ledare af det demokratiska radikala partiet och organiserade den politiska föreningen Slovenská lipa. Inblandad i 1849 års revolutionära rörelser (Bakunins propaganda), dömdes han till döden 1850, men benådades med 20 års fängelse i Olmütz, hvarifrån han befriades genom amnestien 1857. 1860 blef han medlem af "Národní listys" redaktion och invaldes 1862 i bömiska landtdagen, 1867 i österrikiska riksrådet. När det ungtjechiska partiet konstituerades 27 dec. 1874, blef han ordf. i dess förtroenderåd. Han var en utmärkt talare, en varm anhängare af federalismen och en sedlig karaktär af stor betydelse för Böhmens kulturella utveckling. A-d J. Sladörj, fisk. Se Dörj. Slaf. Se Slafveri. Slaffloden (eng. Slave river), Stora, flod i Brittiska Nord-Amerika, kommer från Athabasca-sjön, flyter i nordlig hufvudriktning och faller ut i Stora Slafsjön. Denna flod är egentligen mellersta delen af en stor ström, som i sitt öfre lopp heter Athabasca (se d. o.) och i sitt nedre Mackenzie (se d. o.). Kort efter sitt utträde ur Athabascasjön upptar den från v. Fredsfloden (Peace river: 1.800 km. lång). Längd omkr. 425 km. Slaffrågan, hist. Se Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1222 ff. Slafhandel. Se Slafveri. Slafkrig. Se Nordamerikanska inbördeskriget, Slafveri och Spartacus. Slafkusten. Se Benin 1 och Guinea, sp. 558. Slafmyror, zool. Se Myror, sp. 109. Slafsjön, Stora (eng. Great Slave lake), stor insjö i norra delen af Brittiska Nord-Amerika, i Nordvästterritorierna, 159 m. ö. h., 450 km. lång, 110 km. bred, 27,750 kvkm. Den mottager tillflödena Stora Slaf-floden och Hay river m. fl. samt har genom Mackenzie-floden utlopp i Norra ishafvet. Sjön är tillfrusen 6 månader om året. -- Lilla Slafsjön (eng. Lesser Slave lake), insjö 600 km. s. om den förra, inom prov. Alberta, 575 m. ö. h., 1,240 kvkm., afflyter genom Lilla Slaf-floden till Athabasca, d. v. s. tillhör samma afvattningsområde som den föregående sjön. (J. F. N.) Slafstater (eng. Slave states) kallades de af Nord-Amerikas förenta stater (se d. o., sp. 1223, och Missourikompromissen), som tilläto negerslafveri, i motsats till de "fria" staterna, där negerslafveriet var upphäfdt. Slafveri (af slaf, ty. sklave, eng. slave, fr. esclave, it. schiavo, eg. "i krig tillfångatagen slaf") innebär, att en viss mänsklig individ betraktas som föremål för annans enskilda eganderätt och behandlas som annan enskild egendom. Den mänskliga kulturen skulle icke kunnat utan slafveri utvecklas, och först genom den differentiering inom samhället, som kulturen medfört och som innebär en frivillig arbetsfördelning, har slafveriet blifvit öfverflödigt. I antiken, liksom ännu i våra dagar hos naturfolken, uppstod slafveri dels genom röfvartåg eller krigsföretag, dels genom frivilligt eller tvunget inträdande i träldom i följd af oförmåga att betala gäld, dels slutligen genom slafvarnas egen fortplantning, hvarvid olika regler gällde hos olika folk angående barnens behandling som slafvar eller fria, hvarjämte den romerska rätten, i motsats till annan antik rätt, betraktade slafven uteslutande som förmögenhetsobjekt utan all karaktär af subjekt eller person och gjorde honom rättslös. I Egypten, hvilket liksom angränsande kustländer af norra Afrika anses ha intagits af de med Arabiens semiter nära besläktade hamiterna, blefvo urinvånarna slafvar. Till dessa kommo söderut boende negrer, hvarjämte faraonernas eröfringskrig i Asien förde till Egypten massor af slafvar, närmast syrier, judar och fenicier. Hufvudstäderna, särskildt Memfis och Tebe, med sina pyramider, sfinxer, obelisker och tempelstoder, förutsätta slafveri eller lifegenskap af väldigaste omfång. Slafveri fanns jämväl i Eufrat-länderna Babylonien och Assyrien, där genom upptäckten af konung Ḫammurābis lagar (se d. o.) god inblick vunnits i de ekonomiska förhållandena i hans rike i 3:e förkristna årtusendet. Men slafvarna voro ej rättslösa i förhållande till sina herrar. Staten skyddade dem mot godtycklig misshandel, och frigifning var mycket vanlig. Under det sista förkristna årtusendet brukade de assyriske och babyloniske härskarna, i st. f. att nedhugga de besegrade folken eller göra dem till slafvar, bortföra hela befolkningen, såsom Israels tio stammar och sedermera Judafolket, till segrarnas land, där de behöllo sin personliga frihet och fingo existera under samma villkor som rikets öfriga undersåtar. Bibelns berättelser om patriarkernas förhållande till sina slafvar liksom äfven de stora homeriska dikternas skildringar af sederna under Greklands heroiska tid lämna vittnesbörd om det goda förhållande, som rådde mellan herrar oöh slafvar. Deras gemensamhet i arbetet mildrade de senares lott, och möjligheten för de förre att själfva vid en lyckans växling mista friheten måste ha stämt dem till skonsamhet. Hos israeliterna behandlades slafvarna, framför allt om de voro af deras egen stam, med stor välvilja, såsom framgår af den Mosaiska lagen. Å andra sidan lämnar patriarken Josefs försäljning genom sina bröder en antydan om, hvart vinningslystnad och köpmannaandans vaknande inom ett folk leda. Fenicierna voro läromästare och hjälpare för israeliterna i deras sträfvan att bli ett handelsidkande folk. Det var också fenicierna, som framför andra folk idkade slafhandel i stort. De fingo läraktiga efterföljare i grekerna. I Grekland, där slafveriet i äldsta tider varit mera en lyx än ett verkligt behof, alldenstund kvinnorna besörjde det mesta af arbetet, tog det fart först genom handtverkets utveckling till storindustri. Då först importerades köpta slafvar i massor, särskildt från Mindre Asien, länderna vid Svarta hafvet och Tracien. Men slafvarna i Aten, Korint och Egina, som utgjorde de förnämsta fabriksorterna, uppgingo icke till den numerär, som länge uppgetts. Vid midten af 4:e årh. f. Kr., då slafantalet var störst, beräknas hela invånarantalet på den grekiska halfön ha uppgått till 4 mill., hvaraf 2½ mill. fria och 1½ mill. slafvar och lifegna. Befolkningsnumerären aftog i Grekland från 2:a årh. f. Kr., oaktadt fred rådde och landet var förskonadt från epidemier. Fenomenet förklaras därmed, att slafarbetet tog brödet från många fria