kotterispråk, kanske af samma stam som "slänga"), en till omfattning och i innebörd ganska skiftande beteckning för från gängse allmänt språkbruk medvetet afvikande gruppspråk, som nyttjas af personer, sysselsatta med samma verksamhet eller tillhörande samma krets inom samhället. Det ges inga fasta gränser mellan ett slangspråk och det intill detta närmast stående talspråket, och delvis sammanfaller vanligen ett slangspråk med det yrkesspråk eller ortsspråk, hvaraf det stundom i viss mån utgör en för särskilda ändamål brukad förtroligare form eller hvarför det vid vissa tillfällen bildar ersättning. Slangspråken skilja sig i regel icke fonetiskt från vederbörandes talspråk, utan skillnaden ligger i ordförråd och i förändringar af äfven i talspråket förefintliga ords bruk och betydelser. Som slangspråk räknas stundom det säregna språk, som kan vara gängse inom en familj eller en liten klick personer, t. ex. ett matlag, personalen på en byrå, i en affär o. d. Inbördesspråket i en familj är stundom rikt på ur barnspråket upptagna smeknamn och benämningar samt ockasionellt uppkomna betydelseförändringar och ordbruk, som blifvit usuella, hvarigenom ett jämförelsevis afskildt särspråk med icke alldeles obetydligt ordförråd kan uppstå; enstaka af detta språks beståndsdelar kunna sedermera föras vidare till en något aflägsnare omgifning eller till ett senare släktled, framför allt torde detta vara fallet med smek- och öknamn (se om ett dylikt fall en uppsats af L. F. Läffler i "Svenska studier tillägnade Gustaf Cederschiöld", 1914). Klickspråken stå merendels i växelverkan med de slangspråk, som utgöra deras närmast högre öfverordnade. Inom ett studentkotteri bildas ofta icke så få ord, begripliga endast för dettas medlemmar, medan däremot flertalet af de slangartade delarna af deras studentikosa mål för resten hämtats ur den vid vederbörande universitet gängse studentslangen, som å sin sida mottar rika tillflöden från just kotterispråken, men naturligtvis icke gör alla deras ord allmänna. Högst väsentliga skiftningar och skillnader finnas sålunda inom slangspråken -- liksom inom alla andra språk -- alltefter orter och grupper. Betydelsen af dessa till små persongrupper inskränkta slangspråk är gifvetvis rent språkpsykologisk och består i hvad som teoretiskt kan slutas ur dem rörande ordbildning, betydelseöfverföring o. s. v. samt, i ytterst enstaka fall, i hvad som blir praktiskt brukbart och brukadt på större språkområden. Större betydelse tillkommer de slangspråk (eller, om man så vill, slangspråksgrupper), som betecknas med namnen student-, boktryckar-, förbrytar-o. s. v. -slang och som till större eller mindre del äro gemensamma för hundraden och tusenden. De kunna ibland utbildas till tämligen fullständiga språk, som icke innehålla endast sådana ord, som stå i samband med respektive yrken eller sysselsättningar. Dessa i allmänhet ytterst litet kända språk -- för flertalet finns det hvarken i Sverige eller annorstädes ordböcker e. d. -- bidraga stundom icke oafsevärdt till litteraturspråken, dit stycken af deras ordskatt föras på skilda vägar: vitterhet, tidningar, realistisk teater o. s. v. Den mer eller mindre starka konventionen inom ett lands litteratur gör, att dessa slangtillskott upptas i högeligen olika mängd vid olika tider och på olika håll; i Förenta staterna är sålunda slangordboken långt rikhaltigare och har mer omfattande social giltighet än i andra engelsktalande länder. Naturalism är naturligtvis gynnsam, klassicism ogynnsam för upptag af slangord i s. k. riksspråk. Mest torde det sistnämnda påverkas af de i vulgära språkskikt ingående slangspråken samt af de inom t. ex. konstnärs- och tidningsmannakretsar odlade särspråken. Slangspråk äro till stor del ytterst kortlifvade. Efter några få år eller årtionden kan exempelvis ordförrådet i skolpojksslangen vid ett läroverk vara helt och hållet förändradt. Å andra sidan har, särskildt fordom, en öfverraskande lång lifslängd uppvisats för slangspråks väsentliga partier liksom för enskilda ord i dem. Ännu lefva t. ex. i studentspråket i Uppsala ord som pannkaka i betydelsen: student af Upplands nation, och bracka: borgare i motsats mot akademiker, hvilka båda äro uppvisade från 1600-talet därstädes och af hvilka det senare nu är allmän, god svenska. Från främmande länders slang ha vi upptagit ett och annat, i regel förmodligen medelbart, t. ex. de urspr. engelska orden mobb och humbug och det tyska filister. Tillvaron af slangspråk och slanguttryck har på vissa håll påvisats mycket tidigt. Från 1300-talet finnas åtskilliga uppteckningar i Tyskland af förbrytarslang, hemliga språk, genom hvilkas bruk skälmar och stigmän meddelade sig inbördes, utan att andra kunde förstå dem (se Kluge, "Rotwelsch"; I, 1901). De första ansatserna till en ordbok öfver dylika språk äro Zürichsrådsherrn Gerold Edlibachs anteckningar omkr. 1490 och den anonyma "Liber vagatorum" 1510. Franska slangord finnas i Villons ballader på 1400-talet, engelska började upptecknas och samlas på 1500-talet (T. Harman, "Caueat for commen cursetours", 1567--73; J. Awdeley, "The fraternitye of vacabondes", 1575; "The groundwork of conny-oatching", 1592) -- samtliga egnade tjufspråk och dem närstående slangarter, bland hvilka icke få "lärda" ord finnas, beroende på, att en del f. d. studenter förlöpte studierna och blef förbrytare. I handtverksskråna med deras fasta organisation och mot öfriga samhällsmedlemmar rätt afgränsade lif blomstrade slangen vid sidan af yrkesspråken; föga är likväl bevaradt häraf. Moderna behandlingar af slangspråk finnas i något rikare mängd. Här må nämnas: af tyska: (jfr Rotvalska) F. Kluge, "Deutsche studentensprache" (1895) och "Seemannssprache" (1911), P. Horn, "Die deutsche soldatensprache" (2:a uppl. 1905), H. Ostwald, "Lexikon der gauner-, dirnen- und landstreichersprache" (1907), och Klenz, "Die deutsche druckersprache" (1900; mest fackspråk) och "Scheltenwörterbuch" (1910), Eilenberger, "Pennälersprache" (1910), A. Genthe, "Deutsches slang" (1892; innehåller mest hvardagsspråk); af franska (jfr Argot och Patois): Rigaud, "Dictionnaire de l'argot moderne" (1881), Boutmy, "Dictionnaire de l'argot des typographes" (1883); La Rue, "La langue verte" (1894), Lorédan Larchey, "Dictionnaire d'argot" (flera uppl.), Bruant, "L'argot au XX:e siécle" (1901), A. H. Burger, "Locutions parisiennes" o. s. v. (1902), Chevaldin, "Les jargons de la farce de Pathelin" (1903), och Sainéan, "L'argot ancien (1455--1850)"