1393 Slaby-Arcosystemet-Sladkovsky 1394 Arcosystemet). Stort inflytande utöfvade S. som kejsar Vilhelms föreläsare och rådgifvare i tekniska och vetenskapliga frågor, och sannolikt härrörde denne senares stora intresse för och omhuldande af de tekniska högskolorna och ingenjörs-vetenskapen till stor del från S:s påverkan. S:s främsta arbeten äro Versuche ilber leistung und brennmaterialverbrauch von kleinmotoren (1879), Calorimetrische untersuchungen iiber den kreispro-zess der gasmaschine (1894), Die funkentelegraphie (1901), Die neuesten jortschritte auj dem gebiete der junkentelegraphie (s. å.) och Otto von Guericke (1906). 1883-89 var han redaktör för "Verhand-lungen des Vereins zur beförderung des gewerbe-fleisses". S. A-s. Slaby-Arcosystemet. Se S l a b y. Släck [slä'k], eng. släck, sjöv., har dels samma betydelse som slabb, näml. löst hängande (om tåg), och säges dels om tidvattensströmmen, då still-vatten emellan ebb och flod inträdt, strax innan strömmen börjar rinna åt motsatt håll. R- N.* Sladd. 1. Landtbr., jordbruksredskap till kokors krossande och åkerytans afjämnande, har sedan urminnes tid användts för den första bearbetningen af plöjd åker på mellersta Sveriges styfva lera. S l ä t s l a d d består af 2-3 tunga järnskodda träbalkar, pinnsladd har balkarna försedda med grofva pinnar, sladdharf, konstruerad af Wibergs sladdharf. Wiberg i Eansta, består (se fig.) af en ställbar planka och efterföljande grofva, krökta harfpinnar. - 2. Sjöv., själfva ändan af ett tåg; ett kort, smäckert (fint) tåg, äfven kalladt t å g s l a d d. Jfr Tam p. - Sladdrund, den öfning, hvarvid nyblifna sjömän gå rundt fartygsdäcket för att inlära sig, hvad tågen ha för namn och ändamål. 1. H. J. Dft. 2. R. N.* Sladd, dansk., kallas i svenska folkdanser en sammanhängande, men icke till ring knuten rad af dansande, som fattat hvarandras händer. Se Dans, sp. 1316. Sladdar-gaddse, sladderföljet. Se Mytologi, sp. 177. Sladdbänsel, sjöv. Se B än sel. Sladdharf, landtbr. Se S l a d d 1. Sladdkran, bygnk., en mindre, för pålning eller spåntning använd kran, försedd med en hejare, som manövreras för hand medelst en lina, i hvars fria ända fästs ett antal tågändar, sladdar, hvarmed flera man kunna tillsammans lyfta hejaren. Fmn. Sladdrund, sjöv. Se Sladd 2. Slådek, Josef Våda v, tjechisk skald, f. 1845, d. 1912, företog 1869-70 en studieresa till Förenta staterna, ingick sedan i "Nårodni Listys" redaktion, blef 1871 professor i engelska språket vid tjechiska handelshögskolan i Prag och var 1877-98 redaktör af den litterära tidskriften "Lumir". Hans första diktsamling, Båsné (1875), innehåller många transatlantiska reseintryck. I de följande diktsamlingarna, Jiskry na mö fe (Gnistor på hafvet; 1883) och Svétlou sto-pou (I ljusa fotspår; 1881) öfverväger den erotiska stämningen, men i Na prahu räje (På paradisets tröskel; 1883) och Ze éivota (Ur lifvet; 1884) är den poetiska lifsåskåd-ningen utvidgad och fördjupad. Samlingarna Sluncem a stinem (Ljus och skugga; 1887), skådespelet Pråce (Arbete; 1888), V zim-nim slunci (I vintersolen; 1897), Za soumraku (I skymningen; 1907) och Lethe a jiné båsné (Lethe och andra dikter) innehålla växlande stämnings-och reflexionsdikter. Högst når S:s lyrik i den patriotiska byidyllen genom folkliga visor: Selské pisné a ceské znélky (1889), Starosvétské pisnicky (1891), Sméska (s. å.), Ceské pisné (1892) och Pisné smutecni (Sorgliga visor). Äfven som poetisk öfversättare, särskildt från engelskan, var S. framstående: Shaksperes dramer (utg. af Kejsar-Frans-Josefs-akademien i Prag 1894-1904), Longfellows "Hiawata", Byrons "Hebrew melodies", Poe. Burns m. fl. Från danskan öfversatte han dikter af Drachmann, Ibsen och K. Ploug, från svenskan ett par dikter af Snoilsky och Tegnérs "Fritiofs saga" förträffligt (1891). S. var den siste nationelle lyrikern i den slavo-bömiska skaldeskola, som utgick från "Lumir" (Vrchlisky, Cech m. fl.). Hans samlade Spisy bdsnické utgåfvos i 2 bd 1907. A-d J. Siade river [sléYd rivö], Siade-floden. Se E as t-M a i n. Sia Djedid, stad. Se R a b a t. Slådkovic [-ka vit J], Ond f e j, eg. B r a x a t o-ris, slovakisk skald, f. 1820, d. 1872, blef 1847 evangelisk präst i Hrochota (Ungern), men måste efter revolutionsåret flytta till Rad van. Hans första större lyrisk-episka dikt Marina (1846) är påverkad dels af Pusjkins "Onegin", dels af Kollårs "Slåvas dotter", med patriotisk-erotiskt innehåll Hans förnämsta verk är den episka dikten Detvan (1853), som innehåller utmärkta folkskildringar med vackra naturbilder. Af patriotiskt innehåll med "panslavistisk" färg äro ock de berättande dikterna Milica (1858) med motiv från Serbien, Srätomartiniada (1861) och Gro] Mikulås Subic Zrinsky na Sihoti (1866). Hans samlade dikter utgåfvos 1899 i 2 bd med biografisk och litteraturhistorisk inledning af J. Skultety. Jämte Hviez-doslav anses S. som den främste skalden bland slovakerna. A-d J. Sla'dkovsky, K ar el, tjechisk politiker, f. 1823-d. 1880, promoverades 1866 till juris doktor i Wien, uppträdde 1848 i Prag mot Windischgrätz, blef