Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sköns ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1391
Skörlefnad-Slaby
1392
lateribus inordinatis), tämligen eldfast, samt
indelade den i grå, svart, brun, grön och röd
skörl. Cronstedt ansåg skörlen för en granatart,
uppgaf, att den fanns i de flesta järngrufvor, ansåg
skörl-berg ej vara annat än en sammangyttring af
kristaller och uppräknar 14 olika slags skörl. Af
beskrifning och lokaler kan man sluta till,
att begreppet då innefattade en del pyroxen-
och amfibol-arter, turmalin, rutil, chiastolit,
staurolit och flera andra mineral. Andra mineraloger
hänförde dit efter hand äfven topas, nefelin, albit
och axinit. Numera kvarstår under benämningen skörl
endast den svarta, ogenomskinliga, i fina splittror
i blått eller brunt genomlysande turmalinen. Rörande
ordets ursprung äro åsikterna växlande. Några ha
härledt det af en ort Schorlau i Tyskland, andra ha
velat göra det till svenskt, första gången begag-nadt
af Cronstedt. Då emellertid redan 1565 af Gesner
tyska ordet schurl begagnades om oduglig gångart på
en tenngång (lapilli nigri steriles), är antagligt,
att det uppstått vid bergverk, såsom betecknande
odugliga gångarter åtföljande någon malm eller
metall. Jfr Turmalin. Ant. Sj.*
Skörlefnad (af fsv. skör, bräcklig, lättsinnig),
liderlighet, otuktigt lif.
Skörnäs, en oriktig form för S t y r n ä s.
Skörstorp, socken i Skaraborgs län, Vartofta
härad. 1,095 har. 255 inv. (1915). Annex till
Hångsdala, Skara stift, Vartofta kontrakt.
Skotar. Se Fiske, sp. 425.
Skötbät, sjöv., båt, som brukas vid strömmingsfiske
med s. k. skotar.
Skötebref. Se Köpebref.
Sköterskor. Se Sjuksköterskor.
Skötkonung, Olof. Se O l o f, svenska konungar 4.
Skötning (mlat. scotatio), jur., en i äldre
svensk rätt förekommande form vid öfverlåtande af
egande-rätt till jord. Benämningen förklaras däraf,
att vid skötningen det tillgick så, att öfverlåtaren
lade något jord af den egendom, som föryttrades,
i förvärf vårens sköte (i en flik af hans kappa,
som af öfriga närvarande hölls utbredd), hvarefter
för-värfvaren tog till sig den i fliken af kappan
nedlagda jorden. Skötningen var sålunda en symbolisk
tradition. Denna form, som tidigast synes ha haft
sin egentliga användning vid gåfva af fast egendom,
förekommer senare mycket ofta äfven vid försäljning
och pantsättning af sådan egendom. För öfrigt är att
anmärka, att ordet skötning finnes brukadt äfven för
att beteckna själfva den jord, som på sådant sätt
öfverläts. L- L.*
Sköttegrundet. Se Grisbådarna.
Sköttgrufvefältet ligger i Ljusnarsbergs
socken, Örebro län, nära Högfors bmk och
omfattar dels det egentliga S., som eges af
Högfors a.-b., dels Mossgrufvefältet, som eges
af Mossgruf-vornas a.-b. Fältet är beläget i en
smal, åt n. ö. utskjutande flik af det malmfnrande
leptitområdet i Örebro län, och malmförekomsten
är känd från 1870-talet. Malmen är starkt kalkig
samt håller 52-56 proc. järn och 0,012-O,OIB
proc. fosfor. I en del af Mossgrufvefältet är
kalkspaten till stor del utlöst, så att malmen
fallit sönder till mull, hvarför den måste
tillgodogöras medelst rasbrytning. Vid Sköttgrufvan
finnes ett anrikningsverk, som sattes i gång
1915. Malmproduktionen uppgick
1915 i Sköttgrufvan till 20,473 ton malm och 5,150
ton slig samt i Mossgrufvorna till 22,183 ton malm.
K. S-11.
S. l., förkortning för lat. su’o lo’co, på sin plats,
eller si’n e Io’co9 utan ortnamn.
Sia. Se Fiskredskap, sp. 453.
Slaadalen [slå-], fjälldal med
bergstoppen S l a a-d a l s h ö, öfverst
i Gudbrandsdalen, Kristians amt, Norge.
K. V. H.
Slaadalshö [slå-]. Se Slaadalen.
Slaat [siat; eg. "slag’ , t. ex harposlag]. Laatt,
Laat 1. Leik (jfr Låt), den nationella norska
dansmelodien. Efter taktarten indelas den i olika
slag: den menuettliknande gängar 1. tangdans, hvaraf
halling (se d. o.) är en varietet, och den lifliga
springar, hvars mera utifrån påverkade form i östra
och norra Norge kallas p o l s d a n s (jfr Polska,
sp. 1267} och som har flera särformer, såsom r
u 11, t. ex. vossa- 1. vosserullen. (Jfr Dans,
sp. 1324, och Norge, sp. 1411.) Urspr, sjöngos
slaaterna till ännu endast delvis bevarade texter
1. visor ("slaatterim", "tullar"; att försjunga en
slaat kallas att "tulle"). Senare anordnades den
för åtskilliga instrument: lur, horn, mungiga,
lange-leik, fiol ("fela"). Huvudinstrumentet
för utförande af en slaat blef småningom fiolen
(jfr Hardangerfiol), hvarigenom den ernådde stor
rikedom i melodisk och dramatisk uttrycksfullhet. Ett
exempel är den bekanta slaat, som 1712 diktades af
en ung jänta Tone Skuldalen från Telemarken och
efter henne kallades Skuldalsbruri (-"bruden"),
en tragisk tolkning af hennes kärlekshistoria,
hvilken enligt sägnen slutade med, att hon drefs i
döden. Den folkliga dansmusikens blomstringstid i
Norge inföll omkr. 1775-1850. Därefter ha Ole Bull,
Lindeman, Grieg, Björndal. C. Elling m. fl. upptecknat
slaatmelodier, och de nyare norske tonsättarna, i
synnerhet Grieg, J. Svendsen och Joh. Halvorsen, ha
ofta användt slaatmotiv i sin musik. - Se R. Berge,
"Norsk visefugg" (1904), och C. Ellings uttömmande
monografi "Vore slaatter" (1916). K. V. H.
Slabb, sjöv., löst hängande (om tåg).
Slabba, sjöv., att med gammal segelduk, garn eller
gammalt tågvirke omvira ett tå? eller vissa delar af
tackling och rundhult, där tillfällig skam-filning
(nötning), oftast orsakad af fartygets rörelser,
uppkommer. Denna klädsel, som kallas slabbning,
borttages i hamn. R. N.*
Slabbgärding, sjöv. Se G å r d i n g
Slabbning, sjö?;. Se Slabba.
Slaby, Adolf Karl Heinrich, tysk ingenjör, f. 1849 i
Berlin, d. där 1913, studerade sedan 1867 i Berlin,
blef 1873 lärare vid Gewerbeschule i Potsdam, 1876
därjämte docent vid Gewerbeakademie i Berlin och 1882
professor i teoretisk maskinlära och elektroteknik vid
tekniska högskolan i Charlottenburg (vid Berlin) samt
dessutom 1884 chef för elektrotekniska laboratoriet
där. 1898 blef han medlem af Herrenhaus och 1902
honorarie professor vid Berlins universitet. S. har
varit en flitig och framgångsrik författare i
fysikalisk-tekniska ämnen och har jämte grefve Ar co
(se denne) uttänkt ett särskildt i Tyskland, men äfven
i andra länder, såsom Sverige, mycket användt system
för trådlös telegrafering (S l a b y-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
