arbetare och hindrade dem att vinna den utkomst, som var nödvändig för bildande af familj, hvarjämte i den burgna samhällsklassen obenägenheten att ingå äktenskap och seden att ej upptaga alla barn, som föddes, utan blott ett eller två, verkade i samma riktning. -- Under inflytande af handelns och industriens tillväxt försiggick en omorganisation af dessa förvärfsområden, som gynnade slafvarnas frigörelse. I alla tider hade nämligen slafven ansetts berättigad att få betrakta som sin egendom besparingar på de kostpenningar, som han erhöll af sin herre, och de slantar, som han på annat sätt kunde erhålla. Ja, slafvar kunde själfva hålla slafvar. Ännu större blef slafvens möjlighet att friköpa sig, då han kunde bereda sin herre ekonomiska fördelar i någon förtroendepost, t. ex. som förvaltare af en landtegendom, som chef för ett bankkontor eller en fabrik, som kapten på ett handelsfartyg, hvilka alla uppdrag äfven för honom blefvo inbringande. Utvecklingen i Rom är likartad, ehuru slafmassorna äro ojämförligt större och allt försiggår i vida större skala. De romerska eröfringarna samlade väldiga slafmassor på marknaden i Rom. Bondeklassens och därmed medelklassens försvinnande försiggick samtidigt med uppkomsten af de stora godskomplexen, latifundierna, hvilka sköttes med slafvar, som man föredrog framför fria arbetare, alldenstund de ej kunde utskrifvas till krigstjänst. Härtill kom den på det högsta stegrade lyxen, som kräfde en ytterst stor tjänstepersonal, då hvarje förrättning fick sin särskilda tjänstinnehafvare. Jordbruksslavarna behandlades hårdast. De fingo arbeta med block kring benen och voro om natten inspärrade i ofta underjordiska arbetarfängelser. Värst var det på Sicilien, där plantagesystemet var det härskande och där stråtröfveri sedan gammalt var hemmastadt. Slafvarna reste sig där gång på gång och bildade stora härar, med hvilka äfven fria arbetare förenat sig. Fruktansvärd blodsutgjutelse kräfde äfven kufvandet af det sista slafupproret under den republikanska tiden (73--71 f. Kr.). Det anstiftades af de slafvar, som i särskilda fäktarskolor utbildades för att som gladiatorer uppträda på arenan och som fingo en utmärkt ledare i traciern Spartacus (se denne). Under kejsardömet aftog slafvarnas antal, och lagstiftningen blef under inflytande af den stoiska filosofien, som lärde, att alla människor äro bröder och ha Gud till fader, allt välvilligare mot slafvarna, och frigifningarna blefvo allt vanligare. Kristendomen erkände slafveriet som en för staten nödvändig ekonomisk institution och uppträdde aldrig direkt mot detsamma. (Paulus återsände den flyktade slafven Onesimus till hans herre Filemon.) Men enskilda kristnas kärleksverksamhet bidrog till många slafvars befriande. Slafveriet gick alltmer tillbaka, men efterträddes icke af det fria arbetet. Ty äfven detta upphörde att existera. Den fruktansvärda penningbristen under 200-talet jämte den fortgående myntförsämringen ledde till, att verklig penninghushållning upphörde, och samtidigt affolkades stora delar af riket. Statsmakten tvangs då för att trygga regeringsmaskineriets fortsatta gång att göra alla yrken, alla lefnadsställningar ärftliga, från rikets senatorer och städernas rådsherrar ända till landsbygdens coloni, d. v. s. de frie småbrukarna och småarrendatorerna, som blefvo lifegna, bundna vid torfvan. I Sverige, där träldomen, liksom i andra germanska länder, varit urgammal, fortgick befrielsen så långsamt och omärkligt, att träldomens fullständiga afskaffande under Magnus Eriksson 1335 synes ha gått samtiden nästan obeaktadt förbi. Med slafveriet nära besläktad var lifegenskapen (se d. o.), som tidtals varit utbredd öfver nästan hela Europa, utom Skandinaviska halfön, och i Ryssland först på 1860-talet nådde sitt slut. Med de stora upptäckterna vid slutet af medeltiden antogo de kristne européerna en för dem alldeles ny form af slafveri, negerslafveriet, som förut varit öfligt hos de moriska folken i Nord-Afrika. Då de västindiska öarnas svaga stammar visade sig oförmögna att uthärda det arbetstvång, som deras nya herrar pålade dem, började man i stor skala dit införa de kraftigare och mera härdade negrerna. Början därtill gjordes på tillstyrkan af den spanske biskopen Las Casas, som gaf sitt ödesdigra råd i den människovänliga afsikten att skydda indianerna från undergång, och i den tron, att negrerna såsom förmenta ättlingar af Ham vore underkastade den bibliska förbannelse, hvilken dömde en del af hans ätt till träldom (1 Mos. 9: 25--27). Snart utbredde sig slafveriet till Amerikas fastland, där det dock ej fick riktigt fotfäste i Mexico, Peru och andra af civiliserade indianer bebodda länder, men slog så mycket djupare rötter i Brasilien och i de engelska kolonier på Nord-Amerikas sydöstra kust, hvilka sedan bildade kärnan i den amerikanska unionens slafstater. På de små västindiska öarna bildade slafvarna inom kort det ofantligt öfvervägande antalet af befolkningen; och äfven i åtskilliga delar af fastlandet voro de manstarkare än de hvite. Då slafveriet troddes oskiljaktigt förenadt med plantageodlingen, afvisades alla förslag till dess upphäfvande såsom vackra, men outförbara drömmerier. Under franska revolutionen lyckades slafvarna på Haiti frigöra sig; men de vilda blodsdåd, som åtföljde deras resning, och det dåliga bruk de gjorde af sin nyvunna frihet bidrogo ej litet att försvåra arbetet för slarvarnas befrielse. Den första märkligare frukten af detta arbete var förbudet mot handel med slafvar från Afrika, först i England 1808 och sedermera bekräftadt af Wienkongressen 1815. I kraft af detta förbud behandlades alla slafskepp som sjöröfvare, och Englands flotta vakade strängt öfver förbudets efterlefnad. Denna slafhandel var dock alltför vinstgifvande att på detta sätt kunna fullständigt undertryckas, och den fortgick i smyg, ända tills slafveriet börjat upphöra. Det första stora steget i denna riktning togs 1833, då England frigaf slafvarna i sina kolonier, mot en ersättning till slafegarna af 20 mill. pd st. I dem af Nord-Amerikas förenta stater, som ej drefvo plantageodling, hade slafveriets upphäfvande följt omedelbart efter befrielsekriget, och sedermera arbetades energiskt på dess fullständiga afskaffande inom unionen (se Abolitionister och Nord-Amerikas förenta stater, sp. 1222 ff.), men inom de egentliga sydstaterna mötte denna åtgärd ett förtvifladt motstånd, som fyller unionens historia ända till 1861, då tvisten måste slitas med svärdet, i det fruktansvärda borgerliga krig