1401 Slaga-Slagg 1402 het, sp. 54 och 56. - 10. Se K l o c k a, sp. 313. 1. Finn. 3. A.Bi-ii.* 4. G. G. ö. C. O. N. 7-8. B. N.* Slaga, landtbr. Se Tröskning. Slagaffyring, krigsv. Se Kanon, sp. 780. Slagbjörn kallas de individer af l a n d t b j ö r-n e n, hvilka vant sig vid att anfalla större djur. L-e. Slagboll. Se Bollspel, sp. 1018. Slagbom, text. Se V ä f n i n g Slagcittra, mus. Se C i 11 r a, sp. 360. Slageise, stad på västra Själland, Sorö amt, 17 km. från Stora Belt. 12,740 inv. (1916). Sedan 1860 är folkmängden mer än fördubblad och staden stadd i stark förkofran. Två gamla kyrkor och ett rikt ålderdomshem, ryttarstaty af Kristian IX (1910). Betydlig handel; två banker och en sparbank; svinslakteri; ångbränneri, flera ölbryggerier, maskinfabriker och flera andra industriella anläggningar. 1904 köpte staden hamnen Mullerup vid Stora Belt. Från S. utgår sedan 1892 en järnväg till Nsestved med bibana till Skjelskör och sedan 1898 en annan till Vaerslev på Holbsek- Kalundborgsbanan. Strax utanför S. ligger Ant-vorskov. - S. var redan under Knut den store myntort. Det fick stadsprivilegier 1280. Hellig Anders (se Anders) var enligt sägnen präst i S. och skaffade staden dess stora jordar. 1376 blef Olof, drottning Margaretas son, vald till konung på en herredag där. E. Ebg. Slagen, socken n. om Tönsberg, Jarlsberg og Larviks amt, Norge. 47,89 kvkm. 4,329 inv. (1910). Kika fornfynd (bl. a. Osebergsskeppet; se D r a k e, sp. 818). K. V. u. Slagfjäder. 1. Krigsv. Se Handeldvapen, pl. Ill, och Kanon, sp. 780. - 2. Mek. Se Fjäder 2. Slagfält. Se Slag 5. Slagfältsbefästning, befästningsk., torde numera alltid som en följd af de alltmer förbättrade eldvapnen böra anordnas, så snart tid och öfriga omständigheter så medge (jfr Befästningskonst, sp. 1201). Sådana förstärkningsarbeten bli alltid en krafttillökning, men få dock aldrig betraktas annat än som medel för ökande af fiendens och minskande af egna förluster. De måste därför rättas efter stridens afsikt och plan, hvadan deras omfattning alltid bör bli beroende af det taktiska läget. Slagfältsbefästningar användas i första hand i försvarsställningar; men äfven för den anfallande kan det i vissa fall vara lämpligt att tillgripa förstärkningsåtgärder af olika slag och omfattning; och i den mån en strid blir stillastående, hvilket senare hädanefter med millionhärarnas långt utdragna fronter ofta nog för längre eller kortare tid torde bli händelsen åtminstone på stora sträckor af frontlinjen, blir det också lika nödvändigt för båda parterna att i vidsträcktaste grad anlita be-iästningskonstens hjälp. De förstärkningsåtgärder, som på försvarssidan böra vidtagas, kunna indelas i arbeten framför ställningen: förstörandet af för fienden användbara förbindelser, anbringandet af hinder, friläggandet af tillräckligt bredt skjutfält, uppmätandet af afstånd och utsättandet af endast från egen sida skönjbara afståndsmärkon, anordnandet af masker (se Mask 2, a) samt utförandet af skenanläggningar (se d. o.); arbeten i själfva ställningen: hufvudförsvarslinjens förstärkning med skyttevärn, kanonvärn, fältskansar m. m., ordnandet af förbindelser framåt för reserverna, upprättandet af observationsplatser samt ordnandet af meddelelseväsendet; och arbeten bakom ställningen: ordnandet af förbindelser bakåt, befintliga förbindelsers förberedande till förstöring samt anordnandet och förstärkandet af upptagsställning. För den anfallande gäller det att, förutom vidtagandet af alla erforderliga förberedelser för förbindelsers ordnande samt anskaffandet af materialier och redskap för öfvergång af vattendrag och raviner samt för förstörande eller öfvergång af stormhinder, hastigt och doldt vidtaga behöfliga förstärkningsarbeten särskildt för artilleriet och för till detsam-mas skydd framsända infanteri- och bevakningsaf-delningar. Innan förstärkningsarbetena för skyttelinjerna sedan börja utföras, söker man dock komma fienden så nära som möjligt, och därefter fortsattes anfallet i ansatser med alltjämt nya och skyddade eldstationer, hvarefter de lämnade befästningarna åter besättas och ytterligare förstärkas af efterkommande reserver; nu anordnas äfven förbindelsevärn och åt artilleriet nya förstärkta ställningar, allteftersom infanteriet kunnat rycka fram; och längst fram anordnas stormställningen (se d. o.), från hvilken arbetsmanskap för hindrens undanröjande framsändes (se S t o r m h i n d e r); efter lyckad stormning måste den eröfrade ställningen genast förstärkas för eventuella återtagningsförsöks af slående. Blir stormningen af slagen, utan att återtåg däraf blir en följd eller där egen artilleriöfverlägsenhet har svårt att göra sig gällande, blir striden tills vidare stillastående, och då gäller det för båda parterna att så mycket som möjligt stärka sina skyttevärn samt att bakom främsta linjen anordna upptagsställningar för att hindra fientliga genombrottsförsök, allt under det att hvarje tillfälle till ett helst betäckt närmande till fienden eller till dennes tillbakatvingande med hjälp af den grofva kastelden samt till omfattnings- eller öfverrumplingsförsök hänsynslöst begagnas. - Under boerkriget fingo slagfältsbefästningarna ökad vikt; under rysk-japanska kriget stegrades deras användning i sådan grad, att verklig fältstrid endast undantagsvis förekom; och nu pågående Världskrig har, synnerligast på västra fronten, urartat till ett uthållighetskrig på ofta helt kort afstånd mellan de båda motståndarnas hundratals km. utsträckta linjer. Afgörandet, som ju annars alltid bör vara stridens åtrådda mål, undan-skjutes alltmer, till följd af de ömsesidiga, allt om-sorgsfullare förstärkningsarbetena; och möjligheten att kringgå motståndaren eller manövrera honom ur hans väl befästa ställning blir allt mindre, ju mer härarnas styrkor växa och frontlängderna svälla ut. kanske från gräns till gräns. Afgjord öfverlägsen-het i artillerield, särskildt kasteld från grofva pjäser, samt i flygvapnet torde bli enda sättet att återge striden dess rörliga karaktär och påskynda afgörandet. Hädanefter som hittills blir nämligen alltid anfallet krigföringens viktigaste moment och enda möjligheten för af gjord seger. L- W:son M. Slagg, metall., den biprodukt, som, i de flesta fall i smält tillstånd, erhålles vid alla slags metallsmältningar och uppkommer antingen genom smältning af de malmerna åtföljande bergarterna eller genom oxidering af metaller eller i dem ingående