1405
Slagmask- Slagruta
Slagmask. Se S l a k t ra a s k.
Slagning. 1. (Slående eld) Artill. Se Luft kr e va d,
sp. 1300. - 2. Kem. tekn. Se K o l n i n g, sp. 573.
Slagord, dels, stundom, detsamma som uppslagsord (se
d. o.), dels, vanligen, slående uttryck, som tack vare
sin pregnans, sin korthet och sin utpräglade tendens,
blir kvarstående i minnet från ett tal eller en skrift
och ofta anföres. Slagordet är ett citat, i regel
med stark känslobetoning, lofvande eller lastande,
och dess områden äro väsentligen den politiska,
religiösa, vetenskapliga, litterära och konstnärliga
debatten. Med den lifligare demagogiken i såväl
tidningspressen som den allmänna mötesdiskussionen
har bruket af slagord tagit till i högsta grad, icke
minst i formen af verksamma vedernamn på motståndarna,
för att framkalla tvångsföreställning. Stundom kan
ett slagord varaktigt införlifvas med ett språks
frasförråd och upptagas äfven i andra språk 'såsom
Catos Prceterea censeo och Bismarcks Blut und
eisen eller Nach Canossa gehn wir nicht), ibland
i öfversättning (såsom Egendom är stöld, se d. o.;
Gambettas Klerikalismen är fienden; Quidings öfver-
och underklass); men oftast varar slagordets tid
mycket kort, det är modeord, som snart trängs
ut af något nytt. - Slagorden i Sverige äro föga
studerade, jfr likväl E. Hell-quist, "Politiska
och publicistiska slagord" (i "Nordisk tidskr.",
1909). Om tyska slagord se "Zeitschrift fiir deutsche
wortforschung", K. M. Meyer, "400 schlagworte" (1901)
och 0. Laden-dorf, "Historisches schlagwörterbuch"
(1906), om engelska H. Montgomery och P. E. Cambray,
"Dictionary of political phrases and allusions"
(s. å.). Jfr Bevingade ord. R-n 15.
Slagordning. 1. Krigsv. Se Ordre de b a-t a i
11 e och S l a g 5. - 2. Sjöv., den ställning
fartygen i en flotta eller eskader intogo under
ett sjöslag i segelfartygens tider. Slagordningen
bildades i allmänhet så, att fartygen kommo i en
rak linje, det ena efter det andra, med stäfvarna
åt samma väderstreck. Jfr B i d e v i n d s l i n j
e. 2. L. H.*
Slagpump, sjö»., en mindre länspump, hvars böjda
rör går ända ut i "slaget" af fartyget (se Slag
8) och som är afsedd att användas vid fartygets
krängning, enär läckvattnet då stannar i slaget
och ej når de vid kölen stående större pumparna.
R. N.*
Slagpåkänning, tekn. Se H å 11 f a s t h e t. sp. 56.
Slagrem.
Slagrem, kork., en i skaklarna spänd rem (se fig.),
afsedd att betaga hästen ovanan att slå under
dragarbetet. U. C-m.
Slagrens, text. Se B ät t or.
Slagruta (af
slå, och
ruta, ty.
ruthe, spö,
kvist), en kvist eller ett litet spö, som man
tillskrifver egenskapen att genom egen rörelse
anvisa dolda skatter, malmstreck, vattendrag
o. s. v. Ehuru slagrutan (lat.
virgula divinatoria,
virga divina,
ty.
wünschelruthe, da.
spåstikke,
önskekvist) kan
vara af olika form, utgöres den dock i regel af en
Y-formig kvist, "klyka", "klynna", hvars hufvudgren
är omkr. 1 cm. i tvärmått. Vid användning fattar man
med uppåtvända händer de två smalare
grenarna, hvarvid dessa böjas utåt från hvarandra.
Hufvudgrenen skall därvid peka rakt ut från
bäraren. Till följd af den uppkomna spänningen
böjer den sig dock, äfven utan bärarens frivilliga
förvållande, mycket lätt ur detta läge nedåt
eller ock uppåt. Det förra anses vanligen vara
det riktiga. Man säger då, att rutan "slår", och
denna rörelse tros beteckna, att bäraren då befinner
sig öfver eller invid det, som sökes. Nu för tiden
användas till slagrutor grenar från nästan hvad slags
träd som helst: vide, sälg, björk, al o. s. v.,
men i äldre tid har man därtill i vårt land i
regel brukat hassel eller rönn, i senare fallet
helst s. k. flogrönn. Någon gång lär ock mistel
(se d. o.) ha
användts. I England och Tyskland brukas vanligen
hassel, i Pommern äfven ek, i Frankrike tages rutan
(
la baguette divinatoire) ofta från det förvildade
valnötsträdet. För slagrutans brytande gällde
fordom en mängd regler, och de s. k. svartkonstböckerna
innehålla i detta hänseende en mångfald
besvärjelseformler och föreskrifter. Bland dessa
regler är ett par synbarligen af mycket hög ålder
och ursprunglighet, nämligen den, att rutan icke
får skäras, ej heller sedan putsas med knif (stål),
samt den, att rutan för att behålla sin kraft
icke får komma i beröring med jorden. Slagrutans
utbredningsområde sträcker sig icke blott öfver hela
eller större delen af Europa och det af européer
bebodda Nord-Amerika, utan äfven inåt Asien öfver
Persien till Indien och Kina. Oaktadt sin enkelhet är
slagrutan ett ganska sinnrikt påfunnet redskap, som
väl lämpar sig för både afsiktligt och oafsiktligt
bedrägeri. Ehuru tidtals tämligen ur bruk, har
den dock allt fortfarande anlitats och vid vissa
perioder åter kommit i liflig användning äfven
in i senare tid. Särskildt blef detta i början
af 1900-talet förhållandet i Tyskland, där en
litterär strid om slagrutans värde uppstod, och
därifrån spred sig rörelsen äfven till Sverige,
hvarest slagrutans betydelse ännu för ett eller
annat år sedan rätt ifrigt diskuterades. I st. f. de
gamla magiska reglerna trädde nu "rationalistiska"
sådana, t. ex. att slagrutemannen icke fick bära
gummigaloscher, emedan dessa inverkade isolerande. Man
hade således mer eller mindre medvetet kommit till den
åsikten, att förmågas egentligen icke låg i kvisten,
utan fanns hos bäraren, hvilken måste besitta vissa
särskilda egenskaper. Ehuru slagrutan i denna sin
egenskap icke synes i Europa sträcka sin ålder längre
tillbaka än till medeltiden, räknar den dock äfven
i vår världsdel anor, som gå tillbaka till en mycket
aflägsen forntid. Den är nämligen en ättelägg af den
urgamla trädkulten (se d. o.) och i själfva verket en
ganska nära frände till fastlagsriset (se d. o.) och
trollspöet (se d. o.). Detta antyder ock dess tyska
och danska benämning: "önskekvisten". Märkligt är,
att de träd- och buskarter. från hvilka slagrutan
i forna tider regelmässigt togs, voro helgade åt
eller stodo i mystiskt samband med åsk-
