ämnen, såsom kisel och fosfor. Vid de metallurgiska operationerna är slaggen icke blott ett ämne, som skall frånskiljas och bortskaffas ur ugnen, utan har äfven bestämda uppgifter att fylla. I många fall, t. ex. vid masugnsprocessen, tjänstgör den som skydd för den utreducerade metallen mot oxidation. En starkt kalkhaltig slagg hindrar äfven där i beskickningen ingående svafvel att upptagas af järnet, hvilket särskildt vid koksmasugnar på grund af koksens höga svafvelhalt är en nödvändig förutsättning för erhållande af användbart tackjärn. Vid smältfärskning tjänstgör slaggen som förmedlare af syreöfverföringen till kolet i järnet (se Slaggfärskning). Vid de basiska götjärnsmetoderna åstadkommer slaggen genom sin basicitet, att i järnet ingående fosfor oxideras och i form af fosforsyra aflägsnas ur järnet. Slaggens sammansättning är därför af stor betydelse och måste ofta regleras genom lämpliga tillsättningar. Släggorna äro i allmänhet silikat, d. v. s. kemiska föreningar, där kiselsyra ingår som syra. Allteftersom i kiselsyran ingående syre utgör 1, 1 1/2, 2 eller 3 gånger syremängden i baserna, skiljer man mellan singulosilikat, sesqvisilikat, bisilikat och trisilikat. Slaggerna benämnas ofta efter de operationer eller ugnar, vid hvilka de erhållits, såsom masugnsslagg, härdslagg, puddelslagg, vällugnsslagg, hammarslagg, bessemerslagg, suluslagg, råkopparslagg, garslagg o. s. v. Flera slag, såsom härdslagg, hammarslagg, råkopparslagg etc., kunna på grund af sin metallhalt åter tillgodogöras som malmer. Den basiska bessemerslaggen utgör genom sin höga fosforsyrehalt ett värdefullt gödningsämne, thomasfosfat l. thomasslagg. F. S-e. Slaggcement. Se Cement, sp. 1419--20. Slaggfärskning, metall., gemensamt namn på de järnfärskningsmetoder, där tillförsel af det för oxidering af järnets kolhalt erforderliga syret till afsevärd del sker genom förmedling af en järnoxidoxidul- eller järnoxidulhaltig slagg. Då detta är fallet vid samtliga smältfärskningsmetoder (se Järn, sp. 388--390), blir slaggfärskning i själfva verket liktydig med smältfärskning. Öfverförandet af syret sker på så sätt, att genom oxidation af i järnet ingående kisel och mangan samt järn, vid basiska metoder äfven tillsättning af kalk, bildas en slagg, hvars järnoxidoxidul eller järnoxidul i sin ordning afger syre till kolet i järnet under bildning af koloxid och utreduceradt järn. För att ersätta därvid förbrukad järnoxidul tillsätter man vid martinmetoden oftast järnmalm. F. S-e. Slagghål, metall. Se Blästerverk, sp. 821. Slaggliknande basalt, petrogr. Se Förslaggad basalt. Slaggtegel, tekn., tegel, som erhållas sålunda, att slagg, då den tappas ur ugnen, får utrinna i framför densamma ställda tackjärnsformar af lämplig form. Förutsatt att den slagg, hvaraf detta tegel göres, har passande sammansättning, är slaggtegel ett utmärkt godt, starkt och billigt byggnadsmaterial, som lämpar sig i synnerhet för grundmurar, uthusbyggnader, ugnsbyggnader o. s. v. Olägenheterna hos detta tegel äro, att det är tungt och, i anseende till sin glasiga natur, svårt att handtera. Det gjutes förnämligast af masugnsslagg, men äfven af vällugnsslagg och på sina ställen äfven af slagg från kopparugnar och hålles vanligen i stora dimensioner, så att det går fort att uppföra byggnader däraf. C. A. D.* Slaggull, tekn., ett ulliknande fabrikat af masugnsslagg, som framställes därigenom, att i en flytande ström af smält slagg inblåses öfverhettad vattenånga eller luft. Slaggull används stundom som isoleringsmedel vid ångpannor, värmeledningar o. d. Fmn. Slaggäng (jfr Slag 8), skpsb., kallas en å stora örlogsfartyg invid fartygssidan i närheten af vattenlinjen liggande gång, hvarifrån man är i tillfälle att täta skotthål i skeppssidan. K-. N. (C. K. s. Slagheck, D i d r i k, upphofsmannen till Stockholms blodbad 1520, var oäkta son till en westfalisk präst och tyckes tidigt ha varit anställd i det påfliga kansliet. Han kom till Norge 1510, troligtvis i sällskap med en aflatskrämare, och rönte snart så mycken ynnest af både Kristian II och dennes rådgifverska, Sigbrit, att han redan 1513 tänkte på att bli ärkebiskop i Lund och t. o. m. fick påfven Leo X:s löfte därpå. S. lämnade troligtvis därefter Norden, men återkom 1517 som famulus (se d. o,} åt aflatskrämaren Arcimboldus. Dennes vistelse i Sverige förrådde han för konunger och for sedan i dennes tjänst till Rom för att anklaga Arcimboldu.-hos påfven. 1520 var S. Kristian II följaktig till Stockholm och har antingen förledt konungen till den afskyvärda handling, som fått namnet Stockholms blodbad, eller åtminstone styrkt honom i han:> hämndplan genom falska föregifvanden om, hvad kyrkolagen stadgade om kättare. S. deltog personligen i blodsdomens utförande och blef strax därefter belönad med att utnämnas till biskop i Skara. Han var sedan en af de tre styresmän, som Kristian kvarlämnade i Sverige. Genom sin grymhet uppretade han ännu mer befolkningen och främjade därigenom resningen. Hans okloka inblandning framkallade också de danska truppernas nederlag vid Västerås. I nov. 1521 blef S. genom konungens inverkan ärkebiskop i Lund, men redan två månader senare, till följd af påfvens klagomål och meddelanden om hans framfart i Sverige, blef han å båle bränd i Köpenhamn 24 jan. 1522, som försoningsoffer för de mördade svenske biskoparna. - S:s broder "junker" Henrik S. följde 1520 som befälhafvare med på tåget till Sverige och utnämndes till hof vitsman i Stockholm, som han med stor skicklighet försvarade de följande åren. Vid kapitulationen i juni 1523 fick han med sitt folk fri affärd till Tyskland. E. Ebgr. Slaghuf (eg. slaghufvud), sjöv., ett i stället för "knallhatt" och "slagrör" ofta användt ord under den tid. då kanon-och gevärslås begagnades. L.H.* Slaghök, zool., benämning på dufhöken (st1 Hökarna) samt (enligt Sven Nilsson) på orm-vrak och bivråk. Urspr, torde ordet slaghök ha betecknat en stor och farlig roffågel i allmänhet. Slaginstrument, mus. Se Instrument 1. Slagkula 1. Sp ringkula, artill Se Projektil, sp. 343. Slagköl, skpsb. Se Slingcrköl. Slaglinje. 1. Krigsv. Se S l a g 5. - 2. Sjör. Se Bidevindslinje. Slaglod, tekn. Se Legering, sp. 40. och Lödning. Slaglås. Se H a n d e l d v a p e n, sp. 1312 och fiff. 12.