(1908), "Les sources de l'argot ancien" (1912) och "L'argot des tranchées" (1915); af engelska: Hotten, "The slang dictionary" (1874), Farmer och Henley, "Slang and its analogues" (1890--1904), Wrench, "The Winchester wordbook" (1901), Stone, "The Eton glossary" (1902) och W. Churchill, "Beach-la-mar. The jargon or trade speech of the western pacific" (1911); holländsk: Teirlinck, "Woordenboek van Bargoensch" (1886); spansk: Besses, "Argot español" (s. å.); af danska: Karl Larsen, "Om dansk argot og slang" (i "Dania" 1895--96) och "Dansk soldatersprog" (1895) samt V. Kristiansen (pseudonym för M. V. Fausböll), "Ordbog över gadesproget" (2:a uppl. 1908), som likväl innehåller mest hvardagliga och komiska uttryck. I Sverige ha slangspråken hittills varit föremål för ytterligt ringa uppmärksamhet och i allmänhet ansetts ovärdiga att behandlas. Att det likväl funnits rikhaltiga dylika mål bland handtverkare, förbrytare, studenter, skolpojkar o. s. v., är otvifvelaktigt. Belysande äro t. ex. några ord af A. Sohlman i hans "Svenskt gymnasiilif" (1855): "Liksom tjufvar ha sin egen rotvälska, sitt s. k. romaniska språk; så hade under tidernas lopp bland Gymnasisterna ett eget patois, en hel mängd besynnerliga ord och benämningar utbildat sig, som kunnat ge ämne till en hel egen liten glosbok. Sålunda kallades t. ex. en mössa alltid kås, en kälkborgare kallades skafve, att göra stoj och oljud hette reja o. s. v." (gäller Strängnäs gymnasium). Eilert Sundt meddelade 1850 i "Beretning om fante- eller landstrygerfolket i Norge" den dödsdömde svensken D. P. Anderssons ("Dal-pelles") anteckningar ur "det svenska zigenarspråket", sådant det nyttjades af fångarna. Öfriga bidrag äro R. G:son Berg, "Årets valspråk" (i "Nord. tidskrift", 1899) och "Svensk skolpojks- och studentslang" (i "Svenska landsmålen", 1900), H. Palm, "Hemliga språk i Sverige" (därstädes, 1910), V. Uhrström, "Stockholms skolpojksspråk" (s. å.) och "Stockholmska" (1911), A. Thesleff, "Stockholms förbrytarspråk" (1912), samt några uppsatser i "Språk och stil": A. Ulrich, "Ord och uttryck från .... Svea hofrätt" (1907) och "Gastslang från flottans station i Karlskrona" (1915), samt E. Danielsson, "Skeppsholmsslang" (1914). R-n B. Slangäng, bergsv. Då en uppfordringsväg ur en grufva delvis är lodrät och delvis lutande samt uppfordringen af malmen sker i tunna, hvilket under nämnda förhållanden är det vanligaste här i landet, brukar man på de lutande delarna af uppfordrings-vägen, så vida lutningen ej alltför mycket afviker från lodlinjen, bygga ett slags banor af trä, mot hvilka tunnorna få glida. Dessa banor kallas slån-gångar. De äro dels öppna och bestå då vanligen af fyra slanor, d. v. s. långtimmer, lagda så, att de två yttersta ligga något högre än de båda mellersta, dels helbottnade, då likaledes två yttre timmerrader ligga högre än de andra, som utfylla mellanrummet mellan de yttres underkanter. De högre liggande timren hindra tunnan att slänga, under det att den hvilar på och glider mot de mellanliggande. Yid stor lutning brukas andra inrättningar, t. ex. små vagnar. Th. N-m. Slänic, bergsstad och kurort i Rumänien, i det forna Valakiet, på södra sluttningen af Transsyl- vanska alperna, 35 km. n. om Ploesci. 5,512 inv. (1912). De där belägna staten tillhöriga saltgruf-vorna lämna årligen omkr. 70,000 ton salt. Arbetet drifves delvis af straffångai. (J. F. N.) Slankamen (Salankamen; formen Salan-kemen är oriktig), namn på två byar (Gamla och Nya S.) i slavoniska komitatet Syrmien, bekanta genom den seger, som österrikarna under mark-grefven Ludvig af Baden där vunno 19 aug. 1691 öfver turkarna under storvesiren Köprili-Mustafa, som stupade. En 16 m. hög obelisk erinrar om segern. Gamla S. är ångbåtsstation på högra Donaustranden, midt emot Theiss' utlopp, och var under medeltiden en stark fästning. J- F. N. Slant (eg. klut, afrifvet tygstycke), allmän benämning på mindre mynt. Särskildt kallades öre silfvermynt för slant under 1600- och 1700-talen. E. B.* Slantning, fisk., ett i södra och mellersta Sverige sedan långt tillbaka för fångst af gädda (sällan fås annan fisk) användt fiskesätt, särskildt lämpligt i växtrika vatten. Slantningen utföres merendels från båt, som af roddaren ros med aktern före, ofta utanför vass. De redskap, som användas, äro ett med en dubb i ändan försedt s. k. slantspö, som bör vara omkr. 6 m. långt och helst bestående af 2-3 delar samt en minst 50 m. lång, på en lättgående rulle upplindad ref med ett särskildt slags, i regel hullinglös krok, hvars tafs med tillhjälp af en s. k. s l a n t n å l trädts igenom den döda, men färska betesfisken, helst mört. Krokens "stam" omges af bly. 1,5-2 m. från betet fästes en liten ring vid refven eller slås en ögla på densamma, hvarefter ringen, resp. öglan uppträdes på spöspetsens dubb; refven sträc-kes längs spöet, och 'doppandet" börjar. Betet får hastigt sjunka mot bottnen, lyftes sedan långsammare mot eller öfver ytan, hvarefter nästa dopp följer i närheten af föregående. Betets vinglande rörelse lockar gäddan till hugg; efter ett sådant får refven slakna, och det från refven frigjorda spöet lägges åt sidan för öfver, och man väntar omkr. 5 min., innan man under fortsatt strykning tar in refven. Är gäddan ej "i taget", sväljer den ej betet, men kan dock gå ut refven ganska långt. Först om betet sväljes, kan gäddan fångas. - S. k. huggs la n t, särskildt användbar i skärgårdarnas växtfattigare och klara vatten, är att räkna till "spinning"-fiske; härvid används kortare och styfvare spö samt fulltackladt bete (gärna konserverad fisk), som möjliggör mothugg vid napp; betet slungas långt från båten, därefter sker inhalning med korta uppehåll. L Arwn. Slantnål, fisk. Se Slantning. Slantspö, fisk. Se Slantning. Slany, tjech. SeSchlan. Slarfsylta, kokk. Se Sylta. Slarga^do [-då], it., mus., dets. som all arga n d o (se d. o.). S. lat., förkortning för sydlig latitud. Slater [sléYto]. 1. Samuel S., amerikanska bomullsindustriens grundläggare, f. 9 juni 1768 i Belper (Derbyshire), England, d. 21 april 1835 i Webster (Massachusetts), öfverflyttade 1789 till Amerika, där han 1790 i Pawtucket (Rhode Island) anlade det första framgångsrika bomullsspinneriet i Förenta staterna och tills, med brodern