Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slangång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1908), "Les sources de l’argot ancien" (1912) och
"L’argot des tranchées" (1915); af engelska: Hotten,
"The slang dictionary" (1874), Farmer och Henley,
"Slang and its analogues" (1890–1904), Wrench,
"The Winchester wordbook" (1901), Stone, "The Eton
glossary" (1902) och W. Churchill, "Beach-la-mar. The
jargon or trade speech of the western pacific" (1911);
holländsk: Teirlinck, "Woordenboek van Bargoensch"
(1886); spansk: Besses, "Argot español" (s. å.);
af danska: Karl Larsen, "Om dansk argot og slang"
(i "Dania" 1895–96) och "Dansk soldatersprog" (1895)
samt V. Kristiansen (pseudonym för M. V. Fausböll),
"Ordbog över gadesproget" (2:a uppl. 1908), som likväl
innehåller mest hvardagliga och komiska uttryck. I
Sverige ha slangspråken hittills varit föremål
för ytterligt ringa uppmärksamhet och i allmänhet
ansetts ovärdiga att behandlas. Att det likväl
funnits rikhaltiga dylika mål bland handtverkare,
förbrytare, studenter, skolpojkar o. s. v.,
är otvifvelaktigt. Belysande äro t. ex. några
ord af A. Sohlman i hans "Svenskt gymnasiilif"
(1855): "Liksom tjufvar ha sin egen rotvälska, sitt
s. k. romaniska språk; så hade under tidernas lopp
bland Gymnasisterna ett eget patois, en hel mängd
besynnerliga ord och benämningar utbildat sig, som
kunnat ge ämne till en hel egen liten glosbok. Sålunda
kallades t. ex. en mössa alltid kås, en kälkborgare
kallades skafve, att göra stoj och oljud hette
reja o. s. v." (gäller Strängnäs gymnasium). Eilert
Sundt meddelade 1850 i "Beretning om fante- eller
landstrygerfolket i Norge" den dödsdömde svensken
D. P. Anderssons ("Dal-pelles") anteckningar ur
"det svenska zigenarspråket", sådant det nyttjades
af fångarna. Öfriga bidrag äro R. G:son Berg,
"Årets valspråk" (i "Nord. tidskrift", 1899) och
"Svensk skolpojks- och studentslang" (i "Svenska
landsmålen", 1900), H. Palm, "Hemliga språk i
Sverige" (därstädes, 1910), V. Uhrström, "Stockholms
skolpojksspråk" (s. å.) och "Stockholmska" (1911),
A. Thesleff, "Stockholms förbrytarspråk" (1912),
samt några uppsatser i "Språk och stil": A. Ulrich,
"Ord och uttryck från .... Svea hofrätt" (1907)
och "Gastslang från flottans station i Karlskrona"
(1915), samt E. Danielsson, "Skeppsholmsslang" (1914).
R-n B.
Slangäng, bergsv. Då en uppfordringsväg ur en grufva
delvis är lodrät och delvis lutande samt uppfordringen
af malmen sker i tunna, hvilket under nämnda
förhållanden är det vanligaste här i landet, brukar
man på de lutande delarna af uppfordrings-vägen,
så vida lutningen ej alltför mycket afviker
från lodlinjen, bygga ett slags banor af trä,
mot hvilka tunnorna få glida. Dessa banor kallas
slån-gångar. De äro dels öppna och bestå då vanligen
af fyra slanor, d. v. s. långtimmer, lagda så, att de
två yttersta ligga något högre än de båda mellersta,
dels helbottnade, då likaledes två yttre timmerrader
ligga högre än de andra, som utfylla mellanrummet
mellan de yttres underkanter. De högre liggande
timren hindra tunnan att slänga, under det att den
hvilar på och glider mot de mellanliggande. Yid stor
lutning brukas andra inrättningar, t. ex. små vagnar.
Th. N-m.
Slänic, bergsstad och kurort i Rumänien, i det forna
Valakiet, på södra sluttningen af Transsyl-
vanska alperna, 35 km. n. om Ploesci. 5,512
inv. (1912). De där belägna staten tillhöriga
saltgruf-vorna lämna årligen omkr. 70,000 ton
salt. Arbetet drifves delvis af straffångai.
(J. F. N.)
Slankamen (Salankamen; formen Salan-kemen är oriktig),
namn på två byar (Gamla och Nya S.) i slavoniska
komitatet Syrmien, bekanta genom den seger, som
österrikarna under mark-grefven Ludvig af Baden där
vunno 19 aug. 1691 öfver turkarna under storvesiren
Köprili-Mustafa, som stupade. En 16 m. hög obelisk
erinrar om segern. Gamla S. är ångbåtsstation på högra
Donaustranden, midt emot Theiss’ utlopp, och var under
medeltiden en stark fästning. J- F. N.
Slant (eg. klut, afrifvet tygstycke), allmän
benämning på mindre mynt. Särskildt kallades öre
silfvermynt för slant under 1600- och 1700-talen.
E. B.*
Slantning, fisk., ett i södra och mellersta Sverige
sedan långt tillbaka för fångst af gädda (sällan fås
annan fisk) användt fiskesätt, särskildt lämpligt i
växtrika vatten. Slantningen utföres merendels från
båt, som af roddaren ros med aktern före, ofta utanför
vass. De redskap, som användas, äro ett med en dubb
i ändan försedt s. k. slantspö, som bör vara omkr. 6
m. långt och helst bestående af 2-3 delar samt en
minst 50 m. lång, på en lättgående rulle upplindad
ref med ett särskildt slags, i regel hullinglös krok,
hvars tafs med tillhjälp af en s. k. s l a n t n å l
trädts igenom den döda, men färska betesfisken, helst
mört. Krokens "stam" omges af bly. 1,5-2 m. från betet
fästes en liten ring vid refven eller slås en ögla
på densamma, hvarefter ringen, resp. öglan uppträdes
på spöspetsens dubb; refven sträc-kes längs spöet,
och ’doppandet" börjar. Betet får hastigt sjunka mot
bottnen, lyftes sedan långsammare mot eller öfver
ytan, hvarefter nästa dopp följer i närheten af
föregående. Betets vinglande rörelse lockar gäddan
till hugg; efter ett sådant får refven slakna,
och det från refven frigjorda spöet lägges åt sidan
för öfver, och man väntar omkr. 5 min., innan man
under fortsatt strykning tar in refven. Är gäddan
ej "i taget", sväljer den ej betet, men kan dock
gå ut refven ganska långt. Först om betet sväljes,
kan gäddan fångas. - S. k. huggs la n t, särskildt
användbar i skärgårdarnas växtfattigare och klara
vatten, är att räkna till "spinning"-fiske; härvid
används kortare och styfvare spö samt fulltackladt
bete (gärna konserverad fisk), som möjliggör mothugg
vid napp; betet slungas långt från båten, därefter
sker inhalning med korta uppehåll. L Arwn.
Slantnål, fisk. Se Slantning.
Slantspö, fisk. Se Slantning.
Slany, tjech. SeSchlan.
Slarfsylta, kokk. Se Sylta.
Slarga^do [-då], it., mus., dets. som all arga n d o
(se d. o.).
S. lat., förkortning för sydlig latitud.
Slater [sléYto]. 1. Samuel S., amerikanska
bomullsindustriens grundläggare, f. 9 juni 1768 i
Belper (Derbyshire), England, d. 21 april 1835 i
Webster (Massachusetts), öfverflyttade 1789 till
Amerika, där han 1790 i Pawtucket (Rhode Island)
anlade det första framgångsrika bomullsspinneriet i
Förenta staterna och tills, med brodern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
