid redan 1565 af Gesner tyska ordet schurl begagnades om oduglig gångart på en tenngång (lapilli nigri steriles), är antagligt, att det uppstått vid bergverk, såsom betecknande odugliga gångarter åtföljande någon malm eller metall. Jfr Turmalin. Ant. Sj.* Skörlefnad (af fsv. skör, bräcklig, lättsinnig), liderlighet, otuktigt lif. Skörnäs, en oriktig form för S t y r n ä s. Skörstorp, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad. 1,095 har. 255 inv. (1915). Annex till Hångsdala, Skara stift, Vartofta kontrakt. Skotar. Se Fiske, sp. 425. Skötbät, sjöv., båt, som brukas vid strömmingsfiske med s. k. skotar. Skötebref. Se Köpebref. Sköterskor. Se Sjuksköterskor. Skötkonung, Olof. Se O l o f, svenska konungar 4. Skötning (mlat. scotatio), jur., en i äldre svensk rätt förekommande form vid öfverlåtande af egande-rätt till jord. Benämningen förklaras däraf, att vid skötningen det tillgick så, att öfverlåtaren lade något jord af den egendom, som föryttrades, i förvärf vårens sköte (i en flik af hans kappa, som af öfriga närvarande hölls utbredd), hvarefter för-värfvaren tog till sig den i fliken af kappan nedlagda jorden. Skötningen var sålunda en symbolisk tradition. Denna form, som tidigast synes ha haft sin egentliga användning vid gåfva af fast egendom, förekommer senare mycket ofta äfven vid försäljning och pantsättning af sådan egendom. För öfrigt är att anmärka, att ordet skötning finnes brukadt äfven för att beteckna själfva den jord, som på sådant sätt öfverläts. L- L.* Sköttegrundet. Se Grisbådarna. Sköttgrufvefältet ligger i Ljusnarsbergs socken, Örebro län, nära Högfors bmk och omfattar dels det egentliga S., som eges af Högfors a.-b., dels Mossgrufvefältet, som eges af Mossgruf-vornas a.-b. Fältet är beläget i en smal, åt n. ö. utskjutande flik af det malmfnrande leptitområdet i Örebro län, och malmförekomsten är känd från 1870-talet. Malmen är starkt kalkig samt håller 52-56 proc. järn och 0,012-O,OIB proc. fosfor. I en del af Mossgrufvefältet är kalkspaten till stor del utlöst, så att malmen fallit sönder till mull, hvarför den måste tillgodogöras medelst rasbrytning. Vid Sköttgrufvan finnes ett anrikningsverk, som sattes i gång 1915. Malmproduktionen uppgick 1915 i Sköttgrufvan till 20,473 ton malm och 5,150 ton slig samt i Mossgrufvorna till 22,183 ton malm. K. S-11. S. l., förkortning för lat. su'o lo'co, på sin plats, eller si'n e Io'co9 utan ortnamn. Sia. Se Fiskredskap, sp. 453. Slaadalen [slå-], fjälldal med bergstoppen S l a a-d a l s h ö, öfverst i Gudbrandsdalen, Kristians amt, Norge. K. V. H. Slaadalshö [slå-]. Se Slaadalen. Slaat [siat; eg. "slag' , t. ex harposlag]. Laatt, Laat 1. Leik (jfr Låt), den nationella norska dansmelodien. Efter taktarten indelas den i olika slag: den menuettliknande gängar 1. tangdans, hvaraf halling (se d. o.) är en varietet, och den lifliga springar, hvars mera utifrån påverkade form i östra och norra Norge kallas p o l s d a n s (jfr Polska, sp. 1267} och som har flera särformer, såsom r u 11, t. ex. vossa- 1. vosserullen. (Jfr Dans, sp. 1324, och Norge, sp. 1411.) Urspr, sjöngos slaaterna till ännu endast delvis bevarade texter 1. visor ("slaatterim", "tullar"; att försjunga en slaat kallas att "tulle"). Senare anordnades den för åtskilliga instrument: lur, horn, mungiga, lange-leik, fiol ("fela"). Huvudinstrumentet för utförande af en slaat blef småningom fiolen (jfr Hardangerfiol), hvarigenom den ernådde stor rikedom i melodisk och dramatisk uttrycksfullhet. Ett exempel är den bekanta slaat, som 1712 diktades af en ung jänta Tone Skuldalen från Telemarken och efter henne kallades Skuldalsbruri (-"bruden"), en tragisk tolkning af hennes kärlekshistoria, hvilken enligt sägnen slutade med, att hon drefs i döden. Den folkliga dansmusikens blomstringstid i Norge inföll omkr. 1775-1850. Därefter ha Ole Bull, Lindeman, Grieg, Björndal. C. Elling m. fl. upptecknat slaatmelodier, och de nyare norske tonsättarna, i synnerhet Grieg, J. Svendsen och Joh. Halvorsen, ha ofta användt slaatmotiv i sin musik. - Se R. Berge, "Norsk visefugg" (1904), och C. Ellings uttömmande monografi "Vore slaatter" (1916). K. V. H. Slabb, sjöv., löst hängande (om tåg). Slabba, sjöv., att med gammal segelduk, garn eller gammalt tågvirke omvira ett tå? eller vissa delar af tackling och rundhult, där tillfällig skam-filning (nötning), oftast orsakad af fartygets rörelser, uppkommer. Denna klädsel, som kallas slabbning, borttages i hamn. R. N.* Slabbgärding, sjöv. Se G å r d i n g Slabbning, sjö?;. Se Slabba. Slaby, Adolf Karl Heinrich, tysk ingenjör, f. 1849 i Berlin, d. där 1913, studerade sedan 1867 i Berlin, blef 1873 lärare vid Gewerbeschule i Potsdam, 1876 därjämte docent vid Gewerbeakademie i Berlin och 1882 professor i teoretisk maskinlära och elektroteknik vid tekniska högskolan i Charlottenburg (vid Berlin) samt dessutom 1884 chef för elektrotekniska laboratoriet där. 1898 blef han medlem af Herrenhaus och 1902 honorarie professor vid Berlins universitet. S. har varit en flitig och framgångsrik författare i fysikalisk-tekniska ämnen och har jämte grefve Ar co (se denne) uttänkt ett särskildt i Tyskland, men äfven i andra länder, såsom Sverige, mycket användt system för trådlös telegrafering (S l a b y-