Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sladörj ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetare och hindrade dem att vinna den utkomst, som
var nödvändig för bildande af familj, hvarjämte i
den burgna samhällsklassen obenägenheten att ingå
äktenskap och seden att ej upptaga alla barn,
som föddes, utan blott ett eller två, verkade i
samma riktning. – Under inflytande af handelns och
industriens tillväxt försiggick en omorganisation
af dessa förvärfsområden, som gynnade slafvarnas
frigörelse. I alla tider hade nämligen slafven
ansetts berättigad att få betrakta som sin egendom
besparingar på de kostpenningar, som han erhöll af
sin herre, och de slantar, som han på annat sätt kunde
erhålla. Ja, slafvar kunde själfva hålla slafvar. Ännu
större blef slafvens möjlighet att friköpa sig,
då han kunde bereda sin herre ekonomiska fördelar
i någon förtroendepost, t. ex. som förvaltare
af en landtegendom, som chef för ett bankkontor
eller en fabrik, som kapten på ett handelsfartyg,
hvilka alla uppdrag äfven för honom blefvo
inbringande. Utvecklingen i Rom är likartad, ehuru
slafmassorna äro ojämförligt större och allt försiggår
i vida större skala. De romerska eröfringarna samlade
väldiga slafmassor på marknaden i Rom. Bondeklassens
och därmed medelklassens försvinnande försiggick
samtidigt med uppkomsten af de stora godskomplexen,
latifundierna, hvilka sköttes med slafvar, som man
föredrog framför fria arbetare, alldenstund de ej
kunde utskrifvas till krigstjänst. Härtill kom den
på det högsta stegrade lyxen, som kräfde en ytterst
stor tjänstepersonal, då hvarje förrättning fick
sin särskilda tjänstinnehafvare. Jordbruksslavarna
behandlades hårdast. De fingo arbeta med block
kring benen och voro om natten inspärrade i
ofta underjordiska arbetarfängelser. Värst var
det på Sicilien, där plantagesystemet var det
härskande och där stråtröfveri sedan gammalt var
hemmastadt. Slafvarna reste sig där gång på gång och
bildade stora härar, med hvilka äfven fria arbetare
förenat sig. Fruktansvärd blodsutgjutelse kräfde
äfven kufvandet af det sista slafupproret under den
republikanska tiden (73–71 f. Kr.). Det anstiftades af
de slafvar, som i särskilda fäktarskolor utbildades
för att som gladiatorer uppträda på arenan och som
fingo en utmärkt ledare i traciern Spartacus (se
denne). Under kejsardömet aftog slafvarnas antal,
och lagstiftningen blef under inflytande af den
stoiska filosofien, som lärde, att alla människor
äro bröder och ha Gud till fader, allt välvilligare
mot slafvarna, och frigifningarna blefvo allt
vanligare. Kristendomen erkände slafveriet som en för
staten nödvändig ekonomisk institution och uppträdde
aldrig direkt mot detsamma. (Paulus återsände
den flyktade slafven Onesimus till hans herre
Filemon.) Men enskilda kristnas kärleksverksamhet
bidrog till många slafvars befriande. Slafveriet gick
alltmer tillbaka, men efterträddes icke af det fria
arbetet. Ty äfven detta upphörde att existera. Den
fruktansvärda penningbristen under 200-talet jämte den
fortgående myntförsämringen ledde till, att verklig
penninghushållning upphörde, och samtidigt affolkades
stora delar af riket. Statsmakten tvangs då för att
trygga regeringsmaskineriets fortsatta gång att
göra alla yrken, alla lefnadsställningar ärftliga,
från rikets senatorer och städernas rådsherrar ända
till landsbygdens coloni, d. v. s. de frie
småbrukarna och småarrendatorerna, som blefvo
lifegna, bundna vid torfvan. I Sverige, där träldomen,
liksom i andra germanska länder, varit urgammal,
fortgick befrielsen så långsamt och omärkligt,
att träldomens fullständiga afskaffande under
Magnus Eriksson 1335 synes ha gått samtiden nästan
obeaktadt förbi. Med slafveriet nära besläktad var
lifegenskapen (se d. o.), som tidtals varit utbredd
öfver nästan hela Europa, utom Skandinaviska halfön,
och i Ryssland först på 1860-talet nådde sitt slut.
Med de stora upptäckterna vid slutet af medeltiden
antogo de kristne européerna en för dem alldeles ny
form af slafveri, negerslafveriet, som förut varit
öfligt hos de moriska folken i Nord-Afrika. Då de
västindiska öarnas svaga stammar visade sig oförmögna
att uthärda det arbetstvång, som deras nya herrar
pålade dem, började man i stor skala dit införa
de kraftigare och mera härdade negrerna. Början
därtill gjordes på tillstyrkan af den spanske
biskopen Las Casas, som gaf sitt ödesdigra råd i
den människovänliga afsikten att skydda indianerna
från undergång, och i den tron, att negrerna såsom
förmenta ättlingar af Ham vore underkastade den
bibliska förbannelse, hvilken dömde en del af hans
ätt till träldom (1 Mos. 9: 25–27). Snart utbredde
sig slafveriet till Amerikas fastland, där det dock
ej fick riktigt fotfäste i Mexico, Peru och andra
af civiliserade indianer bebodda länder, men slog så
mycket djupare rötter i Brasilien och i de engelska
kolonier på Nord-Amerikas sydöstra kust, hvilka
sedan bildade kärnan i den amerikanska unionens
slafstater. På de små västindiska öarna bildade
slafvarna inom kort det ofantligt öfvervägande
antalet af befolkningen; och äfven i åtskilliga
delar af fastlandet voro de manstarkare än de hvite.
Då slafveriet troddes oskiljaktigt förenadt med
plantageodlingen, afvisades alla förslag till
dess upphäfvande såsom vackra, men outförbara
drömmerier. Under franska revolutionen lyckades
slafvarna på Haiti frigöra sig; men de vilda blodsdåd,
som åtföljde deras resning, och det dåliga bruk de
gjorde af sin nyvunna frihet bidrogo ej litet att
försvåra arbetet för slarvarnas befrielse. Den första
märkligare frukten af detta arbete var förbudet mot
handel med slafvar från Afrika, först i England 1808
och sedermera bekräftadt af Wienkongressen 1815. I
kraft af detta förbud behandlades alla slafskepp
som sjöröfvare, och Englands flotta vakade strängt
öfver förbudets efterlefnad. Denna slafhandel var
dock alltför vinstgifvande att på detta sätt kunna
fullständigt undertryckas, och den fortgick i smyg,
ända tills slafveriet börjat upphöra. Det första stora
steget i denna riktning togs 1833, då England frigaf
slafvarna i sina kolonier, mot en ersättning till
slafegarna af 20 mill. pd st. I dem af Nord-Amerikas
förenta stater, som ej drefvo plantageodling,
hade slafveriets upphäfvande följt omedelbart efter
befrielsekriget, och sedermera arbetades energiskt
på dess fullständiga afskaffande inom unionen (se
Abolitionister och Nord-Amerikas förenta stater,
sp. 1222 ff.), men inom de egentliga sydstaterna mötte
denna åtgärd ett förtvifladt motstånd, som fyller
unionens historia ända till 1861, då tvisten måste
slitas med svärdet, i det fruktansvärda borgerliga
krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
